av Ulf Henricsson
Den 29 maj firas veterandagen på Gärdet i Stockholm. Samtidigt kan man läsa i tidningen att vår insats i Mali förlängs ett år och att utrikesministern tycker att det är en besvärlig mission. Det får man hoppas att den är – annars behövde vi ju inte vara där! Man kan ju fråga sig varför flyktingströmmen tog fart 2015, samtidigt som internationella samfundet tyckte det blev för besvärligt i Afghanistan, Irak m fl platser. Det är sällan man ser den kopplingen i det politiska samtalet. Det handlar mer om de höga kostnaderna och riskerna.
Jag träffade för några veckor sedan omkring 200 av soldaterna från BA 01 – den första nordiska bataljonen i Bosnien-Herzegovina. Två hundra svenska kvinnor och män lade tre dagar och en hel del pengar på att träffas efter 25 år – inte på grund av att bataljonsledningen kallade – utan på grund av en vilja från soldaterna. Det blev en mäktig tillställning över tillfredsställelsen och stoltheten att ha gjort en insats som var livsavgörande för många på Balkan. Insatsen har också påverkat många soldater och befäls liv efter missionen – mestadels på ett positivt sätt. För många är gruppchefen Magnus Ernströms titel på den bok han skrivit om missionen Ett halvt år, ett helt liv verklighet. Mycket kan sägas om detta, men jag överlåter till Magnus Ernström att ge en aspekt på nyttan av internationella uppdrag. Och detta är bara ett av kanske tusentals exempel på veteranernas insatser för en bättre värld.
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.
Stunder som betyder något [1]
av Magnus Ernström
För exakt två år och sju dagar sedan sedan upplevde jag något synnerligen omtumlande.
Just som jag i godan ro satt lutad över min dator dök en vänförfrågan upp på mitt Facebookkonto. Det var ett namn som verkade ha bosniskt ursprung. Jag kopplade inte direkt, men förnamnet klingade avlägset bekant från mitt researcharbete när jag skrev Ett halvt år, ett helt liv. Som profilbild såg jag ett vackert familjefoto med fina barn som i mångt och mycket liknade mina egna; en storasyster med långt, vackert hår och en lillebror med ett glatt, lite busigt leende. De var kanske något år äldre än mina just då, men igenkänningsfaktorn var hög.
Sen såg jag vilken hemort denna mystiska vänförfrågan kom ifrån; Stupni Do, Bosnien-Hercegovina.
Insikten drabbade mig som ett slag i magen. Jag förstod vem, varför. I det ögonblicket insåg jag att de vackra barnen med sina varma leenden aldrig skulle ha funnits om vi inte gjort vad vi skulle. I ensamhet framför datorn träffades jag av en känslostorm jag sällan upplevt. Allt på en gång; vemod, sorg, frustration, ilska över dem vi inte kunde rädda. Tillfredsställelse, stolthet och lycka över dem vi faktiskt kunde hitta, stuva in i våra pansarfordon och köra i säkerhet – mitt framför näsan på mördarna, som letade efter dem. För att tysta de sista levande vittnena från massakern i Stupni Do. Egentligen skulle de ha varit döda.
Men vi räddade dem. Mot alla direktiv från FN och vårt eget högkvarter för att det eventuellt störde den storpolitiska processen. Och med alla direktiv från vår bataljonchef Ulf Henricsson. För att vi var människor, är människor, och för att det var rätt.
Är rätt.
Jag såg på barnen på bilden, och tackade min lyckliga stjärna för att vi själva överlevde, och dessutom kunde rycka de blivande barnens framtida mamma i säkerhet framför näsan på de bödlar som letade efter henne – och de få av hennes vänner och grannar som lyckats fly. Hon måste ha varit i ungefär samma ålder som sin dotter då. Kanske sexton, sjutton år.
Jag har stor anledning att tro att just dagen när vi ryckte de ännu ej påtänkta barnens mor ur dödens käftar alltid kommer att vara mitt livs stoltaste ögonblick. Att dessutom 25 år senare få ett så talande kvitto på att vi gjorde skillnad är en överväldigande känsla.
I min bok Ett halvt år, ett helt liv är hon ett av de anonyma öden som passerar förbi. Men hon är en människa som du och jag. Och hon tvingades gå igenom så fruktansvärda upplevelser att de nästan trotsar all fattning. Prövningar så horribla att man inte tror det är möjligt för en mänsklig själ att överleva dem.
Hon gjorde just det; överlevde.
Och hon har skapat något gott ur händelser så obeskrivliga att ingen ska få uppleva dem.
Livet i Bosnien är inte helt enkelt eller okomplicerat än idag, men hon kämpar vidare – och gör åtskilligt för att hjälpa medmänniskor som inte har det allt för lätt.
För mig är hon en hjältinna av en alldeles särskild sort – som har en alldeles särskild plats i mitt hjärta.
Jag är just nu på resande fot, och kliver snart på det flygplan som i eftermiddag landar på vad vi kallade ”Tabben”, Tuzla Air Base. En resa som tar mig några hundra mil bort – och två och ett halvt decennium tillbaka i tiden.
