Inlägget tar sin utgångspunkt i Krister Andréns uppmaning den 22 mars om ”Sans och balans i Coronatider”.
Balansen handlar i grunden om att kontrollera två hos människan medfödda drivkrafter. Den ena kraften är girighet och den andra är rädsla, ”greed versus fear”. På svenska har vi orden ”ha-galen” och ”vett-skrämd” som indikerar dessa farliga tillstånd. Lättast att aktivera är rädslan, terroristers kända verktyg.
En sektor där man dagligen processar dessa urkrafter är den internationella kapitalmarknaden. Vis av drivkrafternas farliga flockreaktioner har branschen kommit överens om att vid allmänt paniktillstånd stänga börshandeln under en tid så att aktörerna ska hinna återfå just sans och balans.
Frågan är, i analogi med detta, vilka praktiska möjligheter det finns att i ett realtidsstyrt samhälle i övrigt göra det som Krister Andrén manar till – att finna sans och balans mitt i pandemisituationen. Det bygger rimligtvis både på ledarskapets förmåga till överblick och på dess vilja och inte minst dess mod att mitt i den kritiska situationen öppet förklara den ”trade off” som finns mellan det akut onda och det övergripande nödvändiga. Var och en kan ju göra sina egna bedömningar av hur det går med det, både i Sverige och på annat håll just nu.
I militära sammanhang utgör samma typ av avvägning en självklar planeringsdimension, ett välbekant faktum för många läsare i just detta forum. En parallell finns i näringslivet där alla vet att det är omöjligt att skapa en intäkt utan att också ta en (risk-)kostnad. Nollvisionen är i realiteten bara en vision, men en mycket farlig sådan eftersom den med oerfaret ledarskap kan leda helt fel.
Det finns i realiteten också en dold tillvänjningseffekt av ”förluster” som man ska vara medveten om, liksom att det är helt nödvändigt att göra jämförelser och analogier för att kunna hitta själva balansen. I näringslivet bygger man sans och balans på s k nyckeltal d v s vedertagna relationstal. Utan dessa är man chanslös som företagsledare. Men medialogiken gör att media inte tvingar fram sådana relationstal från den politiska nivån. För media är det istället alltid nominella (döds-)tal som har nyhetsvärde. Despotismen finns runt hörnet när politiken ”slipper” redovisa de balansskapande relationerna.
Krister Andrén tar som exempel upp det totala antalet döda per år i ett antal länder, för en jämförelse med antal döda i just Covid-19. Men den jämförelsen betraktas säkert som en politiskt oanvändbar pedagogik i publika sammanhang, trots att den i sin enkelhet är helt nödvändig för en balanserad helhetsbedömning.
Ett exempel när det gäller ”dold” tillvänjning kan hämtas från själva ”nollvisionens” hemmaplan, nämligen från trafikområdet. Inom EU dog förra året drygt 25 000 EU-medborgare trafikdöden och 135 000 skadades svårt (typiskt med intensivvårdsbehov). Det ger sammantaget en förlust på 160 000 medborgare (döda och svårt skadade). På endast två år hamnar dödssiffrorna nästan i nivå med det totala antalet stupade soldater på amerikansk sida under hela Vietnamkriget.
Förlustnivån i trafikflödet ligger på ungefär samma nivå år efter år inom EU och det är företrädesvis yngre personer i produktiv ålder som drabbas på ett mer eller mindre slumpartat sätt i trafikolyckorna, ungefär som offer för en virussmitta. På 10 år innebär det att 1,6 miljoner (!) EU-medborgare kommer att få sina liv spolierade eller förödda, men utan att det blir ett ramaskri i media och utan att politiska beslut fattas om omedelbar nedstängning av all fordonstrafik inom EU. Att så inte sker beror rimligtvis på ”tillvänjning” och på ”trade off”. Siffersatta trade off-kalkyler för effekterna av vägtrafiken finns hos myndigheter som t ex Trafikverket och MSB liksom hos akademin.
Använder man samma trade off-glasögon vid granskning av den nu genomförda massnedstängningen av försörjningssystemet kan man lära sig att varje procents BNP-förlust för Sveriges del motsvarar runt 50 miljarder kronor. Den 1 april meddelade det statliga Konjunkturinstitutet att vi kommer få erfara minst 150 miljarder i BNP-förlust – och det är för bara det här året, d v s en första förlustnivå på minst 3 %. Ponera att nivån gäller för hela EU. Det skulle med siffror från Eurostat för år 2018 innebära ungefär 4 800 miljarder kronor (med en Eurokurs på 10 kr) som går upp i rök. På ett enda år.
De försvunna resurserna skulle annars kunna ha använts av ”socialstaten” för vård, skola och omsorg och för ”nattväktarstatens” inre och yttre säkerhet. Resonemanget är på ekonomspråk ett s k alternativkostnadsresonemang, vilket är ett måste för ett äkta strategiskt ledarskap. Enormt stora alternativkostnader tas nu i alla världens länder. Redan fattiga länder blir nu fattigare men rika stormakter lär också få känna av nedstängningsförlusten på allvar. Att det skulle kunna ske utan både geoekonomiska och geopolitiska förskjutningar vore nog orealistiskt att tro. Det skrivs redan om detta på många håll.
