Referat av Helge Löfstedt
Den första programpunkten vid sammankomsten var en hemlig gäst presenterad av avdelning V nämligen professor Inge Jonsson, litteraturvetare och författare, tidigare rektor vid Stockholms Universitet och ledamot av förutom Krigsvetenskapsakademien även Vetenskapsakademien och Vitterhetsakademien. Vidare har professor Jonsson haft styrelseuppdrag med Riksbankens jubileumsfond och Försvarshögskolan som framträdande exempel. Inge Jonsson gav en betraktelse över akademier som företeelse i historien och avslutade med några reflexioner om nuläget och framtiden.
Den andra programpunkten var ett inträdesanförande. Ledamoten och journalisten Johanne Hildebrandt, som har varit verksam som krigskorrespondent under 20 år, talade under rubriken ”Legoknekt, barnamördare eller hjälte”.
Akademier som företeelse i historien och framtiden
Professor Jonsson började med en historisk återblick. Den första akademien instiftades i Florens på 1470-talet och var ett inslag i renässansens återuppuppväckta intresse för antiken och de antika filosoferna t ex Platon. Denna första ”Akademia Platonica” fick ganska snart efterföljare både i Italien och senare i det kulturella Europa. De första akademierna ägnades åt språklig utveckling, italienska, franska o s v. Detta var också uppgiften för Svenska Akademien som instiftades 1786 av Gustav III som ett led i hans strävan att utveckla den svenska kulturen, inspirerad av företeelser i Europa och då i synnerhet Frankrike.
Efter hand vidgades ämnesinriktningen till att omfatta andra områden. Instiftandet av Royal Academy of Sciences instiftades år 1660 var då den första av detta slag som snart (1666) följdes den franska Akadémie des sciences. Den svenska Vetenskapsakademien instiftades 1739 på initiativ av Carl Linné och en krets kring honom med bl a Jonas Ahlströmer. Krigsvetenskapsakademien bildade 1796 och fick kungligt beskydd och benämningen akademi år 1805. Modellen var kanske Kungliga Örlogsmannasällskapet som bildades redan 1771 och som är att betrakta som en akademi i allt utom namnet.
Benämningen akademi är också något som tidvis förekommit som benämning på universitet. Åbo Akademi är det mest näraliggande exemplet på att detta fortlever.
Den första akademien Akademia Platonica instiftades med en förmögen mecenat ur familjen Medici som ekonomisk garant. Beroende av mecenater eller bidrag från finansiellt starka personer har också varit ett genomgående drag för många akademier även om många dessutom har statliga anslag för sin verksamhet. Ekonomiska begränsningar utgör ett problem för många akademier.
Akademier instiftas eller bildas fortlöpande för olika professioner och under senare decennier har benämningen kommit att användas i allt flera samanhang. Professor Jonsson avslutade med att konstatera att akademimodellen fortfarande efter 500 år är en levande och lämplig form för många aktiviteter.
Efter Inge Jonsons anförande diskuterades arbetsformer. Styresmannen Frank Rosenius lovade att Kungliga Krigsvetenskapsakademiens framtida roll och arbetssätt ska bli föremål för fortsatt diskussion.
Legoknekt, barnamördare eller hjälte
Ledamoten Johanne Hildebrandt höll därefter sitt inträdesanförande och talade kring två separata attitydundersökningar som tagits fram speciellt för detta tillfälle. En som visade soldaternas egen bild och en som behandlade allmänhetens uppfattning. Till bakgrunden hör att Johanne Hildebrandt har verkat som ”inbäddad” reporter i Afghanistan under ett antal månader sommaren 2010. Hon har redovisat sina upplevelser och tankar med anledning av dessa i boken Krigare som kom ut 2011.
Soldaternas bild avsåg hur de anser att allmänheten uppfattar dem, samt vilka konsekvenser detta får för dem själva, Försvarsmakten och samhället i stort. Resultatet överlag visade att soldaterna upplever att stödet från allmänheten är svagt även om ett fåtal av soldaterna upplever det bättre. Alltför många har också direkt kränkande upplevelser som att offentligt bli kallade ”barnamördare” – därav rubrikvalet. Soldaterna upplever också uppskattningen från Försvarsmakten och politiker som svagt. Man noterar också att de svenska soldaterna har lägre lön och ersättning än soldater från de nordiska grannarna.
När Johanne Hildebrandt reflekterade över varför det har blivit så, nämnde hon att informationen i svenska media om verksamheten i Afghanistan har varit svag. Som exempel tog hon upp att när svenska soldater under sex dagar hösten 2010 var indragna i intensiva strider var det knappt märkbart i den svenska medierapporteringen. Orsaken till detta var tvåfaldig. Försvarsmaktens rapportering var svag. Vidare har massmedia dragit ner på utlandsbevakning i allmänhet och i synnerhet på rapportering från krig. Då det görs reportage är det i allmänhet efter några dagars vistelse på tryggt avstånd från utsatta områden och utan att journalisten hinner sätta sig in i stämningar och miljöer. I sin bok nämner hon även att delar av den svenska pressen var direkt fientlig till den svenska insatsen i Afghanistan, vilket naturligtvis färgade rapporteringen. Hon menade också att det kunde varit bättre samstämmighet mellan de politiska och militära ledningarna i den rapportering som förekom.
Soldaternas bild jämfördes sedan med resultaten från undersökningen av allmänhetens uppfattning och kunskapsnivå och deras kunskapsnivå om soldaterna och deras insatser i Afghanistan. Resultaten från denna undersökning är på flera sätt positivare än vad soldaterna upplever. Även om allmänhetens kunskaper om verksamheten i Afghanistan är svaga var stödet för den svenska verksamheten där större än vad soldaterna gav uttryck för att de upplevde. Johanne Hildebrandt konstaterade att det dock inte når upp till det stora stöd som finns för de egna soldaterna i USA.
I den efterföljande diskussionen uppehöll man sig bland annat vid att det förekom att allmänheten bemötte soldater illa. Och detta trots att allmänhetens stöd faktiskt är ganska stort. Här gav Staffan Olsson, från tankesmedjan Fri Värld, en förklaring. De som är negativa till den svenska insatsen i Afghanistan är kanske inte så många men där förekommer ett antal personer som är mycket intensiva i sitt avståndstagande. Det är dessa individer som skriker kränkande tillmälen och därmed ger soldaterna ett överdrivet negativt intryck.
En intressant sammankomst
Flertalet deltagare kunde i likhet med referenten konstatera att arrangemanget varit mycket lyckat, där de båda föreläsarnas presentationer gav stor behållning. Tyvärr hade undertecknad inte tillfälle att närvara vid övriga programpunkter. Det innebär att de som är intresserade av flottiljamiral Jonas Haggrens inträdesanförande under rubriken ”Framtidens svenska sjöförsvar” måste hänvisas till kommande skriftliga redovisning i Kungliga Krigsvetenskapsakadmiens Handlingar och Tidskrift.
Referenten är överingenjör och ledamot av KKrVA.
