≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

Av Bo Richard Lundgren

Jag har tidigare på denna blogg kommenterat regeringens Nationella säkerhetsstrategi som presenterades i januari 2017. Jag framhöll då det positiva i att det äntligen blev ett dokument efter lång väntan och politiskt bråk inledningsvis. (Den kända liknelsen med elefanternas kärleksliv passar ganska bra här: Verksamheten har bedrivits på hög nivå, under ljudligt trumpetande, och resultatet visade sig först efter två år.)

Men jag var kritisk till avsnittet i strategin om åtgärder som var tämligen magert. Här saknades en tydlig vägledning om vad myndigheter m fl förväntades göra, vilket ju är själva syftet med en strategi. Vid en presentation av dokumentet framhöll dock statssekreteraren Hans Dahlgren att arbetet med strategin skulle fortsätta och att den senare skulle fyllas med mera konkret innehåll. I strategin sägs också att det för genomförandet krävs aktiv medverkan från alla berörda aktörer såsom, myndigheter, näringsliv och enskilda individer. Jag tar nu fasta på denna uppmaning och vill som enskild individ bidra med några idéer om hur strategin skulle kunna utvecklas. Av utrymmesskäl blir min framställning väldigt översiktlig och presenteras i fyra punkter.

För det första kan vi notera att Försvarsberedningen i december 2017 lade fram sin rapport Motståndskraft – Inriktning av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021-2025. Här finns en hel del att hämta vad gäller åtgärder på civil sida för att bygga upp en trovärdig nationell säkerhet. Det innebär att strategins avsnitt om åtgärder idag kan bli betydligt mer innehållsrikt om inspiration hämtas från Försvarsberedningens rapport.

För det andra anser jag att man måste resonera i termer av delstrategier. Man kan utgå från de nationella intressen som regeringen identifierat i strategin samt de hot som kan äventyra dessa. Vad gäller synen på hot är det utomordentligt viktigt att enbart hot mot Sveriges nationella säkerhet behandlas, d v s hot mot riksledningen och hot som på sikt kan påverka vår existens som självständig nation. En sådan avgränsning innebär att det nästan uteslutande blir fråga om antagonistiska hot. Klimathot, miljöhot, pandemier m m bör inte föras hit.

För det tredje bör man besinna att det breda perspektivet på säkerhet spänner över flera olika politikområden och ansvariga aktörer. Det innebär att man även måste avgränsa strategin till de åtgärder som i första hand syftar till att utveckla den nationella säkerheten. Andra åtgärder som kan ingå i normal verksamhet eller omfattas av krisberedskap skall inte omfattas av strategin.

Med dessa avgränsningar i minnet kan man nu försöka renodla de delstrategier som tillsammans kan utgöra en nationell säkerhetsstrategi. Min slutsats är att följande delstrategier behöver finnas. (Några finns redan på plats. Andra måste skapas eller utvecklas.)

  • En strategi mot terrorism.(Finns redan.)
  • En strategi för cyberförsvar. (Behöver utvecklas. Se Försvarsberedningens rapport.)
  • En strategi för militärt försvar. (Finns redan. Se Försvarsmaktens Militärstrategiska doktrin-MSD 16.)
  • En strategi för psykologiskt försvar. (Utreds f n Se Försvarsberedningens rapport.)
  • En strategi för skydd av civilbefolkningen. (Utreds f n Se Försvarsberedningens rapport.)
  • En strategi för skydd av infrastruktur och försörjningsflöden. (Saknas. Behöver skapas. Se Försvarsberedningens rapport.)
  • En strategi för systemhotande brottslighet. (Finns, men behöver utvecklas.)

Delstrategierna bör var för sig svara på tre frågor. Den första är: Vad är det som skall skyddas? Den andra lyder: Vad hotar eller kan äventyra det som skall skyddas? Den tredje blir: Vilka åtgärder krävs på kort och lång sikt och av vem?

För det fjärde är det viktigt att regeringen redovisar någon slags bedömning av vilka hot som måste betraktas som de mest allvarliga ur ett nationellt säkerhetsperspektiv och vilka åtgärder som bör prioriteras på kort och lång sikt.

Om det fortsatta arbetet med en nationell säkerhetsstrategi kunde läggas upp på det sätt jag skisserat i de fyra punkterna ovan är jag övertygad om att ett framtida dokument skulle bli avsevärt mer användbart än det som nu föreligger. Då skulle, enligt min mening, strategin mycket bättre förtjäna beteckningen en strategi. Och då kanske den också skulle tas fram ur bokhyllan av de som behöver den.

 
Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

Comments on this entry are closed.