Ett perspektiv om Libyenkriget som är intressant att diskutera är hur de olika aktörerna ”vinner eller förlorar” på sin hållning. Som jag påpekade tidigare i veckan, så återstår det lång tid innan vi vet hur kriget slutade. Kanske inte riktigt så länge som när Chou En-Lai svarade att det var för tidigt att avgöra vad resultat var av franska revolutionen 1789, då han fick en fråga om detta under ett besök i Paris på 70-talet. En generell observation kan emellertid vara att de som var för respektive emot det som har hänt, har något stärkt sina motsättningar sinsemellan. Detta kommer att påverka den internationella politiken i närtid som exempelvis i fallet med Syrien. Så här skattar jag ställningen efter första perioden:

USA

USA har främst skördat framgångar i sina externa relationer. Omvärlden uppfattar generellt ett tydligt moraliskt stöd och ett avvägt användande av den militära makten. Genom en bättre lyhördhet än tidigare har landet beaktat främst synpunkter från arabvärlden om genomförandet. En amerikansk vilja att få Europa att ta ett större ansvar har också lyckats. Det fräna budskapet från den förre försvarsministern Robert Gates ruskade om den europeiska eliten. Hans budskap fick större tyngd när den ene försvarsstabschefen efter den andre i Europa anmälde begränsningar i den militära förmågan. För NATO har kriget så här långt blivit en framgång, men där organisationens brister blivit uppenbara.

Hela koalitionens totala missbedömning avseende Khaddafiregimens motståndskraft faller tungt på de största underrättelseaktörerna och deras politiska ledare, och är en påminnelse om att utmaningarna är stora när det gäller analysförmåga. Internt har däremot presidenten inte vunnit något ännu enligt de mätningar som finns. Senvåren och försommaren befann sig dessutom administrationen på defensiven genom att inte gå starka krafter i kongressen till mötes om att förelägga engagemanget i Libyen för godkännande enligt War Powers Act.

Europa

Generellt sett negativt med undantag för de stater som deltog i Unified Protector. Flera bedömare talar om att EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik dog i samband med upptakten till kriget. Det var dels den tyska oviljan att deltaga liksom den brittiska vägran att låta unionen leda militära operationer istället för NATO som tog mest tull på förtroendet. Det är heller inte EU som organiserar den stora konferensen om Libyen i början av september, utan Frankrike.

Just Frankrike har skördat störst framgångar på kontinenten. Sarkozy tog initiativet och genomförde sin vilja. Frankrike har lämnat det största militära bidraget vid sidan av USA, och har sannolikt på allvar tagit tillbaka sin plats i NATO:s centrum. Storbritannien har också kunnat notera framgångar, om än inte lika stora som de franska. Tyskland försökte tidigt att kompensera för sin militära frånvaro genom att ta ett större ansvar i Afghanistan. Landet har nu också anmält att det kan tänka sig att sända trupp till Libyen, om en fråga kommer. Utrikesministern Guido Westerfalle har genomgått ett ständigt gatlopp i den tyska pressen för sina olika utspel, nu senast för påståendet att det var FN:s sanktioner som avgjorde Libyenkrigets första period och inte det militära bidraget.

Norden

Sverige ligger också väldigt bra till så här långt. Utan att vara en NATO-stat har vi lämnat ett kvalificerat bidrag till operationen som presterat väl. Vi har löst våra uppgifter uthålligt. Till del beroende på att vi inte har fällt robotar och bomber över Libyen, vilket sannolikt hade fått oss att i likhet med andra att be om ny ammunition från USA eller andra stater. Det finns en beredskap från den politiska nivån att fortsätta lämna militära bidrag om sådana efterfrågas.

Norge och Danmark har fått mycket beröm och framhölls av Robert Gates som exempel på hur länder kan skaffa sig större inflytande genom att satsa på rätt kapaciteter. Norge drog sig ur 31/7, troligen för att de inte kunde upprätthålla sitt höga attacktempo längre. Danmark kunde också ha hamnat i samma situation, men hjälptes av Nederländerna på ammunitionssidan. Finland valde samma linje som Tyskland, men med en lägre profil. Landet har nu också signalerat att det är berett att överväga insatser på marken, om sådana efterfrågas.

