av Stefan Forss

 
President Niinistö höll för tredje gången de s k Gullrandasamtalen den 14–15 juni vid presidentens sommarresidens i Nådendal. Inspirationen till dessa samtal fick han efter att ha deltagit i Sälenkonferensen för några år sedan.

Närvarande i Gullranda var hela finska statsledningen och militärledningen, hela den politiska eliten, utvalda prominenta diplomater, observatörer och journalister, sammanlagt drygt 100 inbjudna personer. Ryssland och Ukraina stod högt på dagordningen. Redan i sitt hälsningstal sände Niinistö en klar signal österut:

”När Sovjetunionens diktator Stalin lärde finländarna geografi på sitt karakteristiska sätt 1939 gjorde han också sitt eget land en björntjänst. Detta har lämnat ett djupt och bestående spår i finländarnas tänkande. Krisen i Ukraina har åter förstärkt finländarnas oro rörande Rysslands politik.”

För första gången fanns även tre utländska gäster på plats, USA:s tidigare biträdande utrikesminister Strobe Talbott (som bodde på Gullranda som presidentens gäst), förre ryska finansministern Alexej Kudrin och ambassadör Wolfgang Ischinger, som leder  säkerhetskonferensen i München och även är OSSE:s representant vid Minsksamtalen för biläggandet av konflikten i Ukraina.

Vad som utspelat sig under Talbotts och Niinistös privata samtal eller vid seminariets slutna del är för mig obekant, men de för allmänheten öppna diskussionerna den 15 juni innehöll dock viss dramatik, särskilt som presidenten skulle träffa president Putin i Moskva följande dag.

Inget särskilt anmärkningsvärt att notera rörande Talbotts och Ischingers anföranden, förutom att Talbott i kraftiga ordalag varnade för vad som eventuellt kan komma att hända i Baltikum, där Ryssland möjligen avser att utmana Natos artikel 5 på allvar.

Det finska etablissemanget hade tydligen väntat sig att få höra ”oppositionspolitikern” Kudrin, inte en talesman för Putin som synnerligen bryskt tog ställning till Ukrainakrisen och särskilt Natos utvidgning. En biläggning av konflikten i Ukraina och en fredlig framtid i Europa är knappast möjlig med mindre än att Natos östutvidgning stoppas genom skriftliga bindande överenskommelser.

President Niinistö reagerade direkt på detta och ställde frågan till Kudrin om han hört och uppfattat saken rätt. Mellan raderna var det naturligtvis lätt att förstå att presidenten ville få besked om den ryska inställningen även gäller Finland. Det Kudrin framförde var faktiskt en direkt utmaning mot den finska säkerhetspolitiska linjens hållbarhet, som ju även innehåller den s k Nato-optionen. Presidentens reaktion var prompt och nödvändig, även om den inte var lika stark som efter ryska generalstabschefen Makarovs famösa tal i Helsingfors i juni 2012.

Kudrin syntes ta ett halvt steg tillbaka, men någon klarhet om att Finland skulle utgöra ett undantag blev det inte. Man kan förmoda att Kudrin ville låta sin statschef själv hantera den biten med Finlands president följande dag. Senare på kvällen gav Niinistö en längre intervju i teve, där han än en gång vägrade ta till sig det ryska budskapet.

Att de finska arrangörerna togs på säng förefaller uppenbart. De kommentarer som partiledare och insiktsfulla observatörer gett media tyder på det. Bestörtningen och överraskningen kunde noteras på alla håll. I efterskott kan det verka som om det var ett direkt misstag att inbjuda Kudrin.

President Niinistö reste så till Moskva utan större förväntningar. Trots de stora problemen mellan Ryssland och väst har man understrukit vikten av en fortsatt dialog. Mötet mellan Putin och Niinistö blev avsevärt längre än planerat, men åtminstone rörande säkerhetsfrågorna synes man snarast ha talat förbi varandra. Av bilderna att döma kände sig Putin minst sagt obekväm vid presskonferensen.

Yle:s redaktör ställde en fråga till Putin om vilket besked han ville ge de finländare som oroas av Rysslands och Natos styrkeuppladdning och ökade militära aktivitet i Östersjöområdet.

”Den bästa garantin för Finlands säkerhet är Finlands neutralitet”, svarade Putin kringgående och samtidigt mästrande. ”Så snart ett hot uppstår från något land vid vår gräns, är vi tvungna att forma vår försvarspolitik så, att hotet neutraliseras”, förklarade den ryska presidenten. ”Om någon hotar vårt territorium måste vi rikta vårt försvars förmåga mot de områden från vilka hotet kommer. Något annat alternativ finns inte”, meddelade han och påminde även om att ”det är Nato som närmar sig våra gränser, inte vi”.

Innebörden är klar. Om Finland ansluter sig till Nato kommer Ryssland att rikta sina vapen direkt mot Finland.

I sak innehåller detta inget nytt. Det man kan säga är att Ryssland grävt ned sig allt djupare i skyttegravarna. De första konkreta spadtagen noterade vi den 11 oktober 2007 vid finska Försvarshögskolans Rysslandsseminarium i Helsingfors. Där uppträdde den ryska diplomaten Vladimir Kozin extremt provokativt och avvek helt från seminariets tema om maritim säkerhet. I teve gav han Finland rådet att återgå till neutralitet och varnade i skarpa ordalag för finskt Natomedlemskap. Cirkeln sluten.

Vad göra? Ta sikte på en trovärdig regional nordisk-transatlantisk försvarslösning, med tonvikten på försvar och utan formell Natokoppling.

 

Författaren är professor och kallad ledamot av KKrVA.