Bakgrund
Vår säkerhetspolitik kunde efter Andra världskriget ganska snabbt kopplas till Storbritannien där Labour under Attlee vann valet 1945 och den svenska regeringen under Erlander kunde då tämligen enkelt och i det fördolda samarbeta med britterna. Det innebar främst anskaffning av modern materiel som exempelvis J-28 Vampire och nya radarsystem, men också att vi deltog i den mycket omfattande efterkrigsminsvepningen som skedde under brittisk ledning.
Sveriges första försvarsbeslut efter kriget fastställdes 1948 av Riksdagen efter ÖB förslag från 1947 om hur vårt försvar som neutral stat borde utformas och då fanns ju ännu inte NATO. Försvarsbeslutet skapade teorin om ett invasionsförsvar där försvarsgrenarna tillsammans skulle avvärja en fientlig invasion. Redan då hade den synen egentligen en ganska svag strategisk bakgrund och det bör vi förstås nu inse, när vi står inför uppgiften att klargöra hur vi ser på vår roll som medlemsstat i Nato.
När sedan Churchill 1951 återtagit makten i Storbritannien ställdes den svenska regeringen inför ett problem, men 1952 besökte Erlander president Truman i Washington och detta utmynnade i att Sverige ”inom några timmar eller möjligen ett dygn” – för att citera Erlanders dagbok– skulle bli medlemmar i Nato. Men detta hölls dolt för UD, där Undén var en företrädare för en strikt neutralitetslinje. Från och med nu fanns det alltså en öppen säkerhetspolitisk linje – Neutralitetspolitiken – och en parallell linje i form av ett dolt Nato-medlemskap. Detta undanhölls för svenskarna trots att det var tämligen känt på flera håll i väst och det var också väl känt i Sovjetunionens ledning. En tydlig signal var kanske att redan ett par månader efter Erlanders besök i Vita huset blev en svensk signalspanande DC-3: a nerskjuten över Östersjön. Att sedan president Kennedy 1962 erbjöd Sverige ett kärnvapenparaply som tack för att vi avslutade vår egen framställning av atombomber, var ju inte heller så ”neutralt”
Det finns alltså en hel del dåligt arv från den efterkrigstiden, som vi bör hantera.
Grundläggande behov av förändring
Det nu öppna medlemskapet i Nato betyder att vi bör vidga vår syn på försvaret och vi bör inledningsvis frigöra oss från gammal operativ och taktisk skåpmat från den tid, då vi öppet hävdade att vi skulle vara neutrala i en konflikt mellan öst och väst. De gamla tillämpningarna är inte längre möjliga och vår nu många gånger föråldrade strategiska syn och därmed även vår operativa inriktning behöver nu reformeras i betydande omfattning och inte minst eftersom det direkta skyddet av vårt civila samhälle redan i ”fredstid” fått en större betydelse, vilket också framgår av Nato Strategiska Koncept från 2022.
Det finns alltså klara anledningar att byta äldre synsätt på vårt försvars utformning och inriktning. Nu bör vi i stället överväga hur ett försvar, som har i uppgift att svara för landets och medborgarnas säkerhet redan i fredstid bör utformas. I bakgrunden finns ju dessutom att en konflikt kan eskalera till kärnvapenkrig; något som vi tidigare mer eller mindre blundat för.
Det kan inledningsvis vara rimligt att vi försöker förenkla vårt samarbete med våra Nato-partners och att inte låta kontakterna störas av vår alltför administrativt uppbyggda försvarsorganisation. Den växte ju i ganska stor omfattning eftersom de socialdemokratiska försvarsministrarnas styrning av försvarsbudgeten ganska ofta inte överensstämde med försvarsgrenschefernas och ÖB förslag till inriktning. Det borde därför innebära, att vi snarast återställer försvarsgrenarnas egna ansvar och självständighet och att de dessutom återfår sina egna materielansvar. Så ser de flesta Nato-medlemmarnas organisation ut och samarbetet med alliansens kollegor måste kunna genomföras snabbare än det sker i dag – inte enbart då det gäller operativa frågor utan inte minst då det gäller framtagning av moderna vapensystem som t e drönare!
