≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Lars Wedin

Under hela det kalla kriget och långt in i efterkrigstiden har ”tystnad och konformism” gällt när det gäller vår säkerhetspolitik. Men nu har tystnaden brutits rejält. Detta är bra.

Nato-medlem, allianslös eller Rysslandspartner

Men, skapar inte denna debatt osäkerhet om vår säkerhetspolitik?  För det första är den knappast kristallklar, för det andra vet Ryssland mycket väl att vi har fört en västvänlig politik sedan andra världskriget – möjligen med undantag för de värsta Palme-åren. För det tredje ger debatten Ryssland möjlighet att injicera sin propaganda och desinformation.

Grovt sett kan man urskilja tre olika linjer, var och en med ett antal undergrupper: ja, nej och nja.

Låt oss börja med Nato-anhängarna; de som vill att Sverige skall gå med i Alliansen. Här finns två huvudgrupper. Den ena, till vilken undertecknad räknar sig, vill att Sverige skall gå med för att detta bidrar till stabiliteten i Norden och till Alliansens strategi i allmänhet. Sverige skall bli medlem för att kunna bidra – vi skall vara nettoproducenter av säkerhet och inte bara konsumenter.

Den andra huvudgruppen ser Nato i första hand som en ersättning för det faktum att Sverige inte förmår, av rent inrikesegoistiska skäl, göra en rimlig satsning på försvaret – d v s åtminstone 1,5% av BNP. Tanken att andra länders skattebetalare skall betala för vårt försvar är djupt omoralisk; ännu mer omoraliskt är att de förväntas dö för oss om så skulle behövas. Vi blir demandörer i stället för partners. Det är tveksamt om denna linje faktiskt är genomförbar.

Nato-motståndarna är en heterogen grupp. I princip anser de att det är Nato som utgör ett säkerhetshot medan hotet från Ryssland tonas ned och dess agerande ursäktas med Natos ”inringning”.

De traditionella nedrustarna har alltid varit motståndare till svenskt försvar och säkerhet. En annan grupp utgörs av så kallade kulturarbetare och andra som tycks se Nato-motståndet som en möjlighet att profilera sig och få ”likes” på sociala media. ”Artistgalan mot Nato” (http://www.nejtillnato.se/artistgalan-mot-nato) tillför knappast något till en seriös debatt. Inte minst i den senare gruppen tycker man sig kunna se en mottaglighet för rysk propaganda och desinformation. I princip kan man beteckna dessa två grupperingar för isolationister.

Ett alternativ till isolationism är att satsa på ett närmande till Ryssland. ”Hirdmangruppen” förespråkar strikt alliansfrihet parat med vänskaps- och förtroendeskapande åtgärder gentemot Ryssland.

Ryssland har nu inte någon anledning att tro på svensk alliansfrihet med tanke på vår historia av under-mattan-spelande med Nato och USA. De förtroendeskapande åtgärderna skulle därför behöva vara långtgående, bl a torde vi behöva bryta allt samarbete med Nato. I praktiken innebär alternativet att vi glider in i Rysslands intressesfär.

Mitt emellan dessa huvudgrupper – ja respektive nej till Nato – finner vi huvuddelen av den politiska klassen som är stolt över ännu ett gravt underfinansierat försvarsbeslut och som klamrar sig fast vid att vi kommer att få hjälp om/när så behövs utan att vara ”med i klubben”. Också i detta fall blir Sverige en demandör; i praktiken underordnar vi oss USA. I denna grupp återfinns också de som har seriösa invändningar motiverade av Rysslands sannolika reaktion över en svensk medlemskapsansökan. Dessa invändningar behöver tas på allvar. Hänsyn måste tas till att Sverige genom sitt svaga försvar har en begränsad handlingsfrihet och att ett medlemskap tar tid att genomföra.

Nu kan man naturligtvis hävda att det hela är ett sorts kuddkrig. Nato-anhängarna spelar åtminstone en viktig roll som alternativ till Nato-motståndarna och den ryska propagandan. Men jag har svårt att se att Sverige skulle byta linje och gå med i Nato. Medlemskap kräver åtminstone att både S och M aktivt arbetar för detta. Men jag kan inte se Löfven och Wallström leda sitt parti till en uppslutning bakom ett Nato-medlemskap. Nästan ingen politiker är beredd att göra en rimlig satsning på försvaret (d.v.s. mer än 1,5 % av BNP).

Sverige kommer därför sannolikt att fortsätta att utgöra ett säkerhetspolitiskt svart hål med potentiellt farliga konsekvenser för stabiliteten i Norden. Jag har sett att Gotland kallas Europas Danzig med hänvisning till andra världskrigets utbrott.

