Gränsstrider fortsatte sedan tsarväldet i Ryssland på 1800-talet hade erövrat östra Sibirien från Kina och pågick även sedan kommuniströrelser tagit makten i båda länderna. Även sedan Sovjetunionen hade upplösts och ersatts av Förbundsrepubliken Ryssland förblev dess förhållande med Folkrepubliken Kina kyligt till en början. Ett ”vänskapsavtal”, som ingicks 2001 ger snarast ett intryck av att vara ett fredsavtal mellan två stridande parter. De lovar att inte utöva våld eller hota varandra samt att inte rikta kärnvapen mot varandra.
Ny vänskap
Desto mera anmärkningsvärd är den nära vänskap som har uppstått, sedan Xi Jinping blev Kinas president 2013. De båda ländernas ledare har under dessa sju år träffat varandra ”nästan 30 gånger” enligt kinesiska medier. Mängder av ekonomiska och politiska överenskommelser har ingåtts. Det ekonomiska samarbetet har fått en ännu livaktigare motsvarighet militärt. Ryssland kunde erbjuda modern vapenteknik och Kina ekonomiska resurser för gemensam utveckling av nya vapensystem. President Putin har avslöjat att Ryssland och Kina samarbetar på utvecklingen av ett antiballistiskt missilförsvar. Det har uppenbarligen gått rätt trögt, men kinesiska och ryska försvarsinstitutioner har enligt uppgift bedrivit datasimuleringar, som syftar till en integrering av existerande ryska och kinesiska system för missilförsvar.
Ideologisk utveckling i auktoritär riktning
Befolkningen i Kina är hårt kontrollerad, och regimen fortsätter att utveckla samhället i en riktning som påminner om Orwells bok ”1984”. Förbundsrepubliken Ryssland är fortfarande nominellt en demokrati med ett folkvalt parlament. Många partier tillåts dock inte att ställa upp i valen. Politiska rättigheter inskränks successivt på många sätt, vilket leder till att det har uppstått en folklig opposition med sporadiska men utbredda demonstrationer mot regimen, som svarar med polisiära metoder.
Känslighet för ”Color Revolutions”
Den situationen gör båda länderna känsliga för utvecklingen i sina grannländer. I Rysslands grannland Belarus pågår ihärdiga demonstrationer mot kommunistregimen, som ”spiller över” till Ryssland. Ukraina befriade sig från en Rysslandsvänlig regim år 2014. Det skedde efter en våg av demonstrationer, som kom att kallas för ”The Color Revolution”, en företeelse som Ryssland ser som ett strategiskt hot.
I Kinas grannland Myanmar pågår för närvarande också en ”Color Revolution”. Befolkningen reser sig efter ett parlamentsval med utbrett fusk mot militärens diktatur. Det oroar den kinesiska regimen, dels därför att demonstrationerna ofta riktar sig mot fabriker, som ägs av Kina, dels för att proteströrelserna får stöd av den nya ”Tea Milk”-rörelsen. Det är en nätbaserad anti-autokratisk folkrörelse bland ungdomar i Sydöstasien, som vänder sig mot diktaturen i Myanmar, kungadömet i Thailand, kommunistregimen i Laos och regeringen i Kambodja. Den kritiserar också förtrycket av befolkningen i Kina i Xinjiang, Tibet och Hong Kong, där många ungdomar deltar i åsiktsbildningen på nätet.
Ideologisk deklaration av Kina och Ryssland
Regimen i Beijing har velat undvika en konfrontation med folkrörelsen i Myanmar, men i mars 2021 bjöds Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov in till ett möte i Beijing för att diskutera situationen Myanmar och Ukraina med sin motpart Wang Yi.
De båda utrikesministrarna utfärdade en gemensam deklaration om ”Vissa aspekter på global styrning under moderna förhållanden”. De tar avstånd från ”Västs” användning av mänskliga rättigheter och demokrati i ett dokument som skall ”motverka obalanser” i hur världen styrs samt ”upprätta en ny världsordning”. Alla stater ska ”skydda mänskliga rättigheter på politiska och socioekonomiska områden” och ge lika stor uppmärksamhet åt alla kategorier av mänskliga rättigheter. Det bör påpekas att den formuleringen utesluter möjligheten att en individs rättigheter ges en status, som gör att dennes rättigheter behöver vägas mot alla andra medborgares gemensamma ”rättigheter till utveckling av levnadsstandard och livskvalitet” d v s i praktiken statens rätt att bestämma. Inblandning i andra staters inre angelägenheter ”med åberopande av mänskliga rättigheter måste upphöra” sägs det vidare. ”Suveräna staters legitima rätt att oberoende bestämma utvecklingen av sin egen framtid måste respekteras”. Ingrepp i suveräna staters inre angelägenheter under förevändning att främja demokrati är oacceptabelt, heter det också.
Gemensam kamp mot ”Color Revolutions” skapar komplikationer
De båda utrikesministrarna uttalade i samband med deklarationen att de avser att fortsätta att samarbeta i bekämpande av ”Color Revolutions, stå skuldra vid skuldra och skydda politisk säkerhet”. De påpekade också att deras länder ska förnya det ovannämnda vänskapsavtalet från 2001 ”och ge det en ny innebörd”. Det avtalet utlöper i februari 2022. Om parterna vill ge det avtalet en ny innebörd krävs det en åtgärd, annars kommer det att förnyas automatiskt i fem år enligt artikel 25. Uttalandet om ny innebörd har därför väckt uppmärksamhet.
Vad betyder ”innebörd”?