Flera förnyelser
Med stöd av Nato strategiska koncept – eller grundsyn – borde vi klarlägga för oss att syftet med vår säkerhets- och försvarspolitik är att vi ska verka för att dagens konflikter med Ryssland inte ska tillåtas eskalera och vi lever ju redan i en tid där konflikter redan förs, om än på en lägre och delvis mera ekonomisk nivå. Den ryska skuggflottan i Östersjön är kanske det tydligaste exemplet på ekonomisk krigföring i vår närhet. Tillfälliga skärmytslingar kan då lätt innebära öppna stridsåtgärder även om vi formellt inte befinner oss i krig. En första slutsats blir alltså att vi bör ha ett försvar som i rimliga delar är tillgängligt redan i dagens säkerhetspolitiska läge. Samtidigt finns det anledning att notera att vårt civila försvar kan behöva kunna förstärka sina förmågor personellt redan vid mindre störningar. Det civila försvarets regionala ledningar bör därför kunna kalla in förstärkningar till sjukvård, ordningshållning och brandförsvar – kanske helt vid sidan av ett modernare hemvärn kan bestå med!
Vårt framtida försvar kan med sådana nya förutsättningar inte längre bygga på ett mobiliserande värnpliktssystem och det kan betyda en mycket stor omställning. En ”Allmän samhällsplikt” borde vara ett klokt alternativ!
Arméns insatsförband bör alltså vara bemannade av anställda och omedelbart tillgängliga och inte tidsmässigt vara beroende av mobilisering. Meniga soldater kan tjänstgöra fem till sju år i sina befattningar och sedan bli reservister och som naturligtvis ska kunna kallas in om så skulle behövas. Reservister borde dessutom kunna ingå i sin regions Hemvärn eller som förstärkning av det civila försvaret där – om vi beslutar så. Som känt saknas det ju ofta personal i sjukvården, i brandförsvaret och kanske också i ordningshållningen!
Våra enheter ska ju främst kunna sättas in som förstärkning i områden som av Nato bedöms kunna bli hotade och för att därmed förhindra att en möjlig konflikt eskalerar – i dagsläget kanske främst i de baltiska staterna. Mängden insatsförband i den framtida armén borde i ett normalläge – om det finns något sådant i framtiden – kanske omfatta mellan fem och tio bataljonsstridsgrupper eller kanske en bataljon i varje region och med stödenheter för en stående brigad, som snabbt kan sändas för att förstärka befintliga Natoenheter i ett område där en hotande oro bör dämpas. En särskilt tillgänglig organisation bör dock tillkomma på Gotland, som redan i dag bör ha enheter som kan möta och slå ett eventuellt överraskande anfall! På ”hemmafronten” bör vi nog dessutom börja att notera att terroristgrupper redan finns på olika håll i landet och deras anfall kanske inte kan mötas med enbart polisen!
Marinen har kanske redan succesivt anpassats alltför väl till försvarsanslaget utveckling och omfattar i dag är inte ens hälften av vad den var i början av det kalla kriget. En betydande faktor var att vår försvarsplanering saknade en tydlig och rimlig strategisk grundsyn som styrande och ersatte detta med ekonomiska studier och budgetstyrning. Sammanfattningsvis betyder detta dessvärre att vi i dagsläget inte kan svara upp för vad som troligen kommer att vara NATO-ledningens önskemål. Sveriges geografiska läge borde ju betyda att vår strategi utformas för skydd av sjötransporter i hela östersjöområdet och att Natoenheters logistik och underhåll redan idag måste kunna skyddas både under transporten till Sverige och under den vidare transporten till de framskjutna förband som finns vid gränsen mot Ryssland. Detta ställer krav på en betydande kapacitet för att skydda logistik och underhållstransporter från Västerhavet till hamnar i hela Östersjön. Möjligen bör vi ha en viss beredskap för att kunna förstärka Nato bevakning och försvar av G-I-UK-gapet.
