av Magnus Haglund

Det kanske kan verka övermaga, att som enskild hävda, att landet har ett behov av en försvarspolitik, men i frågans förlängning kan man ju undra, om vi verkligen haft någon riktig nationell försvarspolitik alls under det kalla krigets tid. Alltför många delar av den säkerhetspolitiska verkligheten var ju fördold för medborgarna, men också för huvuddelen av våra försvarspolitiker. Vi var ju i realiteten ett västland trots vad som officiellt hävdades. Neutralitetspolitikens vindlingar påverkade kanske inte den försvarspolitiska eller den operativa planeringen i någon avgörande grad, men krav och önskemål från försvarssektorn, kunde ofta försvåra för vår regering att i realiteten leda vår försvarspolitik. Den hade ju sedan Erlanders dagar styrts av en handfull insatta politiker, medan nästan alla andra stod utan någon vetskap om verkligheten och hur den såg ut. De var därför i stället hänvisade till att förfäkta ett antal myter som ansågs vara fundamentala för vår försvars- och säkerhetspolitik. Problemet i dag är alltför mycket av dessa myter  fortfarande styr den framtida utformningen och inriktningen av vårt försvar och det kan vi inte bygga vidare på i vår globaliserade värld.

I den strategiska historien får kanske den brittiske amiralen Sir Henry Richmond fungera som ett exempel på hur det kan bli, när verkligheten möter planeringsvärlden. Han hävdade vid Första världskrigets inledning, att Royal Navy skulle använda sina eskortresurser för att skydda samhällets behov och inte enbart slagskeppsflottan, som var baserad i norr för att kunna möta den tyska Hochseeflotta i en avgörande drabbning. För detta nytänkande blev Richmond mer eller mindre bannlyst i marinen och han förflyttades till en undanskymd kommendering som förbindelseofficer med den italienska marinen. Inte ens marinministern, Winston Churchill, ville förstå, att man borde använda sina resurser så bra som möjligt i det uppkomna läget, och inte enbart följa försvarsplaneringens inriktning på skyddet av ”Grand Fleet”. Han blev kanske klokare med åren. När sedan den tyska ubåtskrigföringen hade bragt samhällets försörjning till bristningsgränsen fick Amiralitetet klart för sig, att Richmond hade tänkt bättre än deras egna försvarsplanerare. Något liknande borde vi överväga i dagens Sverige, där ju fortfarande försvaret främst avses för användning i krig och inte främst för att skydda samhället och verka för att stärka vår säkerhet.

Neutralitetspolitikens myter har ventilerats på senare tid av de vilseförda svenskarna, men det är fortfarande en öppen fråga när, om och under vilka säkerhetspolitiska omständigheter vi skulle våga oss på konststycket att öppet erkänna för oss själva och för omvärlden, att vi faktiskt har västliga preferenser. Myten styr därför fortfarande vår försvarspolitik, trots att vi egentligen varit dolda västallierade sedan 1945 och innan Nato ens hade tillkommit.

Myten om ett invasionsförsvar har också styrt vår försvarspolitik på flera sätt. Myten fanns inbyggd redan i 1945 års studier och operativa krigsplanläggning och den har förstärkts över åren genom planeringssystemets bristande strategiska grund. Man kan ju förmoda, att man numera kanske kommit till insikt om att en kustinvasion i verkligheten ser annorlunda ut och att en första överskeppningsomgång som regel genomförs först, när försvararens styrkor genom förbekämpning reducerats så mycket, att överskeppningen kan bedömas vara säker att genomföra. Det var alltså helt orealistiskt att vi skulle möta ”invasionskakan” med ett mobiliserat och obekämpat försvar. Denna sällsamma och hemsnickrade tankevärld växte över tiden och begreppet invasionsförsvaret blev en beteckning, som kom att användas för försvarets ekonomiska planering och, som en följd av detta, även den operativa. När den politiska ledningen senare blivit medveten om hur detta planeringsinstrument kunde användas eller missbrukas, introducerades ”dimensionerande angreppsfall” och ”marginaldoktrinen”, som pappersmässigt begränsade de sovjetiska stridskrafternas omfattning, så att hotet skulle passa den svenska försvarsbudgeten bättre. Den sovjetiska verkligheten avvek på flera avgörande sätt från den fiendebild, som fanns i den svenska planeringsmodellen. Denna form av ”hotbildsplanering” blev senare en, som man uppfattade det, internationellt erkänd modell, när vi importerade ett amerikanskt planerings- och budgetsystem, ”FPE-systemet”, fast i förvrängd form och försvarsgrenarnas tilldelning av anslaget låstes med fasta procentsatser. Rätt svar vid försvarsplanering var därför, att alltid komma fram till att ”påsplaneringens” procentfördelning var korrekt! För ”säkerhets” skull byggdes det svenska försvaret dessutom upp enbart för att kunna möta ett konventionellt angrepp och kärnvapenaspekten försvann successivt från den svenska försvarsplaneringens värld. Det fanns till och med försvars-debattörer, som motiverade detta med att ingen skulle kunna använda kärnvapen mot Sverige, för vi hade ju inga själva!

