Midsommaren blev dramatisk då en stark stridsavdelning från Jevgenij Prigozjins privatarmé var på väg mot Moskva, ledda av sin militära kommendör Dmitrij ”Wagner” Utkin, en tidigare överstelöjtnant i militära underrättelsetjänsten GRU och grundare av Wagner. Putin som haft samröre med Prigozjin i mer än 30 år var paralyserad. Säkerhetstjänsten FSB hade varnat honom 2-3 dagar på förhand att ett kuppförsök kunde vara att vänta och säkerheten i Moskva skärptes. Men under själva myteriets 36 timmar rådde kaos i beslutsfattningsmaskineriet. Brittiska underrättelsechefen Richard Moore (MI6) sammanfattade det hela som följer:
”Om man ser på Putins beteende den dagen, tror jag att Prigozjin sågs som förrädare vid lunchtid. Men vid middagstid var han redan benådad och några dagar senare blev han inbjuden till té. Så här finns nog vissa saker som även chefen för MI6 finner rätt svåra att försöka tolka i termer om vem som är inne och vem som är ute.”
Klart är att grundvalarna för Putins Ryssland visar djupa sprickor och slutresultatet är alltjämt höljt i dunkel. Brittiska Rysslandsexperten James Sherr anser att ifall Prigozjin hade lyckats skulle statens auktoritet i Ryssland ha rämnat oberoende av om president Putin och de officiella maktstrukturerna hade blivit kvar. Det hör till sakens natur att det pågår en hård maktkamp bland den politiska eliten, inom säkerhetstjänsterna och militären. Bulgariska analytikern Ivan Krastev skrev i Financial Times den 11 juli om hur den enväldige Putin nu tvingas regera i ett kollektiv eftersom han inte ensam klarar av det. Kontrasten till den Putin som i februari 2022 inför kamerorna förödmjukade medlemmarna i nationella säkerhetsrådet är kolossal.
Ännu i början av 2021 ansågs Ryssland vara en militär stormakt. En dryg vecka innan president Putin beordrade den militära ”specialoperationen” mot Ukraina i februari i fjol försökte brittiska försvarsministern Ben Wallace tala ryska kollegan Sergej Sjojgu tillrätta i Moskva och varna för följderna. Ryssarna svarade arrogant och föraktfullt, man påpekade att Storbritannien numera är en f d stormakt – en diskret pekpinne att de borde förstå att hålla käft – och ljög utan att blinka. Nej, någon offensiv skulle inte komma. Britterna visste att ryssarna ljög och ryssarna visste att britterna visste. När de ryska värdarna efter mötet följde sina gäster ut ville ryska generalstabschefen, armégeneral Valerij Gerasimov ännu inskärpa att den långa perioden av rysk förnedring nu var till ända. Ryska armén ligger inte längre efter någon utan kan jämställas med USA:s, menade han. Den uppfattningen delade också Putin.
Ryska statsledningens beslut var ödesdigert, en katastrof av sådana dimensioner att den enda återstående imperiala statens i Europa, Rysslands, existens nu är hotad. Regionerna i landets periferi som sänt sina söner till kanonmat i Ukraina vädrar morgonluft då Moskvas makt börjar svikta. Soldaterna från Sibirien löper flera hundra gånger större risk att mista livet eller lemlästas vid fronten i Ukraina än unga män från Moskva eller St. Petersburg. Det är ett konkret exempel på vad den storryska chauvinismen i praktiken innebär. ”Vad ska man dricka vid ett kuppförsök, rött eller vitt”, skrattar ett par i en vinbutik i Moskva, rapporterade en rysk journalist, pseudonymen Maria Sotnikova från Moskva för The Times den 1 juli. Mannen borde rimligtvis vara inkallad till fronten.
Den långa konflikten mellan försvarsminister Sjojgu och privatarmén Wagners chef Prigozjin väntades nå sin klimax före utgången av juni, då Wagner på ryska försvarsministeriets och generalstabens order av den 11 juni skulle ha upplösts och införlivats med ryska armén. Prigozjin sa att hans soldater under inga omständigheter tecknar några kontrakt med försvarsministeriet. Wagner kunde då betecknas som ett väl utrustat, stridserfaret och väl betalt förband att jämföra med reguljära ryska styrkor som är dess raka motsats och inte fått betalt på månader.
Prigozjin, en ledande gangsterboss som även länge suttit på kåken, har varit en trogen legoknekt åt Putin. Wagner som till avsevärd del finansierats med medel utanför statsbudgeten har gjort Ryssland stora tjänster inte minst i Syrien men också i Afrika där länderna berövas sina naturrikedomar. Framfarten har även där varit barbarisk, samtidigt som privatarmén gett Putin möjlighet att kategoriskt förneka rysk inblandning. Wagner verkar även i fortsättningen kunna ha en roll i Afrika. Prigozjin välkomnade militärkuppen i Niger och erbjöd hjälp (CNN, 29 juli 2023).
