Efter mycket om och men fick Sverige en veteranpolitik vid årsskiftet. Kudos till riksdagsledamoten Allan Widman och brigadgeneralen Bo Wranker med flera för engagerat arbete. Tillämpningen av politiken kommer också att påverka rekryteringen, både kvantitativt och kvalitativt, så frågan handlar inte bara om själva veteranerna. I den svenska debatten framhålls ofta andra länder som föredömen och goda exempel, som exempelvis Storbritannien. Men gräset verkar ha gula strån där också.

I en artikel i The Daily Mail kan vi läsa om Lance-Bombardier (Bombardier är benämningen på soldater i det brittiska artilleriet – red anm) Ben Parkinson som förlorade sina bägge ben och ådrog sig hjärnskador i en explosion i Afghanistan 12/9 2006. Inledningsvis fick han ett bud om en ekonomisk ersättning från brittiska staten på 150000 £. Detta blev uppmärksammat i landet, då ett skrivmaskinsbiträde i brittiska flygvapnet ungefär samtidigt fick 484000 £ för utslitningssskador i en tumme. Brittiska försvarsdepartementet gick då igenom Ben Parkinsons fall igen och meddelade att han hade rätt till 1087000 £ vid närmare granskning. Debatten om ersättningen lade sig snabbt.

Nu har den emellertid blossat upp igen, eftersom departementet återkommit med en utbetalningsgräns på 570000 £ för skadade soldater. Som om det inte var nog så fick familjen dagarna efter det beskedet ett brev från garnisonen som berättade att deras son blivit rekommenderad avsked för medicinska skäl, och att slutligt beslut om detta fattas i december. En källa till tidningen understryker att slutliga beslut i de olika frågorna inte är fattade än.

Behandlingen av veteraner, både hela och skadade, är en viktig principfråga för den svenska staten och landets befolkning. I denna kan vi utläsa ett perspektiv på människovärdet som vi tillämpar i praktiken. Ekonomiska nivåer kan alltid diskuteras vid olika skador, men systemet måste vara tydligt, enkelt och tåla jämförelser. Att däremot rekommendera avsked innan rehabiliteringen är avslutad är en bitter medicin att svälja. Känslan av att tillhöra en grupp kan inte underskattas. Även här måste regler vara enkla och tydliga, och med ett inte så litet mått av empati för den som förlorat två ben för svensk politik och andras mänskliga rättigheter. Brittiska officerare har nyligen berättat för mig att de har ”många” soldater som döljer sina skador av rädsla för avsked. Låt oss inte hamna där!

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Mer av samma författare