I början av november åtalades en man för ”Grov obehörig befattning med hemlig uppgift” efter att ha röjt uppgifter om hemliga försvarsanläggningar på ett nätforum. Det är inte första gången någon försöker kartlägga militära anläggningar. Vad som utmärker detta fall är att han och övriga inblandade helt verkar ha saknat ont uppsåt eller koppling till främmande makt. Men varför sammanställer och sprider man då hemliga uppgifter? Svaret finns sannolikt i psykologin bakom hemligheter.

”Vill du veta en hemlighet?” Frågan har sannolikt alla någon gång fått. Att delge och dölja information från andra är normalt hos alla människor. Den grundläggande motivationen är social och viljan att tillhöra. Den kan få oss att dölja information av rädsla att bli exkluderade, men också delge hemligheter i syfte att relatera och bli socialt inkluderad. Att avslöja privata tankar och funderingar kan stärka våra sociala band med våra närmsta, och att delge information i en grupp kan göras för att bli en del i gemenskapen och själv få ta del av gruppens information. Att prata om andra som inte är närvarande, både genom öppen information och hemligheter, är även det normalt i sociala sammanhang. Denna process har ibland beskrivits som ”social grooming” av vårt sociala nätverk. Individer som har värdefull information om andra kan öka sin sociala status genom att delge informationen med andra. Eller med ett mer vardagligt begrepp: skvaller.

”Det här får du absolut inte säga till någon” kan vara en mening som paradoxalt ökar risken för att personen avslöjar informationen. Detta då bördan att dölja den blir mer påfrestande än att inte göra det. Att inte känna till information är enkelt (ignorance is bliss). Att avstå att utlämna personlig information är heller inte särskilt påfrestande, i de flesta fall krävs ett aktivt val innan vi avslöjar något privat. Men att tvingas aktivt dölja något blir emotionellt påfrestande och kräver en aktiv självkontroll. Redan Dostoevsky beskrev detta fenomen i en av sina noveller: Om du säger till människor att inte tänka på en vit björn, så är allt de kan tänka på är just det. Den vita björnen lade grunden för fenomenet som psykologiskt kallas Ironic process theory och beskriver tendensen att de tankar och handlingar vi försöker undertrycka tvärtom kan bli mer framträdande i vårt tänkande. Om en fiktiv vit björn kan orsaka så mycket stress hos en individ, vad gör då en riktigt stor hemlighet?

Hemligheter vi inte berättar som rör andra är oftast sexuellt relaterade: otrohet, övergrepp, förbjudna förälskelser, fantasier och annan information som kan vara belagda med stigma, eller associerade med skam och rädsla för att bli socialt exkluderad. Hemligheter vi berättar fast vi inte borde är dåligt beforskat men de mest uppmärksammade fallen rör naturligt ofta (som i det inledande fallet) vad som utgör juridiska övertramp.

Att avslöja hemligheter kan också vara ett sätt att skapa mening. Det mänskliga behovet efter att känna koherens och att se ett sammanhang är oerhört stort, därmed viljan att fylla i luckorna. Att anförtro hemligheter om närstående kan exempelvis vara ett sätt att bättre kunna förstå deras agerande. Samma fenomen kan fungera på ett högre plan: Jag känner till ett hemligt bergrum, men jag vet att jag inte vet allt. Avslöjar jag min pusselbit på nätforumet kan jag få andras pusselbitar och kanske komma lite närmare att förstå en helhet.

”Det är inte roligt att vara hemlig om man inte får tala om det” säger ett gammalt talesätt. Hemligheter kan också vara ett sätt att höja sin egen status. Vi är sociala varelser och kommer alltid i viss omfattning att påverkas av andras omdömen och värderingar. Det är därför vi följer sociala koder och framhäver våra bästa sidor i olika sammanhang. Men med en låg självkänsla kommer ofta ett överdrivet beroende av andras omdömen och därmed ett ökat behov att framstå som speciell. En stor börda för den som inte är särskilt speciell. Att veta något andra inte vet kan ge en ego-boost och en maktkänsla. Men det finns ett moment 22. För att definiera det mot andra måste jag ju berätta (eller i minsta fall antyda) just vad de inte vet, och ju mer jag avslöjar desto mindre speciell blir jag.

Exklusiviteten som hemligheter skapar blir även centrala i fall med de som saltat sina meriter eller rena mytomaner. När människor diktar upp falska legender i militära sammanhang är de ofta agent-romantiska och rör det mest hemliga som att de varit hemliga officerare i underrättelsetjänsten eller operatörer i specialförbanden. Det mest hemliga ger högst status och är ofta överrepresenterade i överdrifter eller lögner.

”Take only pictures – leave only footprints” är en grundregel inom Urban Exploring, utforskandet av övergivna och stängda miljöer. Vi har också ett rikt militärhistorisk arv som är värt att utforska. Men i det samhällsläge som råder kan en nyttig påminnelse vara att fokusera på just det övergivna och hålla sig borta från aktiva anläggningar och skyddsobjekt. Vissa hemligheter är hemligheter av en anledning.

Författaren är major och försvarsmaktsdoktorand.
Foto: Jimmy Croona/Försvarsmakten

Referenser

Dostoyevsky, F. (1863). Winter Notes on Summer Impressions, Vremya

Dunbar, R. (2004). Gossip in Evolutionary Perspective. Review of General Psychology. 8. 100-110.

Kelly, A. E. (1999). Revealing Personal Secrets. Current Directions in Psychological Science, 8(4), 105–109.

Kelly, A. E. (2002). Psychology of secrets. Kluwer Academic/Plenum Publishers.

Norton, R., Feldman, C., & Tafoya, D. (1974). Risk parameters across types of secrets. Journal of Counseling Psychology, 21(5), 450–454.

Pennebaker, J. W. (1997). Writing about emotional experiences as a therapeutic process. Psychological Science, 8, 162–166.

Wegner, D. M., Schneider, D. J., Carter, S. R., & White, T. L. (1987). Paradoxical effects of thought suppression. Journal of Personality and Social Psychology, 53(1), 5–13.

Wegner, D. M. (1989). White Bears and Other Unwanted Thoughts: Suppression, Obsession, and the Psychology of Mental Control. Viking Adult.

Mer av samma skribent