Att försöka följa konflikten om Nagorno-Karabach via öppna källor från respektive land är väldigt svårt, eftersom de olika medierna uppvisar stark tendens. Med revolterna i arabvärlden i världens fokus blir bevakningen av södra Kaukasus sämre än vanligt.

Den senaste veckan har avståndet mellan ord och handling ökat något i samband med trepresidentmötet i Sochi under helgen. Mötet mellan Medvedev, Alijev och armeniske presidenten Serzh Sargsyan utmynnade i en deklaration om deras önskan att avsluta konflikten om Nagorno-Karabach med fredliga medel. Dagarna före dödades en armensk soldat och en annan sårades i beskjutningar från den azeriska sidan. Dessutom vill utbrytarrepubliken Nagorno-Karabach se sig själva som en part. Risken är att förhandlingsframsteg undermineras av denna, varvid Armenien inte annat än kan beklaga detta.

Samtidigt har regeringen i Armenien problem med oppostionen som försöker att organisera massprotester mot regeringskoalitionen. Under treårsdagen den 1/3 till minnet av de protester som slogs ned 2008, så ställde oppositionsledaren Tor-Petrosjan flera svårinfriade krav ur regeringens perspektiv. Han gav regeringen till den 15 mars att infria dessa. Mötet i centrala Jerevan i tisdags samlade mellan 10000 (polisen) till 50000 (arrangörerna). Jag bedömer att oppositionen menar allvar och att vi kommer få se en del oroligheter från mitten av månaden.

I den yttre cirkeln har Azerbaijan och Iran förhandlat några mindre avtal, trots att det finns en skepsis hos en del iranier mot Azerbaijan. Denna finns inte i Turkiet, där chefen för det strategiska forskningscentret under utrikesministeriet, Bulent Aras, sa att man kan inte utesluta turkiskt militärt stöd om en militär konflikt utbryter i regionen. Detta innebär underförstått stöd till Azerbaijan.

Mer av samma författare