USA:s eftersläpning i en påbörjad kapprustningsspiral kring Stilla havet har ekonomisk bakgrund och gör att USA:s fokus ligger på Asien idag. Europa inbjuds att spela en roll som medhjälpare, men det är osäkert vad Europa får i utbyte.

USA dominerar Stilla havet militärt – ännu så länge

Alltsedan Japan anföll Pearl Harbor 1941 har USA nolltolerans mot uppkomst av en seriös konkurrent om den militära dominansen över Stilla havet. Det har varit ett bekvämt läge för USA sedan Sovjetunionen upplöstes.

I början av innevarande år fick USA dock konstatera att verkningarna av kinesisk och rysk upprustning har förändrat den lugna bilden. Kinas flotta hade tillförts dubbelt så många fartyg som den amerikanska under åren 2005 till 2020. Kina har idag 355 fartyg, medan USA har 297.Även om den amerikanska flottans sammanlagda tonnage är omkring dubbelt så stort som i den kinesiska och detta bland annat har sin förklaring i tyngre beväpning (och bättre förmåga) är tendensen bekymmersam för USA.

De nya kinesiska fartygen har modern beväpning med stor eldkraft trots sin mindre storlek. Därtill kommer att den amerikanska flottan har uppgifter i Atlanten, Indiska oceanen och Stilla havet. Den kinesiska flottan har (ännu) bara uppgifter i Stilla havet, och den ryska stillahavsflottan – som utgör omkring en tredjedel av hela flottan på 224 fartyg – uppfattas av USA som potentiellt allierad med den kinesiska i händelse av krig.

Ekonomiska faktorer ett bekymmer för USA:s försvar

Sedan ett policy-uttalande av Kinas ledare XI Jinping 2015 har Kina gjort en satsning på militär upprustning, som fokuserat på marina resurser. Den har varit möjlig genom höjda försvarsutgifter, som under perioden 2011 – 2020 enligt Sipri ökade med 76 procent. Ryssland ökade också sina militärutgifter med 26 procent under samma period.

USA hade däremot inte ansett sig ha råd att upprätthålla sin utgiftsnivå, utan minskade sina militärutgifter med 10 procent. Kinas BNP (som är tio gånger så stor som den ryska) nästan fördubblades, medan den amerikanska bara växte med en knapp femtedel under samma period.

Denna fortgående försämring av den militära balansen i Stilla havet förstärker ett gammalt problem, som utgör ett bekymmer för USA sedan många år, nämligen ”overreach”. USA har i allt högre grad svårt att finansiera de resurser som krävs för att fortsätta att upprätthålla den självpåtagna rollen som ”världspolis”, med militär närvaro över hela världen. Ingenstans är det svårare än i Stilla havet.

Indien överger sin neutralitetspolitik

Donald Trump reagerade på detta problem genom att under slutet av sin period vid makten låta sin administration göra en appell till länderna kring Stilla havet och Indiska Oceanen om att bygga en gemensam front mot Kinas och Rysslands ambitioner att expandera. Det initiativet kom att kallas för Indo-Pacific-politiken. Det fick ett kallsinnigt mottagande. Asiens länder tilltalades inte av idén att behöva välja sida mellan USA och Kina.

En händelse inträffade dock i juni förra året, som förändrade läget. Kina anföll Indien i Ladakh i Himalaya-massivet. Det blev visserligen en begränsad gränsstrid med några tiotal döda på ömse sidor, men angreppet skapade en förbluffande stark reaktion hos den indiska allmänheten, med landsomfattande demonstrationer och bojkotter mot kinesiska varor och butiker. Gränsfrågan förblir olöst, och regeringen har uttalat sig för en politik att stödja USA:s ansträngningar att bemöta Kinas ambitioner att expandera. Det indiska stödet för USA:s ansträngningar att hejda den kinesiska expansionen innebär nu en vitalisering av Indo-Pacific-initiativet.

Kina har i hemlighet inlett en missilkapprustning med USA

Innevarande höst inträffade två händelser, som skärpte tendensen till kapprustning mellan Kina och USA. Satellitspaning avslöjade att Kina i hemlighet har skapat ett hundratal nya avskjutningsramper för interkontinentala missiler     och har ytterligare ett hundratal under utveckling. Något senare avslöjade radarspaning att Kina har utfört ett avancerat experiment med rymdkrigföring.  En tung bärraket hade skjutit upp en hypersonisk glidarmissil i stratosfären, som lösgjordes och for i bana runt jorden och landade på en förutbestämd plats i Kinas ökenområden. Ytterligare analyser av data från radarbevakningen har givit vid handen att glidarmissilen under sin färd över Sydkinesiska havet avlossade en mindre missil, möjligen som ett experiment med ett nytt sätt att leverera bomber.

Genom att färdas med minst fem gånger ljudets hastighet och kunna utföra höjd- och sidomanövrar kan en sådan glidarmissil bara med svårighet upptäckas med radar och inte följas så att motmedel kan sättas in. På det viset har USA:s hela dyrbara missilförsvar över Stilla havet potentiellt blivit verkningslöst. USA har inte heller något motsvarande vapen att sätta in i avskräckningssyfte, men har satt igång en kraftsamling för att få fram egna hypersoniska missiler. Flygvapnet räknar med att få fram resultat under nästa år, flottan under 2023 och armén 2024. Flera flygindustriella företagsgrupper har påbörjat konkurrerande projekt om att få fram nya radarsystem att byggas på baser i Stilla havet för att återställa trovärdigheten hos det amerikanska missilförsvaret.

