Joe Biden förutskickade, och världen förstod och avvaktade, att den nya administrations första (minst) halvår skulle tvingas prioritera de gigantiska problemen på hemmaplan, hälsokrisen genom pandemins härjningar, ekonomikrisen till följd av pandemikrisen, och migrationskrisen. Färska opinionsundersökningar indikerar att en majoritet av det annars svårt polariserade amerikanska folket anser att han faktiskt lyckats ganska bra, med undantag dock för migrationskrisen där mål och medel haltar rejält. Men även många republikaner tycks ha uppskattat Bidens stora stöd- och utvecklingspaket och hans sakligt opolemiska framtoning, även om Trump-magin fortsätter att hålla ett illavarslande grepp över G O P[1]-folk på olika politiska nivåer. Och detta trots att det bara är dryga 100 dagar sedan det oerhörda hände: den Trump-inspirerade stormningen av Capitolium.

Men världen väntar inte på att Biden-administrationen ska leda USA ut ur sina akuta, omfattande inre problem. Däremot kan det hävdas att världen väntar på att den Biden-amerikanska utrikespolitiken ska klarna och operationaliseras. Markeringar om färdväg och tänkt inriktning har förvisso gjorts, i riktning Moskva och Beijing, men vad dessa markeringar ska innebära i praktisk politik vet vi ganska lite om; bataljoner av tänkande analytiker får förmodas tills vidare våndas över de krävande avvägningsfrågor det handlar om där. Och så handlar det om den tidspressade krishanteringen beträffande Iran och Afghanistan – men därutöver idel frågetecken: vart är vi på väg?

Även så här i början av maj tvingas Biden-administrationen, med allierade, prioritera det som givet arvet efter Trump måste prioriteras, alltså Iranfrågan och Afghanistanfrågan (givetvis förutom Ryssland och Kina, på ett strategiskt plan).

Iran-dilemmat

I den förra, Iran, skapas tidspressen av stundande iranska val i juni, med den överhängande risken att dessa president- och parlamentsval skapar ett nytt, mer hökaktigt, mindre kompromissbenäget ledarskap jämfört med Rouhani-regeringen – om en kompromisslösning om kärnavtalet JCPOA inte uppnåtts dessförinnan. Samtalen i Wien i formatet p5 +1 (säkerhetsrådsmedlemmarna plus Tyskland) under EU:s ordförandeskap har återupptagits, men svårigheterna att finna en väg tillbaka till JCPOA-efterlevnad verkar monumentala, givet Israels aktiva militära motstånd och motstånd-skepsis även på andra håll, inklusive de konservativa kanterna i både Iran och USA. Samtidigt kan konstateras att i den globala situation vi befinner oss i nu, ingen part i Irankrisen tycks redo att låta utvecklingen skena mot storkrig, dock möjligen med undantag för just Israel, för närvarande under ytterst vacklande politiskt ledarskap. Och motstridiga regionala tendenser trängs på banan, inte minst genom kopplingen till Jemenkrisen, nu präglat av att det är snarast de Iranstödda Houtierna som anar militära framgångar och därför vill fortsatt kriget, trots den humanitära katastrofen, medan USA och faktiskt även Saudiarabien söker med ljus och lykta efter möjligheter att avsluta detta brutala krig. Så nu uppges att saudier och iranier för diskreta direktsamtal, tidigare otänkbart.

Dilemmat för USA i Iranfrågan verkar förbli kopplingen mellan sekvenseringen av stegen mot återupprättat JCPOA och frågan om vilka andra frågor än kärnvapenfrågan som borde eller måste ingå i ett större, politiskt försvarbart paket. Att något sådant större paket skulle kunna överenskommas före de iranska valen är förmodligen nu otänkbart, alldeles för sent. Att å andra sidan rakt av godta ett status quo ante beträffande JCPOA, inklusive upphävande av alla eller merparten Trump-sanktioner syftande till ”maximum pressure” mot att Iran återgår till ”full compliance” ter sig politiskt svårt, både i USA och i Iran, givet utvecklingen sedan 2014 – och Israels hållning.  Att å den tredje sidan ge upp ansträngningarna nu och parkera frågan till efter det iranska valet innebär högrisk med tanke på motståndet mot avtalet på ”högerkanten” i Iran. Det är uppenbart att stora insatser krävs av amerikansk diplomati för att massera ett stort antal aktörer i detta – om det ska vara möjligt att, i rimlig närtid, hantera Irandilemmat.

