Lagom inför årets Folk och Försvar i Sälen – och dagens (när detta skrivs Trettondagen) västliga toppmöte i Paris, om Ukraina – bjuder Trump-administrationen, d v s Trump själv och det fåtal handplockade lojalister som numera styr amerikansk politik, inklusive utrikes- och säkerhetspolitiken, på ytterligare ett spektakulärt tillskott till den redan hårt pressade globala säkerhetssituationen. Tillskottet, den väpnade inleveringen av Venezuelas skurkstämplade president Nicolas Maduro som få i och för sig gråter krokodiltårar över, efterföljande frågetecken beträffande vad USA har tänkt sig om Venezuela härnäst och utropstecken till följd av Trumps m fl uttalanden om möjliga steg vidare i andra riktningar, har väckt förnyad internationell bestörtning.
Särskilt lätt för sig gör inte den som, på eget initiativ eller redaktionell uppmaning, nu försöker navigera i, eller t o m bidra till, den störtflod av internationella kommentarer till vad som sker i det som synes ske som forcerat eventuella fördämningar. Det handlar ju, inte minst för europeisk del, om ytterligare dramatiserade frågor av säkerhetspolitiskt existentiell karaktär.
För europeisk del, inför dagens Paris-möte med ”Coalition of the willing” och kommande Sälensamling, är det kanske naturligt att i valet av analysriktningar ta avstamp i vad som nu sagts från amerikansk sida – Trump själv, Marco Rubio, Stephen Miller med fru, ytterligare några – om Grönland, och då dels i ljuset av Venezuela-interventionen och dels med tanke på vad som i den amerikanska säkerhetsstrategin betonades om den Västra Hemisfärens (från Monroe-doktrin till ”Donroe-doktrin) synnerliga vikt i Trump-amerikansk säkerhetspolitik. Därtill Stephen Millers oförblommerade uttalande till CNN om att världen idag styrs av maktspråk, understått mäktiga staters maktspråk (underförstått ”might is right”, not the other way round), och Marco Rubios uttalande om att det är dags för världen att inse på fullt allvar att när Donald Trump säger sig ämna göra något så kommer han också att göra det. Och detta gäller alltså nu, bland mycket annat, Grönland, och ett nu accelererat amerikanskt maktspråk av innebörd att om och när USA bestämmer sig för att ”ta över” Grönland, oavsett med vilka medel, så kan ingen makt i världen, inte Danmark, inte EU, inte någon, hindra USA från att göra det.
Och samtidigt med dessa uppseende och starkt oroande amerikanska uttalanden en mängd internationella – och svenska – kommentarer av innebörd dels att frågan verkligen är vad ”vi” (Danmark, Norden, EU, övriga ”väst”) har att i realiteten sätta emot eller säga ifrån för att hindra eller avskräcka USA från att gå vidare i denna riktning, dels vad en sådan utveckling – apropå dagens Parismöte – skulle innebära för det västliga stödet till Ukraina, militärt, ekonomiskt och förhandlingsmässigt, och dels prognosen att skulle detta ske, antingen som öppen politisk konflikt mellan USA och ett Danmarksstödjande övrigt Nato eller som följd av ett långsiktigt europeiskt knäfall inför den amerikanska övermakten så innebär det Natos död (motsv). Med andra ord: synnerligen grannlaga frågor som alla numera inser måste ställas, och då inte (längre) som spekulativt ”worst case”. Samtidigt som svar uppenbarligen saknas.
I detta finns, samtidigt, ett stort dilemma för Sverige och övriga europeiska länder (och Kanada, m fl), ett ovanligt tydligt exempel på när avståndet är stort mellan vad som kan och bör hållas för sant rent analytiskt och vad som är möjligt och nödvändigt att säga politiskt/diplomatiskt, givet nationens i fråga grundläggande säkerhetspolitiska intressen och existerande faktiska beroendeförhållanden. Att för egen självbevarelsedrifts och självkänslas skull behöva dra en gräns för hur långt kryperiet inför övermakten kan tolereras, inklusive också inrikespolitiska skäl för en sådan gräns, och att både för egen säkerhets skull och särskilt för Ukrainas skull inse vikten av att alla ansträngningar görs för att inte ytterligare riskera resterna av den transatlantiska länken, givet faktiskt existerande beroenderealiteter. En ruskigt grannlaga avvägning, i dessa tider, särskilt med tanke på Trumps personliga maktställning och demonstrerade lättstötlighet, och långsinthet. Det är uppenbart att den senaste utvecklingen – egentligen hela årets utveckling – på analytisk nivå ställer ytterst tänkvärda frågor om redan uppnådda skador på trovärdigheten i alliansens artikel 5, men det är lika uppenbart att det inte nödvändigtvis gagnar t ex svenska säkerhetspolitiska intressen att öppet och seriöst problematisera denna grundbult.
Duger det, för t ex Sverige, att som tills vidare trovärdig balansgång i uttalanden å ena sidan tala om den enleverade Maduros obefintliga legitimitet och därmed försumbarhet i sammanhanget, å andra sidan uttrycka den långsiktiga vikten av att folkrätten följs, även vid hanteringen av en skurkregim och dess ledare? Riskerar månne en sådan balansering att förarga hegemonen? Darra månde ett antal regeringsrepresentanter världen över för befarad amerikansk vedergällning gentemot misshaglig kritik, givet den demonstrerade kombinationen av lättstötlighet och långsinthet. Jämförelser i detta må göras med samtidigt aktuella dilemma i fråga om Israel-Gaza, mm.
