Sökes: Svenskar som vill börja jobba i Bryssel. Så löd rubriken på en artikel i DN den 26 februari. Sverige är klart underrepresenterat i EUs institutioner. Av Kommissionens 33000 anställda är drygt 500 svenskar. Det borde enligt DN vara ytterligare 350 personer för att motsvara Sveriges relativa vikt. På chefsnivån ser det fortfarande hyggligt ut, även om trenden på sikt är negativ. Beträffande mellanchefer och handläggare är läget redan idag betydligt sämre. Kommissionen är inte längre lika attraktiv löne- och karriärmässigt för svenskar och övriga från ”gamla” medlemsstater i Nordeuropa. ”Underskottet” lär dessutom växa de närmaste åren i takt med att svenskar som gjort en intern karriär börjar gå i pension. Därmed försvagas också det nätverk som byggts upp alltsedan Sverige blev medlem i EU.

Detta bekymrar regeringen. Sedan ett par år tillbaka finns en Strategi för att locka fler att söka sig till Bryssel. I denna betonas att svenskar i EU är en resurs inte bara för EU utan också för Sverige. Det handlar om både insyn och inflytande. Man vill uppmuntra till framgångsrikt deltagande i inträdesproven. Ett bekymmer är den långa tidsutdräkten mellan proven och anställning. Ett annat är att testernas upplägg och innehåll präglats av några av de ursprungliga medlemsstaterna, läs exempelvis Frankrike. Därmed är de inte helt lättillgängliga för dem som genomgått svensk högre utbildning. Man vill också öka antalet sökande till chefsposter bl a genom s k direktrekrytering inklusive tidsbegränsad kontraktsanställning. Det gäller slutligen, och inte minst, att tillvarata kompetensen bland dem som återvänder till Sverige.

Svårigheterna att rekrytera till EU är en del av en generell trend mot minskad svensk närvaro i internationell verksamhet. Den svenska stormaktstiden i FN som inleddes med Dag Hammarskjölds val till Generalsekreterare kommer aldrig igen, även om vi fortsätter att ”punch above our weight”. Den ”fyrklöver” som representeras av Säkerhetsrådet följt av ordförandeposter i IAEA, OSSE och EU under perioden 2017-2023 är ett lysande exempel på detta. Men den långsiktiga trenden går mot färre svenskar särskilt vid FNs högkvarter. Tre stycken Assistant Secretaries General är inte dåligt, men heller inte exceptionellt särskilt i ljuset av att Sverige är den sjätte största bidragsgivaren till FN-systemet. Däremot är vi väl representerade bland de s k landcheferna. En av de viktigaste internationella posterna vi har idag innehas av Olof Skoog som EU s representant vid FN i New York.

Till en betydande del är detta en naturlig följd av att medlemskretsen i internationella organisationer har ökat. Inte minst tar stormakter från södra halvklotet mer plats. Cecilia Malmströms finalförlust mot australiern Cormann i kampen om generalsekreterarposten i OECD kan ses som en illustration. I botten ligger också hur den enskilde och hans/hennes familj ska hantera en internationell karriär i det jämställda Sverige. Trots alla försök att bistå med råd och dåd till den s k medföljande blir slutresultatet ofta särboende, att partnern får nöja sig med en mindre kvalificerad befattning eller att man helt enkelt väljer bort utlandsuppdraget. Detta tycks för övrigt bli alltmer vanligt också inom vår egen utrikesförvaltning. Inte så att tjänstemännen aldrig söker tjänster utomlands. Men den regelbundna växlingen mellan ute och hemma som var en självklarhet för en generation sedan finns inte mer

Dessutom har svenskar generellt svårt att finna sig till rätta i hierarkiskt präglade organisationer, där det dessutom finns uppenbara brister i genderbalansen. Och vi verkar också i praktiken ovilliga att släppa ifrån oss våra ”best and brightest” och därmed göra internationell tjänstgöring till ett naturligt och centralt led i karriärstegen. Åtskilliga återvändare menar att några år i en internationell organisation inte direkt främjat befordran. De inblickar i organisationer som exempelvis ett ordförandeskap medför, utnyttjas inte alltid systematiskt., t ex i form av debriefing. Vad gäller de verkliga höjdarposterna finns också ofta en återhållsamhet från våra politikers sida att engagera sig i alltför aggressiv ”lobbying”. Detta inte minst i jämförelse med vissa sydeuropeiska länder som varit särskilt framgångsrika därvidlag.

Slutligen vill jag förorda en tätare koppling mellan å ena sidan rekrytering till internationella uppdrag och å den andra sidan en utförlig diskussion om den multilaterala diplomatins roll för vår nationella säkerhet. Om detta har jag skrivit utförligt i andra sammanhang. (se t ex UD-kuriren # 2 2019). De senaste årens internationella uppdrag har möjligen skapat intrycket av en återgång till den position Sverige hade under decennierna efter Andra världskriget. Så är det nog inte. Vi tävlar fortfarande i en högre viktklass än genomsnittet, i synnerhet vad gäller de ekonomiska bidragen. Men några nya Sverker Åström, Hans Blix eller Jan Eliasson skymtar inte vid horisonten.

Författaren är Ambassadör och ledamot av KKrVA
Foto: Shutterstock.com

Mer av samma skribent