Vinterkriget debatteras åter inför 80-årsminnet av den unga republiken Finlands hårdaste prövning.[1] Finländarnas bild av det kriget har i allt väsentligt bestått. Från ryskt håll tog man på sig ansvaret först efter kalla krigets slut. I maj 1994 förklarade president Jeltsin i Kreml att ”angreppet var Stalins brott mot Finland”.
Men nu höjs även i Finland röster som ifrågasätter och skuldbelägger landets statsledning. Det sker i ett läge då de yngre generationerna håller på att förlora kontakten till de för Finlands framtid så avgörande krigsåren. En opinionsmätning för ett år sedan visade klart lägre försvarsvilja bland finländare under 25 år än tidigare. För sådana länder och deras sympatisörer som inte vill Finland väl är det naturligtvis en välkommen utveckling. Återstår att se vad slags resultat senare mätningar ger.
Slutsatserna om att Finlands regering har åtminstone sig själv delvis att skylla dras utifrån ett mycket smalt fokus på Stalins och Molotovs förhandlingar med Finlands representanter anförda av J K Paasikivi hösten 1939. I ett bredare perspektiv där även Sovjets militära planer, krigsförberedelserna, Terijoki-regeringens betydande roll samt det verkliga kriget framträder, förblir helhetsbilden entydig. Vinterkriget var oundvikligt. Under kalla kriget var det självfallet svårt att i finska media tala klarspråk.
En YLE-redaktör frågade minister Max Jakobson för fyrtio år sedan ”om man kunde peka ut några särskilda personer som ansvariga för att ha börjat kriget”. ”Hur vore det med Stalin?”, svarade Jakobson och tillrättavisades omedelbart: ”Jag avsåg den finska sidan.”
I en omfattande intervju (Yle Arenan: ”Sodan alla”, del 2) med professor, överste (i a) Pekka Visuri framför denne sin åsikt att vinterkriget kunde ha undvikits. Han hänvisar till professor Stephen Kotkins (Princeton University) nyaste forskning och hävdar att Stalins mål var att nå ett förhandlingsresultat senhösten 1939. Kotkin beskriver detta kort också i en föreläsning (ca 1h 30 minuter in i programmet). De föreslagna gränsjusteringarna på Karelska näset, kravet på kontroll av öar i Finska viken samt en flottbas i Hangö för att kunna stänga av Finska viken från västmakters flottstyrkors eventuella angrepp var måttfulla. De utgick från Sovjetunionens förståeliga oro för Leningrads säkerhet, en åsikt som även omfattas av president Putin. Finska regeringens inkompetens och kompromisslösa hållning ledde till kriget, hävdas det.
Att professor Kotkin är en internationell Stalin-auktoritet innebär inte automatiskt att han skulle vara Finlandsexpert. Endast några tiotal sidor i den massiva boken STALIN: Waiting for Hitler 1929 – 1941 handlar explicit om Finland. Ett litet antal finländska historiker förekommer i hans källförteckning. Kotkins ryska källmaterial är digert, men det har varit tillgängligt även för finländska forskare. Ryssland har aldrig släppt det känsligaste materialet som skulle ge entydiga svar på alltjämt öppna frågor om Sovjetunionens verkliga avsikter 1939. Den nuvarande trenden är dessutom negativ då tillgången till arkiven har försvårats samtidigt som viljan att restaurera den gamla sovjetiska historieskrivningen blivit allt starkare.
Flera bemärkta ryska historiker gjorde utmärkta utredningar om upptakten till vinterkriget innan läget stramades till under detta årtionde. Professor Jurij Kilin vid universitetet i Petrozavodsk (Petroskoj) menar att Stalins närvaro vid förhandlingarna var främst att vilseleda.
I juni 1939 gav Stalin kommendören för Leningrads militärdistrikt K A Meretskov order att göra upp nya planer för ”motanfall” mot Finland, eftersom han bedömde att de gällande operativa planerna var alltför överdimensionerade. Närvarande hos Stalin var också O W Kuusinen och Stalin uppmanade då Meretskov att vända sig direkt till Kuusinen i frågor som berör Finland. Det var ett av de första tecknen på samordning av den kommande kampanjens militära och politiska dimensioner. Kuusinen träffade Stalin ett dussintal gånger innan angreppet inleddes.