Samverkan med finländska enheter i våra gemensamma skärgårdsområden och det har vi ju redan inlett, men till sjöss behövs en tydlig förstärkning, så att vi redan i ett grå-zonsläge tillsammans med alliansens resurser kan svara för säkerheten för förbindelserna från Västerhavet till alla Natostaterna kring Östersjön. För detta skulle det behövas minst 10 eskortenheter – i dagsläget kanske med enklare beväpning, men ombestyckningsbara – och minröjningsförmåga såväl på Västkusten som i Östersjön samt ubåtar främst i Östersjön. Ett förband större fartyg för Nato verksamhet och eventuella insatser t e i Medelhavet borde dessutom tillkomma och här kan möjligen en modern standard-flex- modell vara lämplig – och gärna byggas tillsammans med Danmark! Självklart bör alla tjänstgörande stridsfartyg ha dubbla besättningar.
Illegal verksamhet eller terroristattacker till sjöss bör redan nu kunna motverkas tydligt och därför borde kanske Kustbevakningen inkluderas i marinen men som en självständig del så länge fred formellt råder. Kanske kunde Kustbevakningen och Sjöfartsverket dessutom slås samman för att förenkla organisationen! På liknande sätt är statens maritima organisation utformat i flertalet av Nato stater.
Vårt flygvapen är kanske den försvarsgren som redan enklast kan integreras i en Nato-ledd verksamhet redan i ett gråzonsläge, även om kapaciteten för snabb flygtransport kanske kan behöva öka så att förband ska kunna sättas in och underhållas på andra håll i Europa. Det är ju inte ”bara” en fråga om insats för det behövs ju också ett underhåll på såväl längre som kortare sikt. Det som bör tillkomma är ett modernt och IT-stöttat luftförsvar av viktigare delar av vårt territorium.
Det civila försvaret bör baseras på den regionala indelning i sju regioner, som redan föreslagits – men som ännu inte genomförts. Varje region bör kunna fungera som en ”lokalförsvarsregion” och som kan leda samhällets och medborgarnas säkerhet redan under fredstid. Här behövs förstås också en påtaglig lokal samverkan mellan en militär och en civil regional ledning och antagligen behövs också en översyn av den legala grunden så att en beslutsrätt verkligen finns i regionledningen. Personal för civilförsvaret – från brandförsvaret till ordningspersonal – kan ju i framtiden rekryteras från de personalresurser som genomfört någon form av militär grundutbildning, men som inte har någon egen tydlig uppgift i försvaret och Hemvärnet och kanske även Sjövärnskåren borde få en betydande roll i framtiden.
Hur sedan landets högsta ledning bör utformas när vi blivit NATO-medlemmar blir troligen en svår nöt att knäcka. Även här lever vi delvis i det förgångna, men självklart ska vår kung vara vår formella överbefälhavare och landets regering ha en övergripande uppgift när det gäller landets och medborgarnas säkerhet!
När man studerar hur Nato planeringsprocess kan tänkas fungera så blir kravet på en minskad intern administration betydande!
Det finns därför klara anledningar att byta äldre synsätt på vårt försvars utformning och verksamhet. Nu bör vi i stället överväga hur ett försvar, som har i uppgift att svara för landets och medborgarnas säkerhet redan i fredstid bör utformas och så att det aktivt kan motverka att uppkomna konflikter eskalerar till en mera krigisk nivå. Det är nog läge att nu fasa ut det gamla hotbildsbaserade försvaret.
Från en mera politisk utgångspunkt kan ju vara rimligt att snarast genomföra en försvars-reform och helst innan vi blir tvingade till det av yttre skäl!