Som makroanalytiker kan jag inte se annat än att de massnedstängningar som alla länder vidtagit och fortfarande vidtar innebär att efterkalkylen kommer visa att ”så här ska vi inte göra nästa gång en pandemi med snarlik dödlighetsnivå drabbar oss”.
Jag fortsätter resonemanget med min huvudpoäng, nämligen att dessa efterkalkyler med stor sannolikhet kommer att resultera i en civil ”kick off” för en av Kungl Krigsvetenskapsakademien känd typ av teknologisk utveckling.
”Förlustnivåpolitik” har i de militärtekniska sammanhangen varit en stark drivkraft för vapenutvecklingen, åtminstone efter Vietnamkriget, där oacceptabla förlustnivåer i soldatliv på amerikansk sida fick en politisk effekt på allvar via ett plötsligt helt vidöppet mediesamhälle, i första hand i USA men också i resten av västvärlden (”kriget kom rakt in i allmänhetens TV-rutor”). Ett av resultaten blev massiva satsningar på den teknikutveckling som kommit att kallats kirurgisk krigföring och som idag fortsätter med ny ytterst effektiv precisionsteknik, med robotteknik och med understöd av AI. En enkel sammanfattning kan vara att man gick från lågteknologisk massbekämpning med massförluster till högteknologisk precisionsbekämpning med minimerade (egna) förluster.
När världssamfundet nu försökt sig på att bekämpa smitta med ”massbekämpning med massförluster” mitt inne i försörjningssystemet så kommer – precis som efter Vietnamkriget – omräknade trade off-kalkyler att bli styrande. Det borde med dessa som drivkraft inte vara långsökt att tänka sig att nationalstaterna och dess civila sektorer kommer ta samma teknologiska väg som den militära sektorn gjort efter Vietnamkriget – nämligen vägen mot en mycket hårt åtskruvad precision med minimerad förlustprocent.
Med den här analogin kommer mycket stora resurser att avsättas för nationell smittskyddsunderrättelsetjänst, kanske också för dito ny säkerhetstjänst, för ny testningsteknik och masstestningsresurser med stående beredskap i nationell regi och under nationell kontroll, med eliminering eller reduktion av ”byråkratiska hinder” av olika slag för att vinna tempo, för en mycket tidig målbekämpning, både en medicinsk sådan och inte minst en icke medicinsk så som teknik för en hårt fokuserad social kontroll, m m, sannolikt också med nya mycket hårdare internationella kontrollregimer (jämför t ex med regimer för kontroll av WMD). EU:s smittskyddsmyndighet (ECDC) och dess smittskyddsunderättelsetjänst med bas på Karolinska Institutet i Solna sedan 15 år tillbaka, kommer säkert också att få träda fram ur dunklet, liksom att ny budgetkonkurrens kommer att uppstå mellan olika sektorer, t ex högprioriterat civilt smittskydd versus (som alltid?) lägre prioriterat militärt försvar. Allt detta alltså baserat på omräknade trade off-kalkyler på den högsta samhällsnivån.
Med hjälp av ingenjörskonsten, bl a i en kombination mellan fysiken och mikrobiologin, så kommer det att komma fram nyheter i en omfattning som vi tidigare inte sett på hälsoskyddsområdet. Tänk igen på analogin med militärteknikutvecklingen för precisionsbekämpning, som pågått i 50 år, allt sedan de politiska erfarenheterna av förlusterna i Vietnamkriget.
Frågan som jag ställer mig är på samma tema som Krister Andréns – nämligen om sans och balans kommer att kunna råda i denna högteknologiskt baserade hälsosäkerhetsutvecklingen. Blir det ett stort steg framåt för mänskligheten med frihet från sjukdom, eller ett stort steg bakåt med förlust av frihet? Eller kanske ”frisk men ofri”? Hur ser en sådan trade off ut? Det är inte svårt att inse att detta har en säkerhetspolitisk dimension värd att ordentligt vrida och vända på.
I förlängningen finns det ”smittskyddsindustriella komplexets” troliga framväxt. Hur kommer dess samhällsinflytandet att te sig de närmaste 20-30 åren, undrar jag som länge arbetat i det mycket inflytelserika militärindustriella komplexet? Kommer dessa två komplex till och med att glida ihop? Det vore kanske inte helt ologiskt, precisionskrig som precisionskrig.
För den som vill fördjupa sig i människans förmåga att med teknikutveckling åstadkomma precision i samhällets alla delar kan med fördel läsa en nyutkommen bok av vetenskapsförfattaren Simon Winchester med den svenska titeln ”Perfektionisterna – precision, ingenjörskonst och den moderna världens tillkomst” (Daidalos förlag, 2020). Perfektionisterna och teknokraterna både skrämmer och ger hopp, även för pandemibekämpning i framtiden.
I ljuset av vad jag anfört så kan man reflektera över att den svenske statsministerns säkerhetspolitiska råd inte haft Coronasmittan på sin mötesagenda under årets två första månader, vilket man med förvåning kunde läsa i Svenska Dagbladet den 14 mars. Kanske kan det förklaras av statsministerns definition av ”säkerhetspolitik”. En allt för snäv definition torde skapa dåliga förutsättningar för sans och balans, inte minst med den utveckling jag pekar på. Det kan därför vara värt att också ta del av en uppmaning om en utvidgad inriktning av nationell underrättelsetjänst, med rubriken ”National Intelligence and the Coronavirus Pandemic” (RUSI, Commentary, 31 Mars 2020).
