≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Lars Wedin

Som boende utomlands (Frankrike) behöver jag ofta göra försöket att förklara svensk försvars- och säkerhetspolitik. Det är inte lätt! Sverige förväntar sig få hjälp från en organisation som landet inte vill vara med i (Nato). Men Sverige vill inte heller betala för ett autonomt försvar (om nu något sådant över huvud taget är möjligt). Vi vill inte ens betala så mycket som Natos medlemmar förväntas göra; var det solidarisk vår politik skulle vara? Som säkerhetspolitiska fripassagerare vill vi att andra skall kratsa kastanjerna ur elden för oss.

Den senare tidens diskussion – livligare än på länge, vilket är bra – har i alla fall lett till att gränserna klarnat: regeringen med allierade vill inte vara med i Nato och vill inte betala för ett robust försvar. Alliansen vill i varje fall vara med i Nato och, förefaller det, i varje fall skapa en försvarsbudget som man inte behöver skämmas för. Här är nu positionerna låsta även om ”försvarsgruppen” kommit överens om ett budgettillskott om 500 milj kr. Vi återkommer till denna fråga.

Men politikernas språk är svårt att förstå. Statsministern säger till exempel: ”Men vi ska inte heller låta folk tro att vi har något omedelbart förestående hot mot oss, det har vi inte.”[1] Nej, det får vi verkligen hoppas. Om så hade varit fallet borde regeringen beordrat beredskapslarm och mobilisering. Nu har detta uttryck, på politisk nysvenska, kommit att betyda ”under de närmaste 5 (10?15?) åren kommer det inte att uppstå något hot mot Sverige”. Slutsatsen är att ingenting behöver göras nu.

Ett annat exempel: Försvarsministern sade i Sälen att ”Jag kan personligen stå som garant för att det inte blir någon ansökan om medlemskap i Nato”.[2] Vore det inte bättre om han garanterade Sveriges militära förmåga?

Ett tredje exempel är att de som är emot Nato-medlemskap (och höjd försvarsbudget) ofta hävdar att orsaken till detta ställningstagande är att ett medlemskap (ansökan om) skulle verka destabiliserande på Östersjöområdet. Men samma politikers inställning till försvarsbudgeten innebär att Sverige just blir ett destabiliserande säkerhetspolitiskt tomrum i Norra Europa.

Vi har nu fått tillbaka någon sorts värnplikt. Orsaken är att politikerna inte vill ge de anställda soldaterna och sjömännen rimliga löner och andra förhållanden (exempelvis bostäder). Detta är ju lysande och bör också kunna lösa sjukvårdens problem – vi tvångsrekryterar helt enkelt den sjukvårdspersonal vi behöver!

Risken med ”värnplikten” är att den blir dyr – Försvarsmakten får givetvis ingen kompensation. Den kommer också att ta resurser, bland annat de officerare som skall ägna sig åt grundutbildning. Risken är stor att slutresultatet bara blir halvutbildade soldater i låg beredskap.

ÖB har klart och tydligt talat om hur mycket som nu fattas i budgeten för att uppnå försvarsbeslutets mål. Här finns ett principiellt problem: när kartan och terrängen inte stämmer överens, vad gör man? Det vill säga är det försvarsbeslutets innehåll eller budgetram som är det viktiga? För övrigt bör man inte stirra sig blind på dessa nivåer eftersom försvarsbeslutets inriktning är alldeles för lågt satt; för att ta ett exempel – sju korvetter är uppenbarligen alldeles för lite för att hantera Sveriges långa kust, stora ekonomiska zon och intressen till havs i övrigt.

I Frankrike har Senatens försvarsutskott regelbundna utfrågningar av ÖB (Cema på franska[3]), försvarsgrenschefer med flera ledande inom försvaret. Kunde inte detta vara något för Sveriges Riksdag att pröva?

Men spelar allt detta någon roll? Vi kommer ju att få hjälp (av Nato)! Men är det så säkert att Nato vill gå i – eller riskera att gå i – krig för att hjälpa ett land som inte vill vara medlem och inte heller gör vad det kan för att skapa förutsättningar för ett nationellt försvar? Kommer Rysslands goda vänner Ungern och Grekland att riskera krig för vår skull? Och Turkiet?

Nu är det inte självklart att Nato ens kommer att hjälpa sina medlemmar. Men sannolikheten är mycket större och som medlemmar skulle vi vara fullt integrerade i Alliansens militära struktur. Den intresserade hänvisas till den utomordentliga boken War in Russia 2017 av förre DSACEUR Sir Richard Shirref.[4]

De 500 milj. kronorna är givetvis ett välkommet tillägg. Det rör sig om c:a 1 promille av budgeten. Frågan är nu hur man skall se detta politiskt. En politisk viljedemonstration? Vilja men inte kunna – eller snarare kunna men inte vilja? En kraftfull icke-åtgärd? Bedömningen ligger i åskådarens öga. Denna vårbudgetjustering måste följas upp med en rejäl höjning i nästa ordinarie budget annars blir det hela ett rejält slag i luften.

Mycket oroande är att i de försvarsdiskussioner som förs så verkar ingen förstå att det brådskar att starta upp planeringen för nästa generations ytstridsfartyg. Mer om detta i min nästa blogg.

Ekonomiska nivåer i all ära men den viktiga frågan är politisk: har regeringen sådant förtroende för Försvarsmaktens förmåga att man tryggt vågar stå upp mot eventuella ryska påtryckningar idag och i morgon? Och om Sverige utsätts för våldshandlingar – kommer man att kunna se de anhöriga, som förlorat nära och kära, i vitögat och säga att ”vi har gjort vad vi kunnat?” För att inte tala om när pressen börjar fråga varför de omkomna svenska soldaterna och sjömännen inte var bättre utrustade, hade bättre skydd etcetera.

Försvarsdebatten handlar faktiskt om krig, död och förintelse samt om Sveriges överlevnad som nation. Ämnet förtjänar kanske lite mer ryggrad, allvar och ansvarstagande!
Författaren är kommendör, Directeur des études, Institut Français d’Analyse Stratégique och ledamot av KKrVA.

 


Notes
[1] http://www.svt.se/nyheter/inrikes/lofven-inte-oroad-av-ryska-robotar, Åtkomst 7/3, 2016

[2] https://www.svd.se/ansvarslos-alliansfrihet. Åtkomst 8/3, 2016.

[3] Chef d’état-major des armées.

[4] DSACEUR: Deputy Supreme Allied Commander Europe. Sir Richard Shirref, War With Russia 2017, Coronet London 2016.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.