I morgon ska jag träffa henne igen i hennes hem i Stupni Do i Bosnien, Hon, den där unga flickan som berövades allt, vars öde etsade sig fast i mitt minne, och som jag i 25 år undrat hur det gick för.
Det känns riktigt, riktigt stort.
I dag har jag för första gången på nästan 25 år upplevt en konvoj från Tuzla till Vares tillsammans med ett gäng fantastiska soldater från FN-bataljon BA01, 1993–94.
Dagen har rymt så många återseenden med platser från förr att jag spar de flesta intrycken till senare, och helt fokuserar på dagens viktigaste händelse – besöket i Stupni Do, och mötet med människor som trotsat alla odds och byggt en ny framtid där jag en gång trodde byn var förlorad till ondskan för alltid.
Stupni Do jämnades i princip med marken den 23 oktober 1993 , och byns invånare utsattes för en ofattbart, obeskrivligt brutal massaker, som bara ett fåtal lyckades fly ifrån. Trots åtskilliga försök, och ibland regelrätta stridshandlingar lyckades vår underbemannade nordiska bataljon inte ta sig in i Stupni Do förrän flera dagar senare för att få reda på vad som hänt i byn.
Men tidigt på morgonen den 26 oktober 1993 hittade vi – mot alla odds – de överlevande som lyckats fly massakern. Mitt framför näsan på deras förföljare lyckades vi rädda dem undan döden. En ung flicka kramade gråtande om halsen på en av mina kamrater, och den historia jag fick berättad för mig om vad hon utsatts för glömde jag aldrig.
Jag har under snart ett kvarts sekel undrat vilken sorts vidrig varelse som kan göra så mot en annan människa, och vad det blev av den oskyldiga flicka som genomlevt den rena ondska hon utstått, inte ens fyllda tjugo år.
Att få släkt och familj – unga, gamla, barn, spädbarn – mördade, utraderade, inför sina ögon går inte att föreställa sig. Jag trodde inte det var möjligt att överleva något sådant.
Jag fick undra ända till jag skrev min bok Ett halvt år, ett helt liv för att få reda på att hon inte bara överlevt, utan att hon också skapat ett fint liv för sig och sin familj. Och för mig har hon blivit en sann hjältinna och förebild ju mer jag fått reda på om vem hon är och vad hon ger, varje dag.
Idag har jag träffat henne för första gången sedan den där tidiga oktobermorgonen 1993, i hennes hemby Stupni Do. Jag har svårt att sätta ord på hur det känns, det var en obeskrivligt omtumlande upplevelse – men jag har idag upplevt ett av mitt livs mest rörande ögonblick.
I kväll somnar jag tacksam för vad livet ger, med en tår i ögat och ett brett leende.
– – –
Stig-Inge Blennow är en av Sveriges stora hjältar. Efter att vi beskjutits med pansarvärnsrobotar i Ribnica den 22 februari 1994 körde han sin pansarbandvagn – blödande och blind på ena ögat – sex kilometer längs smala vägar genom bergen för att hans grupp skulle kunna återupprätta radiosamband och kalla in förstärkning.
Idag har han blivit min hjälte på ytterligare ett vis; för två år sedan besökte han vårt gamla område i Bosnien och upptäckte att hela åttonde pansarskyttekompaniets camp i Vares hade rivits. Eftersom Vares-området varje år besöks av såväl gamla FN-soldater som Försvarsmaktens officersutbildningar tyckte Stig-Inge att det borde finnas något att se på platsen, annat än en ödetomt.
Därför bestämde han sig för att göra något åt saken. Med hjälp av ett stenhuggeri, och insamlade medel från soldater och andra engagerade – t ex Maria Byquist, som tillverkade myriader av specialdesignade paracordarmband och skänkte en mindre förmögenhet till insamlingen – blev det tillräckligt med medel för att tillverka en minnessten. Sveriges Veteranförbund sponsrade sedan Stig-Inge för resan ner, då en minnessten inte direkt går att checka in på flyget.
På plats i Vares har vi BA01:or haft hjälp av Adisa Likic och hennes familj. Adisa överlevde massakern i Stupni Do, och har mot alla odds gjort både Stupni Do, Vares och världen till en ljus och glad plats igen. Hon har en alldeles speciell plats i mitt hjärta, och det är inte bara för att hon har skött alla kontakter med borgmästaren och kommunen – som skänkt några kvadratmeter mark och har åtagit sig att vårda minnesstenen.
Igår, den åttonde maj, invigdes stenen, i närvaro av Adisa med familj och Vares borgmästare. Ett riktigt bra monument ska inte bara vara ett minnesmärke över något som varit – utan början på något nytt. Och det har Stig-Inge lyckats med. Alla från invigningen samlades till grillfest i det hus vi hyrt i Strica, någon kilometer från Camp Valhall och minnesstenen. Historier från förr blandades med förväntningar inför framtiden, och ett nytt, hjärtligt, bosnisk-svenskt ”vi” började byggas.
Till alla som bidragit vill jag rikta ett stort och innerligt tack.
Författaren var 1993 ställföreträdande gruppchef på BA 01. I dag är han utvecklingsstrateg för näringslivs- och innovationsfrågor i Gävleborgs län.
