Vi vill tala öppet och tydligt. Det är hög tid att vara beredd på ett rejält hot inom överskådlig tid. Finland har sedan länge utgått från just det med ökande resurser och beslutsamhet.
Efter nedskärningar på 2010-talet stärktes den finska krigstida numerären med 50 000 man och uppgår nu till 280 000. Totalt överstiger det mobiliserbara försvaret en miljon utbildade, då våra reservister nu hålls kvar i rullorna fram till 65 års ålder.
Anskaffningen av försvarsmateriel har ökat kraftigt. Produktionen av ammunition har mångdubblats på några få år. I statsbudgeten för 2026 reserverar Finland sex miljarder euro för materielanskaffningar att utnyttjas fram till början av 2030-talet. Allt detta är nödvändigt för att vi ska kunna föra ett långvarigt krig uthålligt. Finland har valt att lämna Ottawakonventionen och återinför personminor i försvaret. Från och med nästa år kommer finska beväringar (värnpliktiga) att utbildas i minering.
För Finlands ekonomi är de nödvändiga satsningarna tunga att bära. Våra nordiska brödrafolk har större ekonomiska resurser, men vi agerar utifrån det vi vet krävs. Planeringen utgår från befintliga resurser, inte från prognoser eller hypotetiska förmågor långt fram i tiden. Som allianspartner gör Finland allt man kan, men det gemensamma försvaret som helhet inger bekymmer. Våra partners bör kunna göra mer.
Tre mekaniserade brigader och en infanteribrigad till 2030 inger inte tillräckligt förtroende, särskilt när erfarenheterna från Ukraina visar att mekaniserad strid förändrats genom drönare och andra nya medel. Att dessutom lägga ned akutvårdsresurser i Sollefteå – resurser som är viktiga för krigssjukvården på den norra fronten – skickar en olycklig signal.
I Moskva låter man sig inte imponeras av långsamma planer och framtida ambitioner. Tvärtom kan en låg ambitionsnivå, i kombination med civila sårbarheter, uppmuntra till ryska offensiva åtgärder i ett läge då Natoländer ännu framstår som svaga.
När Finland erbjöd Sverige att leda frambaserade styrkor i norr var vår förhoppning att detta skulle stimulera till en snabbare produktion av krigstida förband. Ansvar kräver handling. Vi har även svarat positivt till Peter Hultqvist förslag att bidra med utbildning av svenska värnpliktiga, eftersom det rapporteras råda brist på instruktörer i Sverige för att utbilda fler snabbare.
När två finländare kallades som ledamöter i den svenska Krigsvetenskapsakademien 1993 fick de höra: ”Ni ska förstå att det inte enbart är en stor ära att bli kallad till ledamot i KKrVA, det förutsätter också insatser.” Detsamma gäller även Sverige och försvaret i norr. Vi förväntar oss att Sverige tar uppgiften med full seriositet.
Vi vill därför vänligt men bestämt uppmana Sverige att påskynda upprustningen. Som ramverksnation för Natos förstärkta närvaro i Finland bör Sverige helst redan de närmaste åren kunna sätta in flera brigader i norra Finland – och fram till 2030 fördubbla antalet. För att vi tillsammans ska kunna försvara vår region behöver Sverige säkerställa transporter, sjukvård och försörjningsberedskap för den norra fronten.
Finlands försvar har alltid varit viktigt för Sverige. Det vet man i båda länderna. Men att den svenska försvarsförmågan – eller bristen på det – har betydelse för Finland fattar man inte alltid i Sverige. Sveriges starka försvar är ett viktigt ryggstöd för Finland och vår gemensamma försvarsallians.