Under vintern och våren beskyllde Prigozjin upprepade gånger försvarsminister Sjojgu för att denne inte levererat ammunition och förnödenheter åt Wagner. Det som fick Prigozjins bägare att rinna över– han visade en video den 23 juni – var att ryska armén ska ha skjutit artillerield mot Wagner efter att förbandet lämnat Bachmut. Det var dags för aktion. Stämningarna i hans breda nätverk var sådana att Prigozjin räknade med att få stöd både från armén och delar av säkerhetstjänsterna. (The New Yorker har publicerat en gedigen genomgång av Wagner och dess myteri.)
Kritiken bland högre ryska frontofficerare mot både Sjojgu och Gerasimov har varit hård. Båda ses som inkompetenta och oförmögna att hantera kriget mot Ukraina. Viktiga detaljer om Prigozjins myteri är ännu inte tillräckligt väl kända, men professionella militära bedömare är ense om att kuppförsöket inte hade kunnat genomföras utan betydande militärt logistiskt stöd från sympatiskt inställda höga militärer i bakgrunden. Många har endera arresterats eller förflyttats till andra uppgifter. Prigozjin har stått på god fot med bland andra tidigare kommendören för ryska flyg- och rymdstridskrafterna, armégeneral Sergej Surovikin, även känd som general Armageddon efter sin framfart i Syrien. Denne synes vara arresterad. CIA-chefen William Burns sa lite kryptiskt vid Säkerhetskonferensen i Aspen, Colorado, den 20 juli 2023 att Surovikin ”för tillfället inte åtnjuter särskilt stor frihet”.
Den ursprungliga planen lär ha varit att man skulle ta Sjojgu då han antogs komma och bevittna Wagners upplösning och Prigozjins förnedring på ort och ställe. Men Sjojgu fick förvarning och flydde fältet. På midsommarafton höll Prigozjin på sociala medier en halvtimmes tirad som var direkt förödande för Putin och ryska statsledningen. Kriget hade inget alls med nynazister i Kiev eller hot mot Ryssland från Natos sida att göra, förklarade han. De ryska förlusterna hade varit mycket högre än man officiellt rapporterat och han var inte längre beredd att offra Wagners ”hjältar och patrioter” för inkompetenta generalers skull. De måste bort. En reservplan gjordes upp och en kolonn med ca 5000 Wagner-soldater sändes i väg mot Moskva i vad Prigozjin kallade ”en marsch för rättvisa”.
Militärt har ryska armén underpresterat i Ukraina. Prigozjins styrkor är de enda som efter de ukrainska framgångarna senaste höst kom framåt. Efter nio månaders våldsamma strider och med 25 000 mans förluster lyckades man till slut inta staden Bachmut. Det kan jämföras med att det under myteriet tog Prigozjins styrkor tre timmar att inta Rostov inklusive södra militärdistriktets högkvarter. Där satt han sedan avspänt och samtalade med biträdande försvarsministern, generalöverste Jevkurov och generallöjtnant Alexejev från militära underrättelsetjänsten GRU. Rent tekniskt var båda då Prigozjins fångar. Voronezj djupt inne på ryskt område ”föll” sedan, den största staden som tagits under ”specialoperationen”.
Motormarschen den 24 juni avancerade ca 1000 kilometer innan man följande dag gjorde halt ca 200 km från Moskva. Man passerade en lång rad garnisoner, men militären och polisen förhöll sig passiv. ”De gjorde honnör för oss”, sa en yngre officer, ”Gleb”, enligt BBC. Närmare Moskva utbröt nästan panik, vägspärrar upprättades, en bro sprängdes och grävmaskiner grävde upp motorvägen för att hindra kolonnens marsch. Nationalgardet som officiellt har 400 000 man ska skydda statsledningen. Men det är tveksamt om gardet skulle ha fått en tillräckligt slagkraftig styrka på benen för att stoppa Wagner. Kravallpolis som normalt finns till för att kväsa demonstrationer har inte den förmågan. Nu har Putin lovat dem stridsvagnar och artilleri.
Det enda motståndet kom från flygvapnets sida som sände flyg och helikoptrar mot kolonnen. Enligt uppgifter från ryska observatörer sköt Wagner ned sju luftfarkoster. Tre flygplan, bland dem ett värdefullt stridsledningsflygplan med tio mans besättning samt två helikoptrar har med säkerhet verifierats. Det var ryska flygvapnets största förluster under en enda dag sedan krigets början 2014.
Så tog myteriet plötsligt slut, med f d svinfarmaren, Belarus president Lukasjenko i en förment nyckelroll som ”förmedlare”. Putin, som jämför sig själv med tsar Peter den store, kunde självfallet inte nedlåta sig till att förhandla med Prigozjin och här var hans belarusiska vasall nyttig. Denna tolkning bekräftas i The New Yorker.
