Sveriges första försvarsbeslut efter Andra världskriget fastställdes 1948 av Riksdagen efter ÖB förslag från 1947 om hur vårt försvar som neutral stat borde utformas och då fanns ju inte Nato. Försvarsbeslutet skapade teorin om ett invasionsförsvar där försvarsgrenarna tillsammans skulle avvärja en fientlig invasion. Redan då hade den synen egentligen en ganska svag strategisk bakgrund och nu står vi inför uppgiften att klargöra hur vi ser på vår roll som medlemsstat i Nato och hur denna roll bör bör utformas. Det finns då tyvärr en hel del dåligt arv från efterkrigstiden som vi bör hantera.
Vi bör inledningsvis frigöra oss från gammal operativ och taktisk skåpmat från den tid, då vi trodde att vi skulle vara neutrala i en konflikt mellan öst och väst. De gamla tillämpningarna är inte möjliga och därför bör i första hand vår strategiska syn och därmed även vår operativa inriktning reformeras i betydande omfattning och inte minst eftersom det direkta skyddet av vårt civila samhälle redan i ”fredstid” fått en större betydelse, vilket också framgår av Nato Strategiska Koncept från 2022
Det finns alltså klara anledningar att byta äldre synsätt på vårt försvars utformning och nu i stället överväga hur ett försvar, som har i uppgift att svara för landets och medborgarnas säkerhet redan i fredstid bör utformas så att det aktivt kan motverka att uppkomna konflikter eskalerar. I bakgrunden finns ju dessutom att en konflikt kan eskalera till kärnvapenkrig; något som vi tidigare mer eller mindre blundade för.
Det kan inledningsvis vara rimligt att vi försöker förenkla vårt samarbete med våra Nato-partners och att inte låta kontakterna störas av vår alltför administrativa försvarsorganisation. Det borde innebära, att vi återställer försvarsgrenarnas egna ansvar och självständighet och att de dessutom återfår sina egna förvaltningar. Samarbetet med alliansens kollegor måste kunna genomföras snabbare än det sker i dag inte enbart då det gäller operativa frågor utan inte minst då det gäller framtagning av moderna vapensystem som t ex drönare!
Vår framtida armé kan med sådana nya förutsättningar inte längre bygga på ett mobiliserande värnpliktssystem och det kan betyda en mycket stor omställning. En allmän samhällsplikt borde vara ett klokt alternativ! Arméns förband bör ju vara bemannade av anställda och omedelbart tillgängliga och inte tidsmässigt vara beroende av mobilisering. Meniga soldater kan tjänstgöra fem till sju år i sina befattningar och sedan bli reservister som naturligtvis ska kunna kallas in om så skulle behövas. Reservister borde dessutom kunna ingå i sin regions Hemvärn eller som förstärkning av det civila försvaret där, om vi beslutar så. Det saknas ju ofta personal i sjukvården, i brandförsvaret och kanske också i ordningshållningen! Insatsförbanden ska ju främst kunna sättas in som förstärkningsenheter i områden som av Nato bedöms som hotade och för att förhindra att en möjlig konflikt eskalerar – i dagsläget kanske främst i de baltiska staterna. Mängden insatsförband i den framtida armén borde i ett normalläge – om det finns något sådant i framtiden – kanske omfatta mellan fem och tio bataljonsstridsgrupper eller kanske en bataljon i varje region och med stödenheter för en stående brigad, som snabbt kan sändas för att förstärka befintliga Natoenheter i ett område där en hotande oro bör dämpas. En särskils organisation bör dock tillkomma på Gotland, som redan i dag bör ha enheter som kan möta och slå ett eventuellt överraskande anfall!