Så var det alltså med vårt invasionsförsvar, som började relativt professionellt och som en sammansatt operationsplan, men som senare mest blev till en budgetregulator och ett tillhygge i den ständigt pågående försvarsgrensstriden. Den debatten fördes – och förs – nu i stället internt inom myndigheten Försvarsmakten och detta befriade – och befriar – därmed våra försvarspolitiker från den besvärande uppgiften att fatta självständiga strategiska beslut och prioritera hur vårt försvar ska byggas upp. De kunde då i stället ägna sig åt sysselsättnings-, lokaliserings-, och industripolitik och det var lättare att få folkligt stöd på det sättet, men försvarets behov kom därmed oftast i andra hand – och, om man ska vara ärlig, så spelade detta egentligen inte någon större roll under den senare delen av det kalla kriget. Vi låg ju under det amerikanska kärnvapenparaplyet och det var vida viktigare!

Missuppfattningen om hur ett invasionsförsvar borde fungera ledde till en annan svensk egendomlighet, nämligen det integrerade försvaret. Man ansåg sig ju veta, att den stora insatsen mot ”invasionskakan” skulle ske samtidigt och samordnat. Pansarförband, ytattack, ubåtar och flygattack skulle då vara så samordnade, att de mer eller mindre samtidigt skulle slå mot fienden, som i de svenska studierna ansågs uppträda i en samlad gruppering. Övriga förbandstyper kunde då samtidigt prioriteras ner eller helt strykas i planeringsprocessen, vilket särskilt drabbade vårt försvars och vårt samhälles underhållsfunktioner. I Sverige tog denna integration inom Försvarsmakten sig ganska egendomliga former, om man betraktar landet utifrån. Milo-organisationen från mitten av 1960-talet förvånade i alla fall amerikanska besökare, vars referensramar möjligen var mera globala, men att ha sex integrerade kommandon i Sverige – lika många som USA hade i världen – verkade lätt överorganiserat från deras perspektiv, särskilt som Försvarsmakten enligt vissa politiska uppfattningar i fred endast skulle verkställa värnpliktsutbildning och krigsplanläggning – och inget annat.

Men, visst ska våra myndigheter samverka med varandra även i den nya strategiska situationen, men samtidigt bör nog alla ha kvar sina egna ordinarie uppgifter att lösa även i en kris. Ingen skulle väl tro att det vore bättre att slå samman alla krishanterande myndigheter till en enda, men det är ju faktiskt det man gjort med vår Försvarsmakt. Försvarsgrenarna har därmed tappat en hel del av sina särarter och materielförsörjningen överfördes till en civil myndighet av förmenta neutralitetsskäl. Att detta kan innebära en nackdel då vi nu söker samarbete med andra staters försvarsföreträdare, verkar vi inte ens ha uppfattat ännu och ändå utövade vi just en sådan samverkan på försvarsgrensnivå, men i dold form, med Danmark och Norge under nästan hela det kalla kriget. Nu kanske vi skulle övergå till att samverka mera öppet och troligen också med Finland och även det samarbetet bör då förstås ske på en professionell grund. I dag borde väl dessutom ett cyberförsvar och vår Kustbevakning införas i det nära samarbetet och en samverkan med flera länder borde då kunna ske.

Åter igen får man studera de strategiska teorierna och, utan att gå in på detaljer, kan man då notera, att det som kallas en militär strategi oftast sätts i tillämpning först sedan ett krig brutit ut, medan en maritim strategi har en giltighet och kan tillämpas redan under fredsförhållanden. Att detta på något sätt borde mana till eftertanke kan inte vara någon överkurs och vår tillämpning av EU maritima strategi bör nog därför byggas bredare, än vad som skett hittills och även inkludera vårt försvars verksamhet.

Sammanfattningsvis har vi alltså en hel del att fundera kring. Försvarsfrågan är faktiskt lite större än vad dagens Natodebatt ger sken av och även om vi skulle gå med i Nato, så innebär detta inte någon påtaglig förstärkning av vårt försvar. En uppbyggnad bör alltså främst inriktas på att försvaret ska kunna agera säkerhetsbyggande redan i fred och då kan EU säkerhetspolitiska strategi vara vägledande och leda oss i uppbyggnaden. Vi är ju faktiskt medlemmar i EU, vars grundläggande överenskommelse, Lissabonavtalet, också innehåller en hel del anvisningar för säkerhets- och försvarspolitiken och det är inte rimligt att fortsätta ha ett hemmasnickrat och hotbildsrelaterat försvar.  Förstärkningar kan fortfarande ske utan att vi öppet går in i Nato, om vi skulle välja det, och med självständigt fungerande försvarsgrenar kunde fackmässigt internationellt samarbete kunna ske  för att kunna möta utmaningarna i en globaliserad värld.

Vi måste bygga upp vårt nationella försvar själva och visst finns det tecken på att Ryssland nu möjligen har börjat aktualisera sin kärnvapenbaserade strategi från Sovjettiden, men framför allt har svåra terroristattacker blivit vanligare i Europa. Detta kan innebära, att vi har begränsad tid till förfogande för uppbyggnaden av ett modernt samhällsförsvar.

 
Författaren är kommendörkapten och ledamot av KKrVA.