En erfaren amerikansk diplomat Thomas Graham påpekar att alla ryska ledare måste klara tre saker för att ha elitens förtroende: att skydda dem mot yttre fiender, att skydda dem mot ryska folket och att skydda dem från varandra. Prigozjins myteri visar att det finns stora sprickor i Putins statsbygge. USA:s utrikesminister Anthony Blinken påpekade just det och sa att vi ännu inte sett sista akten. The Sunday Times rapporterade redan den 25 juni att brittiska regeringen gett myndigheterna direktiv att bereda sig på en rysk regimkollaps.
Putin synes ha valt att sopa problemen under mattan. Han håller kvar Sjojgu och Gerasimov och försöker muta de tveksamma. Han lovade höja soldaternas lön med 10 procent. Lojalitet framom effektivitet.
Prigozhin själv synes åtnjuta relativ frihet. Han har förhandlat med Putin direkt i St. Petersburg och har även vistats i Belarus. Men hans imperium och affärsaktiviteter i Ryssland monteras ned. Det får konsekvenser eftersom Prigozjin stått även för arméns redan i sig usla livsmedelsförsörjning.
Vi lever i spännande tider likt dem från augusti 1991 då Sovjetunionen krackelerade. Putins ställning är i vilket fall som helst betänkligt svag. Han har definitivt förverkat landets stormaktsstatus. Likt många andra observatörer påpekade tidningen Economist den 29 juli Vladimir Putins starkt försvagade ställning, men konstaterar dock att han ännu inte är uträknad. En av världens ledande Rysslandsforskare, britten Keir Giles sa redan i slutet av fjolåret att vi inte kan veta när Putins Ryssland går omkull, men efteråt framstår allt så klart att man då bara kan undra hur vi inte långt tidigare insåg vad som skulle komma.
Avgörande för framtiden blir hur kriget i Ukraina utfaller. Ukrainas länge emotsedda motanfall har inte framskridit så bra som man i väst hoppades. Den s k Surovikinlinjen har visat sig vara en hård nöt att knäcka. De ukrainska motgångarna har igen väckt optimism i de kretsar i väst som inte vill se Putin förödmjukad utan söker ”fred” på villkor som är acceptabla för Ryssland. Amerikanska nyhetskanalen NBC rapporterade redan i början av juli om hemliga samtal mellan amerikanska emissarier och höga företrädare för Kreml, självfallet ovanför ukrainarnas huvuden. Det är oacceptabelt och ger ingen god bild av Bidenadministrationens preferenser.
Det är emellertid förhastat att ännu dra slutsatsen att den ukrainska offensiven skulle ha misslyckats. Ryska militära bloggare har gett en helt annan bild – ”Russians See Ukrainian Progress Where Others Don’t”. Ukrainska armén har ändrat taktik:
“Kyiv has resorted to using long-range fires to degrade Russian logistics and artillery, a tried-and-true method of what retired Australian Gen. Mick Ryan calls “corrosion of the Russian physical, moral and intellectual capacity to fight,” principally by annihilating all the concomitants of warfare. Kyiv has spent the past several weeks directly targeting individual artillery pieces with accurate counter-battery fire and blowing up Russian ammunition depots with long-range cruise missiles and drones, including a major series of drone strikes in Oktyabrskoye in central Crimea on July 22 and a series of cruise missile and drone strikes hitting targets across the peninsula on July 24.”
Det står helt klart att varaktig fred i Europa inte kan uppnås så länge det auktoritära, från Moskva styrda Ryssland består. Det ska inte längre finnas plats i Europa för ett dylikt imperium, som nu även aktivt försöker skapa hungersnöd i Afrika genom att hindra sädesexport från Ukraina. Också ett sätt att behandla sina vänner.
Det är även dags att slutgiltigt avfärda hoten om kärnvapenbruk, ofta framförda av en alltmer nedsupen ex-president som bluff. Några militära mål att tala om finns inte i Ukraina, endast civila mål. Kärnvapeninsats med låg laddningsstyrka bryter inte Ukrainas motståndsvilja, men efter att ha brutit kärnvapentabut skulle Ryssland stå praktiskt taget ensamt i världen. President Xi har varnat Putin att inte göra något förhastat och USA hotar att slå ut alla ryska styrkor på ukrainskt område efter ett ryskt kärnvapenbruk. Nato, dit även Sverige hör, kunde hota att stänga danska sunden för rysk trafik och även stänga in ryska Östersjöflottan i sina baser.
Ukraina bör stödjas kraftfullt och uthålligt. Det är i allra högsta grad även ett finskt nationellt intresse. Sekreteraren i ryska nationella säkerhetsrådet, armégeneralen i FSB Nikolaj Patrusjev uttryckte nyligen i Petroskoi (Petrozavodsk) hotfulla åsikter om Finland. Han sa sig tro att ”efter vår seger i den militära specialoperationen kommer allt att återgå till sitt ursprungliga skick, som det var 1945, när Finland startade militära operationer mot det fascistiska Tyskland. Finland i kampen med vårt land”, alltså mot väst. I VSB-pakten nämndes Tyskland, synonymen för väst.
Vi vet vad som står på spel. Någon annan lösning än ukrainsk seger kan inte tolereras. Avgörandet bör ske innan nästa stora fara kan träda in på scenen – Trump.