Men även bortsett från aspekten Grönland och andra eventuella strategiska riktningar för den nya versionen av den tidigare kombinationen America first – peace making – influence through strength finns rätt mycket annat att notera och försöka förstå i anslutning till Venezuela-operationen.
Venezuela-operationen har uppenbart ådagalagt en hel del om Trump-administrationens både vilja och förmåga att utan stöd i vare sig amerikansk lag och författning och utan hörande av kongressen inklusive dess GOP-majoritet (men påräknande dennas automatiska införståddhet) göra spektakulära kommandoräder in på andra länders territorium, och det med en militär-teknisk skicklighet som i dagens kända värld endast motsvaras av Israels bravader i Libanon, Syrien och Iran.
Vi bör då komma ihåg att Caracasräden, som kostade ett 40-tal kubanska säkerhetsvakters liv enligt vad som uppges, ändå var en fortsättning på senhöstens kampanj till sjöss mot ett betydande antal misstänkta knarksmugglingsfartyg. Även dessa insatser saknade ju redovisade bevis för trafikens olaglighet och ifrågasattes därför legalt och författningsmässigt av både oppositionen (och enstaka GOP) och juridisk expertis, särskilt fallet då överlevande från en attack dödades i en andra, kompletterande attack, oaktat amerikansk lag och havsrätten. Och vi bör komma ihåg amerikanska insatser utomlands förra året, särskilt B-2 attacken i juni mot iranska kärntekniska anläggningar, men också andra insatser av varierande grad av internationell legitimitet. Det väcker onekligen frågor om hur ett antal aktörer, kanske i Teheran, eller Pyongyang, Bogota, Santiago de Cuba, eller Jemen (förutom världens terrorgrupper enligt amerikansk definition), ser sig behöva ta höjd för risken att bli handgripligt föremål för Delta-kommandos närgångna intresse. Den Trump-amerikanska viljan och förmågan har ju bevisligen blivit en realitet i det internationella säkerhetssystemet, liksom förmodligen allehanda motreaktioner, möjligen i terrorformatet.
Ett annat bekymmer, påpekat av många i den internationella diskursen, är det sätt varpå nuvarande, i och med Venezuela-operationen m m, amerikanska agerande belastar internationell säkerhet genom att dels tjäna som uppmuntran till motparter – om t ex Ryssland och Kina längre kan kallas motparter – att följa John och agera likadant, och dels allmänt ytterligare undergräva respekten för folkrätten i det internationella umgänget och därmed trovärdigheten i allt tal om en regelstyrd internationell säkerhetsordning, som mål eller som beskrivning av här och nu. I den pågående internationella diskursen framhålls f ö risken att ett fortsatt halsstarrigt amerikanskt uppträdande på utrikesfronten, och tilltagande internt motstånd mot detta, kan leda till en konstitutionell kris i USA. Denna risk har ju uppenbart bäring på tidslinjen i USA, med ett annalkande – politiskt existentiellt mellanårsval och de maktförskjutningar i kongress och samhälle som det kan innebära.
Apropå dagens diskussion i kretsen ”de villigas koalition”, och just nu pågående krismöte i den danska utrikesnämnden, finns härtill anledning att problematisera Venezuelakrisen som en säkerhetspolitiskt besvärande distraktion, enkannerligen for ett Europa redan pressat av de svåra besluts- och trovärdighetsfrågorna på det transatlantiska planet i förhållande till både Ukraina och Mellanöstern.
I skrivande stund rapporteras om oroligheter på Caracas’ gator, med väpnade grupper som på gatorna jagar misstänkta Trump- respektive oppositionssympatisörer. Detta samtidigt som USA indikerar ett intresse för att i stället för att lyfta den politiska oppositionen, nyss Nobelprisbelönad, tycks inriktad mot en mer begränsad regimförändring genom den nyss installerade tillförordnade presidenten Rodriguez, parat med signaler av skepsis rörande närtida val och ledande oppositionspolitikers relevans i konsekvenshanteringen. Desto mer talas om den venezuelanska oljeindustrins restaurering och amerikanisering parat med vaga besked om amerikansk fjärrstyrning, till vidare, av landet i stort, allt beroende (heter det) av den nygamla ledningens vilja och förmåga att ”göra som jag/Trump bestämmer”. Och under tiden förberedes rättegångarna mot paret Maduro, som enligt justitieminister Bondi nu ska mötes av ”den amerikanska rättvisans fulla vrede” (sic!) – hon talade alltså inte om den amerikanska rättvisans fulla och opartiska rättvisa. Graden av turbulens till följd av Maduro-enleveringen m m, i Venezuela och i världen, styr graden av turbulens i övriga strategiska riktningar enligt ovan.
Överdrifter och alarmism är som bekant till för att undvikas i en nykter krisbedömning. Kanske mattas eskalationen av och den Trump-dikterade utvecklingen rinner in i lugnare fåror. Men just nu finns all anledning att utgå från att gänget i och kring Vita Huset tyvärr avser hålla vad de (Han) utlovar, och försöka ta höjd för konsekvenserna, i medvetande om att det säkerhetspolitiskt verkligen handlar om en för efterkrigsförhållanden nästan unikt svår balansgång. Om man är Sverige och hör till Europa.