Lamt dementerade rykten om en iransk-amerikansk överenskommelse om fångutväxling indikerar måhända att det kanske ändå händer saker. Å andra sidan läser vi i dagarna att israeliska Mossads chef Yossi Cohen just varit i Washington och faktiskt därvid fått ett personligt möte med Biden själv. Tids nog får vi kanske veta något om vem som övertygat vem om vad.

Afghanistan-dilemmat

Och så det andra prioriterade, dilemmatunga, ärendet, Afghanistan. Och Joe Bidens dramatiska tillkännagivande för några veckor sedan: USA, och med USA NATO, lämnar, oavsett talibanska garantier för efterlevnad av de villkor som ingick i Trump-teamets tänkta överenskommelse. Det symboliskt laddade datumet 11 september nämndes som deadline för att samtliga västliga trupper ska ha lämnat landet, efter USA:s längsta (”for ever”) krig. Med start för tillbakadragandet fr o m det datum, 1 maj, då trupperna skulle ha lämnat enligt Trumps avtal i Doha med talibanerna.

Bidens besked – som chockerade många som länge varnat för följderna av en ”cut-and-run” utväg ur det afghanska dilemmat – kom sedan administrationens initiala försök att skapa en bredare och säkrare förhandlingslösning i grunden misslyckats. Förhoppningen var att USA genom att skapa en breddad diplomatisk process och genom att lansera en direktförhandling mellan de lokala parterna, Kabul-regimen och talibanerna, på ”neutral” mark, Istanbul, skulle kunna komma runt dilemmat med Trumps löfte om 1 maj som deadline för den militära reträtten. Det fungerade inte. En fungerande konditionalitet för att legitimera en ärofull reträtt efter 20 års militära ansträngningar och stora offer gick inte att framtvinga. Talibanerna höll/håller fast vid 1 maj som deadline och vägrade inställa sig till en – nu för obestämd tid uppskjuten – Istanbul-konferens. Och nu, i skrivande stund, läser vi 4 maj och alltså passerad deadline. Och reträtten har inletts. Och Bidens beslut och motivering till beskedet har, knappast oväntat, väckt en storm av invändningar, i spektrum från kvinnors ställning till riskerna för inbördeskrig och ett återupplivat terrorismhot. Även från kretsar som annars är ytterst Biden-lojala och förstående inför Bidens bevekelsegrunder, i detta och de flesta andra fall.

I skrivande stund är det faktiskt ytterst ovisst vad som härnäst ska ske i Afghanistanfrågan. Blir det trots allt någon Istanbul-konferens? Vad kommer att hända med Kabul-regimen? Finns det i det läge som uppstått alls några möjligheter att tvinga/övertala talibanerna till någon form av garantier eller eftergifter? Hur ska USA och andra NATO- eller partnerländer (som Sverige) nu lägga upp sin politik för att honorera förekommande löften att trots allt fortsätta stödja regimen och demokratin och trots allt fortsätta verka, militärt (på avstånd) och underrättelsemässigt, för att hindra att Afghanistan åter blir ett fäste för internationell terrorism? Finns det en risk (jfr Irak) att utvecklingen till följd av reträtten blir sådan att det om några år blir hart när omöjligt att motsätta sig krav på att militärt återvända? Vad innebär den USA-initierade reträtten för USA:s vilja och förmåga att generellt leda NATO? Och för USA:s förhållande till berörda regionala makter, inklusive Indien, Iran och Pakistan. Antalet svåra frågor ter sig överväldigande. Inte många svar verkar finnas i nuläget. Tungt vägande frågetecken står som spön i backen.

Dessa två prioriterade ärenden, Iran och Afghanistan, upptar alltså mycket av Anthony Blinkens, Jake Sullivans m fl syre i dessa dagar. Det är fullt förståeligt. Det handlar verkligen om högriskföretag. Och dessa frågor lär uppta mycket av syret i kommande toppmöten medio juni både inom NATO och EU, även om EU:s utrikesbekymmer i lika grad, jämlikt rådande arbetsfördelning, handlar om bl a Turkiet-Grekland-Cypern. Men frågetecknen handlar också om allt det som inte innebär brådskande (amerikansk) krishantering men likväl finns där och får oss alla att undra: Vart är vi på väg?

Men vad händer i Nordkorea, Kashmir, Libyen, Syrien, Venezuela, m fl ”glömda” oroshärdar?

