≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
H A N D L I N G A R  &  T I D S K R I F T
F Ö R S V A R  &  S Ä K E R H E T

av Bo Richard Lundgren

Regering försökte före sommaren lansera idén att Sverige behöver en nationell säkerhetsstrategi. Vi som varit i ”branschen” länge tyckte det var en bra idé. Inte en dag för tidigt skulle man kunna säga. Statsminister Löfven bjöd in Alliansens partiledare till samtal om en sådan strategi. Den utsträckta handen avvisades dock ganska bryskt. Argumenten var bl a att statsministerns formuleringar hade varit ”taffliga” och ”amatörmässiga”. Som utomstående betraktare kan man kanske bli lite förvånad över reaktionen. Allianspartierna hade ju åtta år på sig att själva ta fram en strategi, men lyckades inte formulera någon.

Men om vi nu bortser från det politiska spelet, blir det något? Ja, kanske. Regeringen återkommer till idén i den nyligen framlagda regeringsförklaringen. Här sägs att: Ett brett arbete påbörjas för en tydlig politik för Sveriges säkerhet. Hoten mot vår säkerhet är föränderliga och komplexa. Terrorism, digital sårbarhet, epidemier och klimatförändringar är exempel på nutida hot. Flera partier bjuds in för att delta i detta arbete.

Mot denna bakgrund skulle jag vilja ge regeringen ett tips: I Finland har man haft en sådan strategi sedan c:a tio år tillbaka. Den senaste versionen från 2010 har rubriken Säkerhetsstrategi för samhället (103 sidor). Strategin utgår från ”ett vidsträckt säkerhetsbegrepp” och utgör en gemensam bas för alla aktörer i samhället. Utgångspunkten är att samhällets vitala funktioner ska tryggas i alla situationer. Den innehåller ”hotmodeller” som kompletterats med ”störningssituationer” för att konkretisera hoten. Strategin avses täcka samhällets beredskap under normala förhållanden och i undantagsförhållanden. I en rikssvensk terminologi skulle det heta krisberedskap samt höjd beredskap och krig. Den finska strategin redovisar också ansvarsfördelning och roller i det nationella säkerhetsarbetet.

Hur bör nu regeringen agera för att nå sina hedervärda mål? Jag vill ge följande råd.

  1. Börja inte på den politiska nivån. Börja istället med de aktörer som ska vara med och genomföra strategin. Då når man två syften. Det första är att man undviker politiskt bråk i början av processen. Den andra betydande finessen är att man skapar en nödvändig förankring hos dem som skall ta ansvar för planering och beredskap. Den finska strategin har tagits fram i samarbete mellan myndigheter, organisationer och representanter för näringslivet. Ett dokument som enbart tas fram i regeringskansliet riskerar att bli en pappersprodukt med svag koppling till verkligheten.
  2. Gör jobbet ordentlig. Arbetet måste delas upp i flera faser. Den första fasen skall syfta till att definiera målet med strategin. Det handlar om att definiera de värden – på nationell nivå – som skall värnas och försvaras. Hit hör t.ex. suveränitet, territoriell integritet, samhällets funktionalitet m.m. Här krävs en analys som gör att dessa värden kan renodlas och avgränsas. (Det skadar inte om målen också kan förankras på den politiska nivån.)

I en andra fas analyseras och diskuteras de hot och risker som kan äventyra de mål och värden som lagts fast. Hit hör förstås det väpnade angreppet. Här gäller det att ha blicken riktad långt fram för att också kunna fånga in tänkbara framtida hot. I nästa fas förs en diskussion om vilken förmåga Sverige skall ha. Vad är rimligt i olika situationer? Hur länge? På vilken nivå? Därefter måste kraven på myndigheterna, näringslivet och civilsamhället preciseras. I slutfasen diskuteras och prioriteras medel och metoder t.ex. internationellt samarbete.

Sammanfattningsvis: Om regeringen tar sakerna i rätt ordning och gör ett gediget förarbete kan Sverige äntligen få en välbehövlig Nationell säkerhetsstrategi.  I Finland har strategin förankrats på den politiska nivån genom att statsrådet (d v s regeringen) fattat ett principbeslut. Vi i Sverige bör kunna finna liknande former för beslut. Ett annat gott råd är att inte bara involvera berörda myndigheter i arbetet. Det finns mycken sakkunskap vid lärosäten och forskningsinstitut. Hit hör förstås FOI och FHS.(FHS har producerat utmärkta rapporter i ämnet.)  Även Kungl Krigsvetenskapsakademin bör ses som en resurs i detta sammanhang.

 
Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.