av Olof Santesson

Det är mycket möjligt att vi borde förbereda oss för ett nytt slags försvar i hybridkrigets tid och/eller mot sjätte generationens krigföring. Frågan är i så fall vad vi först ska skrota av dagens försvarsmakt.

På Krim hade Ukraina onekligen föga nytta av sin reguljära armé mot Putins ”gröna män”. Men sedan dess, i ett års tid, har vi sett strider med båda sidors artilleri, bandpansarfordon och stridsvagnar. Deras tid är tydligen ännu inte ute. Så frågan är om det bara är prat om en ny svensk inriktning under försvarsminister Peter Hultqvist eller om något verkligen skulle kunna ändras.

Sverige har tre stridsvagnskompanier två i Skövde och ett i Boden. Som en följd av inriktningen på internationella insatser skulle vi ju ha det så här med behovssammansatta förband, lätta mekaniserade bataljoner till vilka en eller annan specialfunktion kunde läggas.

Ett alternativ hade varit åtminstone en något tyngre bataljon, varifrån man i en aktuell insats istället kunde ta bort det som inte behövdes. Så gjorde t ex britterna när de hade ont om infanteribataljoner under Nordirlandkrisen. Pansar- och artilleribataljoner kunde sättas in, avskalade sina stridsvagnar respektive artilleripjäser, säkert under visst gnöl.

Med våra vagnar kunde man få ihop åtminstone en svensk pansarbataljon utan allvarlig skada på blivande hybridkrigsförmåga. Resultat: en övad pansarbataljonchef, därtill en brigadstab med ledning av både pansar- och infanteribataljoner.

Chansen ges till återtagen kompetens. Veterligen försökte pansarofficerarna inte rädda sin specialitet i bataljonsram. Några återfinns väl i kompanierna. Vart tog de andra vägen? Någon som vet?

 
Författaren är ledamot av KKrVA

Mer av samma författare