≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Bo Hugemark

Under det första världskriget lämnades de nordiska länderna utanför krigshandlingarna (med undantag av storfurstendömet Finland). Kriget utkämpades i huvudsak till lands, i ställningskrig på västfronten, rörligt i öster. Därtill med örlogsblockad till havs och ubåtskrig mot Ententens försörjningslina till USA.

I det andra världskriget hoppades de skandinaviska länderna på en upprepning, men tyskarna hade dragit lärdomar av det första och angrep Norge och Danmark bland annat för att försvåra marin blockad och underlätta ubåtskriget. Krigsteknikens utveckling, framför allt flygets ökade betydelse spelade också in. Sverige ensamt kunde bevara sin neutralitet, genom turliga omständigheter och eftergiftspolitik.

I det tredje, aldrig utkämpade, världskriget hoppades Sverige att även då vara neutralt. Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig blev doktrinen. Det var sannolikt en chimär. Det kriget skulle säkerligen ha förts i alla element och över vidare krigsskådeplatser. Efter hand under det kalla kriget kom Norden att i stället för en flank till Centraleuropa att betecknas som en potentiell nordlig front.

Idag har Sveriges statsmakter i solidaritetsförklaringen uttryckligen övergivit tron på att kunna stå utanför krig i vårt närområde: ”Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land.” Icke desto mindre finner man i NATO-motståndarnas argumentation en föreställning om att allianslösheten ger oss ökad handlingsfrihet.  I en lysande uppsats publicerad av Finlands Utrikespolitiska Institut Trapped in the Twilight Zone, Sweden between Neutrality and NATO ger Robert Dalsjö en historisk-psykologisk förklaring till motviljan att överge neutralitetshoppet: ”In fact, scratch the surface of almost any Swede and you will find instincts and a sense of detachment from the European mainstream that are the results of 200 years on the sidelines of history.”

Anmärkningsvärt nog fortlever det hoppet på sina håll också I Finland som förvisso inte haft 200 år av fred. Det återspeglas i en färsk debatt där en av Finlands framträdande säkerhetspolitiska journalister, Olli Ainola vid eftermiddagstidningen Iltalehti hävdar att det råder delade meningar mellan president Sauli Niinistö och riksdagen om finskt bistånd till Baltikum i händelse av krig. Meningsskiljaktigheterna har förnekats av Niinistö och den som av Ainola utpekas som drivande i frågan i riksdagen, f d utrikesminister Erkki Tuomioja, notorisk neutralist. Vare därmed hur som helst, föreställningen om att Finland, i motsats till Sverige skulle kunna stå utanför krigshandlingar i Baltikum florerar i finsk debatt.

Det är mycket osannolikt, bygger på en felaktig uppfattning av hur ett krig i Östersjöområdet skulle kunna gestalta sig. Kanske påverkad av den svenska satsningen på Gotland, i debatt och sent omsider i praktiska åtgärder. En klok kraftsamling av våra minimala resurser mot det farligaste hotet. Som visas i Karlis Neretnieks scenariobeskrivning i Till bröders hjälp/Friends in Need skulle ryssarna genom att ta Gotland närmast omöjliggöra allierade flyginsatser över Östersjön i försvaret av Baltikum. En annan flygväg vore då över Finland, gärna med utnyttjande av finska baser. Då når man också de bakre delarna av och förbindelselinjerna för ryska invasionsstyrkor.

Det är knappast troligt att Ryssland skulle lämna den infallsporten öppen inför en invasion, inte heller att det skulle ta risken att Finska viken spärrades. En preemptiv rysk insats mot Finland skulle vara högst sannolik, i synnerhet som landet öppet proklamerar en latent NATO-option – som det inte skulle hinna implementera i en hastigt uppblossande kris.

I sitt motstånd mot NATO-anslutning faller både svenska och finska neutralister tillbaka på orealistiska föreställningar om en framtida väpnad konflikt. Det är värre än så: om Asintolas beskrivning är korrekt vill Tuomioja-falangens företrädare få till ett regelrätt förbud mot att ge framför allt Estland militärt stöd. Det påminner om den svenska socialdemokratiska regeringens utrikesdeklaration 1995, där det sades ” För att vi skall kunna bidra till säkerhetspolitisk stabilitet krävs emellertid att vårt handlande är förutsägbart Vi får inte heller inge andra stater förväntningar om ett svenskt militärt engagemang i händelse av väpnad konflikt”. Det var avsett som en näsknäpp åt Carl Bildt, som hävdat att Sverige inte kunde vara neutralt om de baltiska staterna angreps. ”Förutsägbarhets – doktrinen” blev kortlivad, men nu ser vi kanske den leva upp i finsk tappning. Den strider mot alla sunda strategiska principer och ger carte blanche till den presumtive angriparen.

 
Författaren är överste, säkerhets- och försvarspolitisk analytiker och ledamot av KKrVA.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.