Marinen har kanske redan succesivt anpassats alltför väl till en gällande ekonomisk situation och omfattar i dag inte ens hälften av vad den var i början av det kalla kriget. En betydande faktor var att vår försvarsplanering lämnade en rimlig strategisk grundsyn och ersatte den med ekonomiska studier och budgetstyrning. Den tänkta samordnade avvärjningen av en invasion skulle ju egentligen aldrig kunna genomföras eftersom vi hade en betydande marin och då blev det kanske för svårt att budgetera för de andra försvarsgrenarna. Det blev förstås enklare att planera försvaret av territoriet om marinen inte kunde upprätthålla ett sjöherravälde! Sammanfattningsvis betyder detta dessvärre att vi i dagsläget inte kan svara upp för vad som troligen kommer att vara NATO-ledningens önskemål. Sveriges geografiska läge borde ju betyda att vår strategi utformas för skydd av hela östersjöområdet och att Natoenheters logistik och underhåll måste kunna skyddas både under transporten till Sverige och under den vidare transporten till de framskjutna förband som finns vid gränsen mot Ryssland. Detta ställer krav på en betydande kapacitet för att skydda logistik och underhållstransporter från Västerhavet till hamnar i hela Östersjön.
Detta gäller också samverkan med finländska enheter i våra gemensamma skärgårdsområden och det har vi redan påbörjat, men till sjöss behövs en tydlig förstärkning, så att vi redan i ett grå-zonsläge tillsammans med alliansens resurser kan svara för säkerheten för förbindelserna från Västerhavet till alla Natostaterna kring Östersjön. För detta skulle det behövas minst 10 eskortenheter – i dagsläget kanske med enklare beväpning, men ombestyckningsbara – och minröjningsförmåga såväl på Västkusten som i Östersjön samt ubåtar främst i Östersjön. Ett förband med större fartyg för Nato verksamhet och eventuella insatser t e i Medelhavet borde dessutom tillkomma och här kan möjligen en modern standard-flex- modell vara lämplig – och byggas tillsammans med Danmark! Självklart bör alla tjänstgörande stridsfartyg ha dubbla besättningar.
Illegal verksamhet eller terroristattacker till sjöss bör redan nu kunna motverkas tydligt och därför borde kanske Kustbevakningen inkluderas i marinen men som en självständig del så länge fred formellt råder. Kanske kunde Kustbevakningen och Sjöfartsverket dessutom slås samman för att förenkla organisationen! På liknande sätt är det maritima försvaret i flertalet av Nato-stater.
Vårt flygvapen är kanske den försvarsgren som redan enklast kan integreras i en Nato-ledd verksamhet och det redan i ett gråzonsläge, även om transportkapaciteten kanske kan behöva öka så att förband ska kunna sättas in på andra håll i Europa. Det är ju inte ”bara” en fråga om insats för det behövs ju också ett underhåll på såväl längre som kortare sikt. Det som bör tillkomma är ett modernt och IT-stöttat luftförsvar.
Det civila försvaret bör baseras på den regionala indelning i sju regioner, som redan beslutats – men som ännu inte genomförts. Varje region bör kunna fungera som ”lokalförsvarsregion” som kan svara för samhällets säkerhet redan under fredstid, bl a avseende ledning. Här behövs förstås också en påtaglig lokal samverkan mellan en militär och en civil regional ledning och antagligen behövs också en översyn av den legala grunden så att en lokal beslutsrätt verkligen finns i regionledningen. Personal för civilförsvaret – från brandförsvaret till ordningspersonal – kan ju i framtiden rekryteras från de personalresurser som genomfört någon form av militär grundutbildning, men som inte har någon egen tydlig uppgift i Försvarsmakten. Hemvärnet borde få en betydande roll i framtiden.
Hur sedan landets högsta ledning bör utformas när vi blivit NATO-medlemmar blir troligen en svår nöt att knäcka. Även här lever vi delvis i det förgångna, för självklart ska landets regering ha en övergripande uppgift när det gäller landets och medborgarnas säkerhet!
När man studerar hur Nato planeringsprocess kan tänkas fungera så blir kravet på en minskad intern administration betydande!
