Det har varit fascinerande att ta del av rapporteringen inför och under USA-valet och inse att många röstande amerikaner har litat på Twitter och andra sociala medier som sin huvudsakliga informations­källa, inför beslutet om hur de ska rösta. På motsvarande sätt väljer allt fler människor, i alla världsdelar, att främst lita på sådant som framställs som sanning i källor som de redan gillar. Andra källor ratas och man vet snart inte ens att det finns en annan verklighetsuppfattning än den man matas med. I vissa nationer är förstås valet också ett resultat av vilka källor en totalitär ledning tillåter medborgarna att ta del av och i värsta fall anvisar dem.

Med dessa källor tillbringar vi människor en allt större del av vår vakna tid. I filmen The Social Dilemma (finns på Netflix), som jag varmt vill rekommendera, blir det tydligt hur informationsflödet på sociala medier bidrar till att polarisera världen. Vi ser det i USA, vi ser det i många europeiska stater och vi ser det även hemma i Sverige. Det uppstår framför allt en polarisering mellan nationalistiska och mera liberala åskådningar, men också i frågor som klimathot, Covid-19 och andra ämnen som har stor aktualitet.

I många av dessa företeelser handlar det om vilka påståenden som kan styrkas av forskning och studier, som bygger på evidens och försök/kartläggningar som är upprepningsbara. Det sistnämnda är ett krav som är extra tydligt i natur- och teknikvetenskaplig forskning. Ett annat krav, åtminstone för publicering i kvalitetstidskrifter, är att resultat och slutsatser är granskade av sakkunniga, s k peer review. Men i allt högre grad verkar konsumtion av sociala medier upphäva källkritiskt tänkande och verklig kunskap tenderar att nedvärderas.

Spontanformulerade tweets från en president uppfyller inte några som helst sådana krav, men om mottagaren betraktar avsändaren som en auktoritet byts lätt budskapet till sanning i betraktarens ögon. Samma sak gäller vid slarvigt digitalt vidaresändande av olika påståenden, utan fakta­granskning, eftersom slutmottagaren då kan uppleva att budskapet kommer från en trovärdig vän.

All forskning har inte hög kvalitet och mycket forskning leder inte till något bestående värde utan bleknar snabbt bort. Men nyfikenhetsdriven forskning måste få ha rätt att vara ”onödig”, för man vet inte i förväg vad utfallet kommer bli. Av samma skäl borrar gruvbolagen efter fyndigheter grundat på olika bedömningar, ibland väldigt vaga, och långt ifrån alla borrningar leder till att man kan bryta den järnmalm, guld, diamanter eller andra mineraler som världen efterfrågar. Men deras sökande upphör inte för att många försök slår slint. På liknande sätt blir övertygelse att forskning är nödvändig för att skapa resultat, som kan utgöra underlag för viktiga beslut, en central faktor i en fungerande demokrati. Ett upprepat ifrågasättande av forskningsresultat, med även av media (”fake news”), är perfekt bränsle i brasan för dem som vill söndra och härska. Det senare är f ö en beprövad metod genom mänsklighetens historia.

Politiska ledare som öppet ifrågasätter forskning och dess utförare skapar misstro. Efterhand uppstår de låsningar vi genom åren har kunnat uppleva, avseende hur man ser på till exempel behovet att reducera utsläpp av växthusgaser, motverka segregering och nu senast behovet av social distansering. Polariseringen ökar och som en följd skadas de demokratiska liberala värderingar som västvärldens samhällen under lång tid har baserats på. Den utmärkte kolumnisten Per T Ohlsson, som varje söndag skriver i Sydsvenskan och dess systertidningar, har under hösten i ett antal artiklar beskrivit den förändring han sett i USA och analyserat ett antal faktorer som han menar hotar demokratin. Det är skrämmande läsning om man tror på andra samhällsvärden.

Jag hade hoppats få konstatera att det amerikanska folket ändå verkar bestå av en majoritet som bejakar demokratiska spelregler och söker kunskap från fakta. Tyvärr vet jag ännu inte (men kanske vet vi när detta publiceras) om så är fallet, eller om majoriteten har förhäxats av tvivelaktiga budskap från en skrupelfri ledare med svårighet att skilja på nationens och sina egna intressen. Jag är dessvärre ganska övertygad om att det sistnämnda utfallet skulle vara negativt för forskarsamhället och även för tron på ökad global samverkan som säkerhetspolitiskt verktyg. Resultatet får vi se så småningom, men den avgörande processen att räkna de sista tiondels procenten ser ut att ta tid och experterna bedömer ju sannolikheten för en långdragen och alltmer hätskt polariserad utveckling som högre ju jämnare utfallet blir.

Författaren är överste, fi lic och ledamot av KKrVA.
Foto: shutterstock.com

Mer av samma skribent