Claes Sundin frågade i en kommentar angående Talibaner:

””@ Försvar och säkerhet
Är allting viktigt numera? Ska Du släppa fokus på Östersjön nu när USN och USMC uttalar sig och balterna ställer krav mer avancerade övningar? Vem ska luftförsvara Gotland/Östersjön? Nato med en eller två hangarfartygsgrupper? Ryssland som med rätta känner sig instängt och hotat? Eller Sverige -det lilla märkliga landet som både vill ha ansvaret och slippa det.”

Jag har svårt att se Ryssland med rätta känna sig inringat och hotat. Det finns ett fritt flöde av varor och tjänster genom Östersjön. Fram till den väpnade konflikten i Georgien 2008 var det så lugnt här, att NATO lät bli att förnya planeringen för kollektivt försvar. Ryssland kommer nog att försvara en del av Östersjön med sina kvalificerade luftvärnssystem i Kaliningrad. USA kommer att försäkra våra baltiska grannar, och genomföra andra åtgärder för att inte dessa skall vara hotade. Vi måste inse att den amerikanska uppmärksamheten samtidigt sakta förskjuts mot öster, medan Ryssland har sitt fokus på Kaukasus och Centralasien. Men, Ryssland är en enväldeskultur och kan på något år ändra kurs. Därför måste vi kallt beräkna dess kapaciteter, utan att drivas av vare sig rädslor eller fördomar.

Vi ska luftförsvara Gotland och våra delar av Östersjön! I praktiken är det inte så enkelt av två skäl. För det första avsätter vi numera högst 1,3% av BNP för försvaret. Vem som helst kan gå till eminenta SIPRI databas för militära utgifter och skriva in Sweden. 2008 är det sista året som finns med och där är siffran 1,3% av BNP. Våra nordiska grannar ligger på 1,3-1,5% samma år. För det andra släppte vi i samband med FB 2004 kvalificerad militär närvaro på Gotland, något som Johan Tunberger, Bo Pellnäs och jag påpekat ända sedan den tiden. En klok politik ser till att ingen kan ifrågasätta vår vilja och förmåga att uppträda i viktiga riktningar.

Priset vi får betala för minskade resurser och militär frånvaro är minskad handlingsfrihet. Så enkelt är det.

Mer av samma författare