Frågetecknen lär i viss utsträckning bero på amerikanska mediers sätt att vara. Det är frapperande, och har varit en längre tid, hur lite information om världen i stort den intresserade numera får ut av husorganen CNN, New York Times och Washington Post  m fl, till förmån för oändliga direktsändningar och studiosamtal (motsv) om invärtes frågor, förvisso viktiga men otillräckliga för att tillgodose den utrikes informationstörstiges behov av just information snarare än polariserande agitation.

Vad vet vi, t ex, numera egentligen om läget i fråga om Nordkorea och det nordkoreanska kärnvapenprogrammet, och om Biden-administrationens mål och ambitioner – utöver att Blinken, Sullivan o Co rest runt i grannländerna och sökt främja allianssolidaritet? Har team Biden i själva verket de facto givit upp ambitionen att (i samarbete med motparten Kina?) genom militär styrkeposition och ekonomiska sanktioner hindra Nordkorea att bli en kärnvapenmakt med autonom avskräckningskapacitet regional och t o m globalt? Givet att Nordkorea bevisligen innehar en betydande sådan kapacitet, både bomber och bärare, är målet att tvinga Nordkorea att avveckla denna kapacitet, eller handlar det egentligen om binda in Nordkorea i avskräckning mot användning, i ett nytt strategiskt läge med betydande implikationer för frågor om kärnvapenspridning. Vi erinrar oss att Obama överlämnade till efterträdaren Trump budskapet att Nordkoreas kärnvapen var USA:s enskilt svåraste säkerhetspolitiska utmaning. Det var då. Därefter följde Trumps olika, skäligen misslyckade mötespiruetter. Men nu? Anmärkningsvärt ovisst.

Nära kopplat till Afghanistan-komplexet har vi sedan Kashmir-frågan. Vad händer där, i denna krutdurk mellan kärnvapenmakterna Indien och Pakistan? Samma märkliga, olycksbådande tystnad där, sannolikt påverkat av att främst hindunationalistiskt styrda Indien nu drabbats av en extremt förödande andra pandemivåg, med kapacitet att sprida sig till Pakistan och andra grannländer. Men Kashmir fortsätter att vara den halv slumrande vulkan som närsomhelst kan få ett allvarligt utbrott. Hur mycket av tystnaden kring den notoriska Kashmir-krisen beror i själva verket främst på att internationella medier inte orkar hålla koll på alla samtidiga konflikter?

Gäller samma sak länder som Libyen, Syrien och Maduros kollapsande Venezuela, att tystnaden i hög grad beror på mediavärldens begränsade ork? Eller handlar det, också i hög grad, om bristande vilja och förmåga från Biden-amerikansk sida att engagera sig också i dessa oroshärdar? Bland andra likaledes ovissa oroshärdar. Kommer Biden-administrationen att känna sig ha kapacitet och intresse att lägga krut på den libyska freden och stabiliteten, om den nu pågående politiska processen med många aktörer involverade under året fram mot julaftonsvalet dukar under för alla motstridiga intressen? Eller överlåter man åt EU att ha ledningen över ansträngningarna att hålla den väpnade konflikten nere och ryska och turkiska legosoldater borta?

Och så Syrien: när ska vi få veta om och hur USA tänker besluta om mål och strategi, i fortsatt dragkamp med ryska och turkiska intressenter? Detta förblir oklart, kanske länge än. Fallet Venezuela finns förstås i en helt annan kontext, men även här en märklig tystnad jämfört med all prioriterad dramatik för kort tid sedan. Har USA gett upp fallet Venezuela?

Exemplen kunde naturligtvis mångfaldigas. Och frågetecknen gäller som sagt även de storstrategiska frågorna, bland annat den om hur Biden o Co tänkt sig, närmare bestämt, att möte Putins ”röda linjer”. Det handlar också om det nu aningen fördunklade terrorismhotet, särskilt i dess jihadistiska variant. Kommande 100-dagarsperiod för team Biden innebär krav på många svåra beslut, även beslut med svåröverskådliga konsekvenser om att USA nu tvingas avstå från att ta ansvar. Som t ex i fallet Afghanistan.

Författaren är ambassadör, fil dr, ledamot av KKrVA och tidigare statssekreterare.

Författaren är Ambassadör och Fil dr. Han är ledamot av KKrVA.
Foto: Shutterstock.com

Not

[1] Gran Ol Party, benämning på ret republikanska partiet.

Mer av samma skribent