Ett vidare perspektiv

Strategi bör emellertid diskuteras utifrån en bred analys av den nuvarande situationen, hur denna kan komma att förändras samt vad man själv vill åstadkomma.

De förhoppningar som knöts om ”Europe whole and free” och som fastställdes i Parischartern från 1990 har kommit på skam. Framför allt Ryssland men också Turkiet med flera (Ungern…) avlägsnar sig allt längre från dess ideal: säkerhet genom samarbete, säkerhetens odelbarhet och ett brett säkerhetsbegrepp bl a  inkluderande mänskliga rättigheter, rättstatens principer och demokrati.

Samtidigt är Europa i krig – i krig med terrorismen. Denna är, just nu, främst representerat av den så kallade islamska staten. Men också i krig om våra grundläggande värden som religionsfrihet (frihet att tro eller inte), tryckfrihet, jämlikhet mellan könen, individens värdighet etcetera.

Det finns ett icke orimligt katastrofscenario: Brexit med Corbyn som premiärminister i England, Trump eller Cruz som president i USA och Front Nationals Marine Le Pen som president i Frankrike. Samt ett vacuum efter Merkel i Tyskland. Nato blir då om inte nedlagt så åtminstone starkt försvagat. Man ser redan en regionalisering av säkerheten: Tyskland + Nederländerna, England + Frankrike, Norden och Visegradgruppen.

EU är redan på väg mot en upplösning, i varje fall moraliskt, efter uppgörelsen om flyktingarna med den turkiske diktatorn in spe. Det kitt som en gång höll i ihop europatanken, inte minst de värden som är sprungna ur kristendomen, vittrar bort. Det europeiska inbördeskriget 1870-1990 räcker inte längre som motiverande faktor.

I Europas storstäder växer ghetton fram, dominerade av brottslighet och islamistisk terror. Motkrafterna patrullerar på gatorna under nynazismens banér. Hit når inte längre staten; i Frankrike talar vissa om risk för inbördeskrig.

I ett värsta falls scenario åternationaliseras säkerheten, gränserna befästs – det har redan börjat! – nationalism och gamla oförrätter frodas. Europa präglas av kaos.

Kanske kan något nytt födas ur ett sådant kaos genom en sorts politisk utkristallisering. Kanske ett nygammalt Europa med en kärna bestående av det som en gång var Karl den Stores rike? De gamla Hansa-länderna har mycket gemensamt och kan ses som en annan delmängd. Kanske det gamla Polsk-Litauiska samväldet kan återuppstå?

Historien är inte slut, den har bara hunnit i fatt oss. Detta heterogena Europa kommer att ha svårt att klara sig självt. Kanske finns det då två alternativ: ett atlantiskt och ett euroasiatiskt. Det atlantiska skulle präglas av liberalism, frihandel och kapitalism. Det euroasiatiska, där Ryssland skulle spela en huvudroll, skulle sannolikt präglas av antiliberalism, statskapitalism och antiglobalisering.  Båda fallen innebär inordning i en stormakts intressesfär; inte ett partnerskap.

Nu är ju inte denna utveckling nödvändig. Kanske går det att rädda det väsentliga från samarbetet i Nato och EU – sannolikt i en ny organisation med väsentligt färre medlemmar och med en rättvis ansvarsfördelning över Atlanten. För Sverige är det, bedömer jag, av vital betydelse att vara en aktör i en sådan utveckling. Sverige behöver då tillhöra kärnan och inte periferin; vi borde vara med i Nato. Vi behöver också ett verkligt starkt försvar – inte bara militärt utan av hela samhället och dess värden – för att kunna stå emot i den oroliga tid som väntar. Men hinner vi reparera gamla försummelser innan den nuvarande säkerhetsordningen faller samman?

Avslutning

Det finns en tendens till en total koncentration kring Östersjöområdets problem. Även om Sverige nu prioriterat ett nationellt försvar finns omvärlden och globaliseringen kvar. Terrorismen och vårt beroende av det globala flödet av människor, idéer och varor kräver fortsatt uppmärksamhet.

Det finns också en tendens att bortse från de strategiska tidsaspekterna. Omvärlden förändras hela tiden, varje år kommer det nya överraskningar. Samtidigt är det säkerhetspolitiska systemet med nödvändighet trögt. Det tar tid att förändra en säkerhetspolitik: folket skall med, förhandlingar genomföras samt avtal skall skrivas och ratificeras. Det går fort att riva en försvarsförmåga men återuppbyggnad av kompetens tar åratal.

 
Författaren är kommendör, Directeur des études, Institut Français d’Analyse Stratégique och ledamot av KKrVA.

Comments on this entry are closed.