av Olof Santesson
Det är mycket möjligt att vi borde förbereda oss för ett nytt slags försvar i hybridkrigets tid och/eller mot sjätte generationens krigföring. Frågan är i så fall vad vi först ska skrota av dagens försvarsmakt.
På Krim hade Ukraina onekligen föga nytta av sin reguljära armé mot Putins ”gröna män”. Men sedan dess, i ett års tid, har vi sett strider med båda sidors artilleri, bandpansarfordon och stridsvagnar. Deras tid är tydligen ännu inte ute. Så frågan är om det bara är prat om en ny svensk inriktning under försvarsminister Peter Hultqvist eller om något verkligen skulle kunna ändras.
Sverige har tre stridsvagnskompanier två i Skövde och ett i Boden. Som en följd av inriktningen på internationella insatser skulle vi ju ha det så här med behovssammansatta förband, lätta mekaniserade bataljoner till vilka en eller annan specialfunktion kunde läggas.
Ett alternativ hade varit åtminstone en något tyngre bataljon, varifrån man i en aktuell insats istället kunde ta bort det som inte behövdes. Så gjorde t ex britterna när de hade ont om infanteribataljoner under Nordirlandkrisen. Pansar- och artilleribataljoner kunde sättas in, avskalade sina stridsvagnar respektive artilleripjäser, säkert under visst gnöl.
Med våra vagnar kunde man få ihop åtminstone en svensk pansarbataljon utan allvarlig skada på blivande hybridkrigsförmåga. Resultat: en övad pansarbataljonchef, därtill en brigadstab med ledning av både pansar- och infanteribataljoner.
Chansen ges till återtagen kompetens. Veterligen försökte pansarofficerarna inte rädda sin specialitet i bataljonsram. Några återfinns väl i kompanierna. Vart tog de andra vägen? Någon som vet?
Författaren är ledamot av KKrVA
Du minns fel, Svante, pansarofficerare krigade för sin specialitet. Både på lägre nivå och i HKV. Men HKV kände vartåt vinden blåste, och genomförde den ”lätta” organisationen, optimerad för internationella insatser.
En av pansartruppernas främste företrädare, Tony Stigsson, kuppades bort med en orimlig anklagelse (Värsta säkerhetshotet sedan Wennerström, enligt dåvarande ÖB Syrén. Givetvis en befängd anklagelse, som inte heller kunde bevisas.)
Flera försök har gjorts att återinföra den ”tunga” organisationen, bl a förre Arméinspektören Grundevik. Man HAR lyckats förhindra att stridsvagnarna helt fasades ut, vilket i nuvarande budgetram får ses som en framgång.
Kompetensen FINNS kvar vid våra kvarvarande pansarregementen, P 4 och P 7.
Men inte många år till.
Finns några bataljonsutbildade resoff bland pansaroff? Vilken är deras status? Vad kostar uppdatering?
Vart de tagit vägen?
Ingenstans antagligen, vanan trogen har de väl bara luckat igen…
Detta känns som en fruktansvärt historielös debatt om man skrotar de tunga förbanden så är luckan givetvis vidöppen för en fiende att utnyttja denna lucka med egna tunga förband. Om man skrotar artilleri blir det fritt fram att gå in med infanteri, om man skrotar flyg så förlorar man själv nästan all rörlighet samtidigt som fienden tillåts fri rörlighet o.s.v.
Om man gör som Sverige och i praktiken skrotar eller drar tänderna ur alla samtidigt så lämnar man fritt fram för vilken fiende som helst större än Lichtenstein att göra vad denne behagar och när den behagar, vilket vi sett flera exempel på.
De gröna männen kunde sättas in eftersom Ukraina hade ett försvar av svensk modell, extremt få soldater och i stort sett otränade i väntan på den eviga freden.
Sanslös felanalys, kan inte svenska officerare tänka logiskt?
De bataljoner vi har nu är pansarbataljoner vad gäller stridsteknik. Inte med stridsvagnar nu, men i nästa org kommer de tillbaka i bat. Vi har inte haft rena stridsvagnsbat vilket texten verkar antyda.Hade blivit bättre om författaren kollat upp fakta lite mer anser jag.