Redan i samband med den så kallade Valdai-klubbens möte 2020 hade Rysslands president Vladimir Putin svarat svävande på en fråga om inte Ryssland och Kina också borde upprätta ett ömsesidigt försvarsavtal; ”Vi kommer inte heller att utesluta det. Tiden kommer att utvisa hur det utvecklas”. Det uttalandet väckte redan då en viss uppmärksamhet.
En försvarsallians mellan Kina och Ryssland skulle förändra förhållandet mellan stormakterna. Kina har ansträngt sig för att stå utanför motsättningarna i Europa och inte velat ta ställning till Rysslands inblandning i Ukraina. Under åberopande av FN-principen om att gränser inte får ändras med användning av våld har Kina inte erkänt Rysslands annektering av Krimhalvön.
Ryssland har å sin sida inte velat bli indraget i ett storkrig i Asien och har inte erkänt Kinas anspråk på öarna i Sydkinesiska havet, utan vägrar, liksom USA, att ta ställning till äganderätten av öarna. Att ingå i en ömsesidig försvarsallians skulle omedelbart göra Kina och Ryssland till deltagare i konflikter i Europa respektive Asien på ett annat sätt än tidigare. Talespersoner för Kinas utrikesministerium kommenterade sedermera Putins uttalande med att frågan inte är aktuell. Ryska talespersoner har likaså sedermera givit uttryck för den inställningen för rysk del.
I samband med Lavrovs resa till Beijing gavs nu vid flera tillfällen publicitet åt spekulationer om en eventuell allians. Både Lavrov och Wang upprepade att de arbetar allt närmare tillsammans, men att en allians för närvarande inte är någon målsättning. ”Militäralliansen är inte flexibel och skapar nya problem, och det nuvarande strategiska samarbetet är tillräckligt för de två sidorna att behandla gemensamma utmaningar och förbli flexibla för att tjäna sina egna intressen”, tillade Wang.
Kinas och Rysslands ideologiska samverkan möter motoffensiv från Väst
USA:s president Joe Biden har förklarat att världen enligt hans mening befinner sig vid en brytpunkt i konkurrensen mellan Kinas autokratiska system och den demokratiska världen och att han vill samla världens demokratiska länder senare i år för att enas kring ett samarbete med USA i ”strategisk konkurrens med Kina”. Ett led i detta arbete kommer att vara nästa G7-möte, som ska äga rum i Cornwall i England den 11-13 juni. Utöver de reguljära deltagarna är också Australien, Indien, Sydafrika och Sydkorea inbjudna att delta. Som ett led i förberedelsearbetet inför det mötet utarbetades en gemensam deklaration av deltagarländernas utrikesministrar under ett möte i London den 3-5 maj. Den blev till en detaljerad framställning av en gemensam hållning till nästan alla aktuella frågor i världspolitiken. Den var utformad som en invit till Kina och Ryssland att samarbeta om mänsklighetens svåraste problem, såsom klimatfrågan och pandemierna, men också en uppmaning att finna sig i berättigad kritik för brott mot mänskliga rättigheter och bristande demokrati samt att rätta sig efter existerande normer för internationellt umgänge och sluta sätta sig över dem och hitta på nya regler.
Avspänningsprocess?
Lika viktigt är vad deklarationen inte innehöll. Där fanns inte något hot om handelskrig eller vilja att bygga upp militär förmåga för att sätta makt bakom orden. Utrikesminister Blinken underströk efter mötet att USA inte vill ha något kallt krig, utan endast fredlig konkurrens med de auktoritära länderna.
Reaktionerna i Kina och Ryssland tyder på en viss förvirring. Att budskapet inte innehöll hotelser verkar ha överraskat, och överlag är de första kommentarerna förhållandevis återhållsamma. Det verkar sammanfattningsvis inte som om ledarskiktet i Beijing uppfattar situationen så, att G7:s utrikesministrar utmanar Kina till ett nytt kallt krig.
Ändå är utrikesministrarnas deklaration som sådan knappast användbar som utgångspunkt för förhandlingar, som syftar till att nå fram till en avspänningsprocess. Därtill innehåller den alltför många förklaringar om principer, som lär vara omöjliga för Kina och Ryssland att acceptera. Dess värde ur avspänningssynvinkel ligger snarast i tonen och den goda vilja till samtal som kommer till uttryck. Frågan är, om det finns någon motsvarande god vilja till samtal hos Kina och Ryssland.
Framför allt Kina har under det senaste året givit ett intryck av övertygelse om den egna styrkan och en vilja att förändra världen till sin fördel. Ska G7-mötet i England i juni få någon avspänningsfrämjande verkan krävs att man undviker att tala om en vilja att samverka för att stärka den militära styrkan hos Väst. Att åstadkomma samverkan i olika frågor är å andra sidan just en avsikt bakom det mötet.
Risker
Förhållandet mellan Väst å ena sidan och Kina och Ryssland å den andra sidan har försämrats genom att få en ideologisk dimension. Det ger ett större allvar åt nuvarande utveckling. Tal under kommande möten mellan västländer om att öka sin militära styrka ökar också risken för att Kina och Ryssland drivs i riktning mot en ännu närmare militär samverkan.
Om de skulle finna det ändamålsenligt att övervinna sina politiska och praktiska svårigheter med att ingå i ett försvarsförbund kan det exempelvis ske i samband med en förnyelse av vänskapsavtalet från 2001.
Det behöver knappast sägas att det skulle påverka Sveriges säkerhetspolitiska situation.