Faktaboksförfattaren Antero Uitto har i sin Kuusinen-biografi Suomensyöjä Otto Wille Kuusinen (”Finlandsslukaren” Otto Wille Kuusinen, Paasilinna 2013) behandlat Terijokiregeringens motiv i detalj. Det var ett genomtänkt drag som hade tillämpats flera gånger tidigare med varierande framgång. Lenin själv anses ha kläckt idén att använda marionettregeringar som kunde be röda armén om bistånd. Det blev ett användbart verktyg att förneka att man själv var en expansionistisk krigförande part. En annan fördel var att man varken behövde ge ett klart ultimatum eller förklara krig. Samma koncept tillämpas f ö i östra Ukraina i dag.
Meretskovs flera gånger uppdaterade operativa anfallsplaner godkändes i slutet av oktober, då den sovjetiska uppmarschen till Finlands gränser redan var i full gång. De mobiliserade styrkorna hade på Stalins order övats dolt under krigsliknande förhållanden. Den 15 november fick Meretskov och Zjdanov order att besöka trupperna vid fronten. Krigsfångar bestyrkte senare att man då fick höra att kriget snart skulle börja.
Röda arméns kraftsamling till Finlands gräns före Vinterkriget. (Kartbilden från Ari Raunio: De militära operationerna – De finska krigen 1939-45, Karttakeskus, 2008)
Tiden var nu inne att förverkliga Stalins mål att nå Rysslands gräns från 1914. För att underlätta framryckningen i Finland hade trupperna blivit tilldelade en detaljerad marschguide (A. Uitto: Puna-armeijan marssiopas Suomeen 1939, 2011). De hade också en sträng order att inte överskrida gränsen till Sverige.
Någon paradmarsch till Finland blev det inte, av det enkla skälet att Finlands regering inte gav vika. Självfallet hade Stalin genuint önskat nå ett förhandlingsresultat. Spänningen skulle då temporärt ha lättat och i vilket fall som helst hade den finska fältarmén hemförlovats. Det skulle ha öppnat för den sovjetiska paradmarschen.
Finlands regering bedömde Sovjetunionens verkliga territoriella ambitioner korrekt, men ansåg helt felaktigt att röda armén inte skulle anfalla vintertid. Regeringen beslöt den 20 november att hälften av de inkallade reservisterna skulle hemförlovas. Det fatala beslutet hann man inte börja verkställa innan bomberna föll i Helsingfors.
Det hängde alltså på håret och att Finland också hade en sagolik tur framkommer i minister Paavo Rantanens förtjänstfulla artikel i kulturtidskriften Kanava (nr 7, 2019).
President Kyösti Kallio sammanfattade situationen i sitt radiotal till nationen på Finlands självständighetsdag den 6 december 1939:
”Nu ser emellertid hela världen att det inte rörde sig om Leningrads säkerhet, eftersom angreppet skett längs hela gränsen från Petsamo till Systerbäck. […] Det verkar som om den mäktiga stormakten vill beröva oss vår självständighet som den själv erkänt, och därmed allt som är oss dyrt och heligt.”
Professor Kilin gav sin syn på vinterkriget i flera föredrag i Finland i mars 2010:
”Till Sovjetunionens målsättningar i vinterkriget hörde [bl a] att slå finska armén och att införliva hela Finland med Sovjetunionen. […] Vinterkriget var oundvikligt.”
| Stefan Forss Professor |
Lauri Kiianlinna Brigadgeneral (i.a.) |
| Heikki Hult Överste (i.a.) |
Pertti Inkinen Kommodor (i.a.) |
| Pekka Holopainen Överste (i.a.) |
Vinterkrigets strider
Kartbilden från Vinterkrigsföreningens portal (huvudredaktör, övlt Ari Raunio). De streckade röda pilarna betecknar Röda arméns anfallsmål, de heldragna pilarna det verkliga utfallet.
Not
[1] Artikeln publiceras även på SvD Säkerhetsrådet.