Arabförbundet

Arabförbundet gav inledningsvis ett politiskt stöd för insatsen som var avgörande för mandatets godkännande. I realiteten har sedan förbundet hamnat i baksätet till förmån för Gulfstaternas samarbetsråd (GCC). Denna nya kraft i världspolitiken är ett slags saudiskt verktyg för att skydda sina och de andra starenas oljetillgångar, främst mot iranska anspråk. Jordanien (som inbjudits till rådet fast det inte ligger i Persiska viken), Förenade Arabemiraten och Qatar har lämnat bidrag i paritet med Sverige. Dessutom har Qatar tränat rebeller, smugglat in vapen i strid med vapenembargot och skickat sina specialförband längst fram i räden mot Tripoli. Landet är också säte för Al-Jazeera som inte helt och hållet följer en objektiv linje i sin rapportering. GCC har tagit flera steg framåt i den här processen.

AU

AU har haft det svårt. Ett oförtrutet arbete med att söka det omedelbara eldupphör som mandatet stipulerade har saboterats av ovilliga parter. Främst har dessa satt upp villkor redan innan förhandlingarna börjat. Innan helgen beslutade sig unionen för att inte erkänna rebellernas övergångsråd förrän striderna är slut. AU:s medlemsstater har däremot varit fria att göra detta enskilt, vilket ungefär 20 stycken gjort. Sydafrikas president har ånyo talat om vikten av eld-upphör och ett avtal som inkluderar de bägge parterna (jag delar den hållningen). Om det är någonstans som väst har förlorat förtroende, så är det i delar av den afrikanska kontinenten. Perceptionen och retoriken i vissa afrikanska stater är att väst försöker att återkolonisera Afrika. De rapporter som nu kommer i ökat utsträckning om embryo till etnisk rensning av svarta i Libyen riskerar att ytterligare förstärka den attityden.

Ryssland/Kina

Ryssland och Kina var ju från början associerade med den libyska regimen, i Rysslands fall sedan lång tid tillbaka. Bägge länderna försköt sin hållning steg för steg, Ryssland lite snabbare. I det avseendet kan de sägas hänga lite i luften när det gäller hur det har gått. Det finns dock mycket som talar för att de känner sig lite utnyttjade, och det påverkar redan diskussionerna om nya resolutioner om Syrien, där Ryssland nu gör ett utkast på ett eget förslag utan sanktioner. Om den afrikanska attityden mot väst växer sig mer negativ, så kan däremot nya affärsmöjlighter uppenbara sig för de bägge länderna i andra delar av Afrika. I synnerhet Kina är väl positionerat för detta med sin tydliga Afrikapolitik och sin valutareserv.

Libyen

Det uppenbara resultatet just nu är att (väst) rebellerna har vunnit. Framtidsprognoserna är däremot inte helt säkra. Utvecklingen i Libyen är starkt beroende om Khaddafi lyckas hålla sig vid liv och organisera motstånd mot den nya regimen från baser i södra Libyen eller Algeriet. Gör han det kommer han över tiden att växa sig allt starkare igen. Han har kapital, lojala stammar och organisationsförmåga. Vidare var Khaddafis förråd och depåer bisarrt omfattande. Jag har sett uppgifter om att det skulle finnas mer än tio gånger mängden ammunition i Libyen än i Irak. Det innebär att det finns ett nästan outsinligt lager med artilleriammunition som kan användas för att tillverka improviserade bomber för den som vill föra gerillakrig.

En annan viktig faktor är rebellernas inre sammanhållning som jag resonerat om tidigare. Om motståndet från Khaddafilojalister sjunker kraftigt under en tid medan de reorganiserar, så är risken stor för att motsättningar kommer upp till ytan. Bland annat bedömer jag att många av avhopparna från kretsen kring Khaddafi inte blir långlivade i sina ämbeten i likhet med generalen Younis. Inbördes motsättningar kommer motverka arbetet med att skapa säkerhet och ge service till den hårt prövade libyska civilbefolkningen. Om Al-Qaida-associerade grupperingar öppet flyttar fram sina positioner riskerar den nya regimen dessutom västs stöd.

Den tredje större faktorn är utvecklingen i omvärlden. Om exempelvis det utbryter en konflikt i Mellanöstern, så kommer den västliga uppmärksamheten snabbt att byta fokus. En sådan utveckling gynnar inte den nya regimen i detta skede. Ironiskt nog finns det en betydande risk att det kaos som har varit i Libyen innebär att vapen ur plundrade vapendepåer söker sig till Mellanöstern. Denna indirekta upprustning av olika motståndsgrupper skulle kunna tända en gnista i regionen som slår tillbaka på det nya Libyen. Priset för luftvärnsrobotar har sjunkit på svarta marknaden, vilket indikerar att utbudet ökat kraftigt.

Hur det slutar? Kanske som i ett annat arabiskt ordspråk:

”Kasta en man med tur i Nilen, och han kommer upp med en fisk i munnen”

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Aftonbladet

Aftonbladet

Mer av samma författare