≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
A K A D E M I S K A   A R B E T E N
B L O G G

Déjà vu?

av Bo Hugemark

Den 23 oktober 1956 revolterade det ungerska folket mot den stalinistiska regimen, inspirerat av Nikita Chrusjtjovs avstalinisering och töväder i Polen. Den 30 oktober tycktes demokratin ha segrat. De ryska trupperna hade dragit sig tillbaka till garnisonerna. Omvärlden greps av hopp. Den 28 och 29 oktober angrep Israel, Storbritannien och Frankrike Egypten för att ta kontroll över Suezkanalen. En febril diplomatisk och politisk aktivitet utbröt. Chrusjtjov hotade med kärnvapen, USA tog ställning mot sina allierade, FN:s generalsekreterare agerade. Den 4 november slog Sovjetunionen till och krossade det ungerska upproret, nu i politisk och medial skugga.

Hösten 1990 förberedde sig FN-koalitionen med USA i spetsen och med sovjetisk acceptans för att befria Kuwait. I början av januari 1991 var den militära uppladdningen klar. Den 10 januari 1991 höll president Landsbergis ett tal i litauiska parlamentet, Sejmen. Han varnade västmakterna för att starta krig mot Irak. Ty i skuggan av detta krig skulle Sovjetunionen passa på att slå till och en gång för alla krossa frihetsrörelserna i de baltiska staterna. Han såg tydligt parallellen med 1956. Han anade också att det kunde finnas en tyst överenskommelse mellan USA och Sovjetunionen; ryssarna hade avstått från att lägga veto mot det militära ingripandet mot Irak. Vad hade de fått i stället?

Landsbergis perspektiv sträckte sig dock ännu längre tillbaka i tiden, till Hitler-Stalinpakten (oftast av någon anledning benämnd Molotov-Ribbentroppakten) 1939, sinnebilden för hur två antagonistiska stormakter gör upp över huvudet på småstater till dessas fördärv. Den glöms aldrig i Baltikum. Den 23 augusti 1989 bildades en mänsklig kedja över alla de baltiska staterna på årsdagen av pakten.

Något medgivande av väst om sovjetiska fria händer i Baltikum fanns inte 1991, men Landsbergis farhågor om sovjetiska planer slog in. Den 15 januari – en dag innan flygoffensiven mot Irak inleddes – ägde stora prosovjetiska demonstrationer rum i hela Baltikum. Men något gick på tok för Sovjetunionen; tidssamordningen sprack uppenbarligen. Redan den 13 trängde sovjetiska förband in i TV-huset i Vilnius, varvid 14 människor dödades. Den 20 angrep sovjetiska inrikestrupper det lettiska inrikesministeriet i Riga, 5 personer sköts ihjäl. I Tallinn uppförde esterna barrikader av stenblock på vägen till Domberget med parlamentshuset; sovjetiska pansarförband ryktades vara på väg.

Men i Moskva demonstrerade en halv miljon människor mot Gorbatjov och den ryske presidenten Jeltsin förbjöd ryska soldater att delta i operationer i Baltikum.

Idag har vi åter en situation då världens blickar vänds mot Mellanöstern och europeiska kriser hamnar i medieskugga. Ryssland har gjort sig till en del av problemen med Irans kärnvapen och kriget i Syrien och därigenom gjort sig till en nödvändig del av lösningen. Kommer Putin att utnyttja tillfället i Europa?

De baltiska staterna lär inte ha anledning att frukta öppen militär aggression i dagens läge. NATO:s närvaro har ökat. De baltiska regeringarna kommer inte att låta gröna män infiltrera sina länder utan ta till vapen resolut. Men kommer alla europeiska NATO-stater acceptera att alliansen går i krig för Baltikum, som av nyttiga idioter utmålas som oförsvarbart? Säkert är att propagandakrig och rysk subversiv verksamhet kommer att fortsätta och öka.

Ukrainarna känner nog större ängslan – och mer berättigad. Väst har redan svikit dem genom att överlämna våldsmonopolet till Putin, i och med den absurda och omoraliska vägran att inte ens leverera defensiva vapen. Det som avhåller Ryssland från fullskalig invasion är nog inte risken för att möta väpnad hjälp från väst utan risken för skärpta sanktioner. Kanske spelar också möjligheten av inrikespolitiska reaktioner mot öppna krigshandlingar och döda ryska soldater in. Bättre då att skifta fokus till Mellanöstern, stödja skyddslingen Assad, bevara strategiskt fotfäste, stärka förbindelserna med Iran och få inrikespolitiska poäng för bekämpning av muslimsk terrorism. Och på köpet genom att stärka Assad öka flyktingströmmen till ett redan skakat EU.

Kommer detta EU att vidmakthålla verksamma sanktioner mot ett Ryssland? Vi nalkas nu en tidpunkt då de snarare borde öka: Vid årsskiftet ska enligt Minsk II ukrainska staten ha full kontroll över sin gräns. Tror någon att ryssarna kommer att avstå från möjligheten att föra in och avlösa trupper i Donbass?

En sak är säker: Putin kommer inte att acceptera ett nederlag i Ukraina, det vore ett hot mot hans makt. Han kommer med många medel att fortsätta att underminera Kiev-regeringen.

Ukrainas öde står och faller med den amerikanska politiken. Det är en hård dom mot den europeiska solidariteten. Men så har det ofta varit. År 1986 yttrade en amerikansk diplomat av norsk börd följande på en konferens i Oslo om den amerikanska närvaron i Europa: The reason why we are in Europe is that we don’t trust your ability to mind your own business.”

Det skulle snart visa sig sant för tredje gången, på Balkan. I Ukraina-krisen har Förenta staterna varit drivande för att stödja demokratin. Därför är det ominöst om USA blir alltför beroende av ryskt stöd i Mellanöstern.

1956 slutade fokuseringen på Mellanöstern med demokratins undergång i Ungern. 1991 blev slutresultatet i stället Baltikums frihet, beroende på Sovjetregimens förestående fall. Idag sitter regimen i Moskva säkert. Vad kommer att ske i Europa i Mellanösternkrisens skugga?

 
Författaren är överste och ledamot av KKrVA.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.