Ryssland och Kina inleder ideologisk krigföring

Både Ryssland och Kina har under det gångna året fått erfara hur demokratiska upprorsrörelser haft framgångar i grannländer och behövt kuvas med våldsmetoder för att inte skapa oro i det egna landet. Det gäller för Rysslands del för Belarus och för Kinas del för Myanmar.  Mot den bakgrunden möttes Rysslands utrikesminister Vladimir Lavrov och Kinas utrikesminister Wang Yi mars i mars i år för att göra en gemensam deklaration om vissa principer, som man anser böra styr det internationella samfundets hantering av sådana frågor. De sade att

  • ”Vi avser bekämpa Color revolutions, stå skuldra vid skuldra och skydda politisk säkerhet”
  • De gick också till angrepp på begreppet Mänskliga rättigheter; ”Individens rättigheter måste vägas mot andra medborgares gemensamma rättigheter till utveckling av levnadsstandard och livskvalitet”.
  • De krävde också att ”Inblandning i andra staters inre angelägenheter med åbropande av mänskliga rättigheter måste upphöra”.

Dessa principer har Kina och Ryssland under året framfört i olika FN-organ, särskilt i kommissionen för Mänskliga rättigheter, och fått stöd av ett sextiotal stater, mest diktaturer och fattiga länder med beroende av ekonomiskt stöd från Kina.

Joe Biden inbjuder till demokratisk världskonferens

När presidentvalet i USA hade lett fram till seger för Joe Biden var det något oklart hur han skulle ställa sig till Donald Trump´s uppträdande mot Kina och Ryssland, som ofta ledde till konfrontation. I ett avseende ser han ut att följa Donald Trumps politik. I ett tal i München i början av året talade han om att skapa en gemensam front av alla världens demokratiska länder för att hejda det växande inflytandet av autokratiska länder, ett tema som han upprepade i att tal inför NATO-rådet. Han har vidare bland annat förmått Storbritannien, Nederländerna och Tyskland att sända örlogsfartyg till Sydkinesiska havet och passera genom Taiwansundet i en demonstration av motstånd mot Kinas ambition att dominera dessa farvatten militärt.

Europa får en Indo-Pacific-politik

Inför alla de rätt snabba förändringarna har man i Bryssel arbetat på att ta fram grundprinciper för unionens säkerhetspolitik ifråga om Indo-Pacific. Kommissionens ordförande, Ursula von der Leyen gjorde en deklaration å unionens vägnar den 16 september, där hon bland annat kungjorde följande:

  • EU vill samarbeta med Kina där det är möjligt;

The EU Strategy is inclusive of all partners in the region wishing to cooperate with us when our interests coincide” ( en inte obetydlig reservation).

  • EU stödjer sina vänner i Indo-Pacific;

Promote an open and rules-based regional security architecture” (Viss udd mot Kina, som förbrutit sig mot människorättskonventionen i Xinjiang och Tibet, mot avtalet med Storbritannien om Hong Kongs autonomi och mot havsrättskonventionen i Sydkinesiska havet)

  • EU är försiktigt med USA:s eventuella militära alliansplaner:

Explore ways to ensure enhanced naval deployments by EU Member States in the region.”

“Explore ways” får ändå ses som en ovanligt långtgående antydan om militära insatser i Stilla havet, som hade varit otänkbart för några år sedan och oförenlig med den neutralitetspolitik som Sverige då bedrev. Sammanfattningsvis kan man säga att Europa ställs inför en ny situation.

Inbjudan till Europa att delta i världskonferensen om demokrati är en inbjudan till mera aktiv samverkan

Joe Biden har som nämnts inbjudit 110 demokratiska länder till en videosänd världskonferens på statschefsnivå den 9–10 december. Målet för samtalen ska enligt det amerikanska utrikesdepartementet vara kollektiv samverkan med följande teman:

  1. Defending against authoritarianism
  2. Addressing and fighting corruption
  3. Promoting respect for human rights

Europa anmodas nu av USA att bevara demokratin i världen, men i praktiken också att hejda Kinas och Rysslands ambitioner att expandera i Asien och Stilla havet – för att i utbyte få fortsatt stöd mot eventuell rysk expansion.

Både nya och nygamla frågor

Med denna utveckling ställs Europa inför både nya och nygamla frågor. Den transatlantiska länken har traditionellt varit en livlina i EU-ländernas strategiska tänkande. Man har förhoppningar om amerikanskt skydd mot ett Ryssland, som uppfattas som aggressivt.

Nu stiger priset. Europa har hjälpt USA i Kuwait, Irak och Afghanistan, men kostnaderna för de insatserna är inte jämförbara med vad det kan komma att kosta  att bistå USA i Stilla havet. Det må vara sant att det inte är svårt att i princip välja sida, när valet står mellan ”Democracy” och ”Autocracy”. I praktiken blir det dock svårare. EU-ländernas handel med Kina är större än handeln med USA och kan snabbt komma i farozonen. Man måste vidare ställa frågan om demokratin verkligen är hotad – och måste den försvaras utanför regionen? Måste det möjligen också behöva ske med militära medel? Kommer hjälp till USA att försvara demokratin och behöva bli detsamma som att hjälpa USA att behålla sin dominans över Stilla havet?

Vem skall å andra sidan försvara Europa? Har USA förmågan? Finns viljan? Donald Trump visade ett direkt ointresse för Europas behov av säkerhet, och han antyder fortfarande ibland att han vill ställa upp i nästa presidentval. USA bedriver för närvarande en omvärdering av sin kärnvapenpolitik, en ”Nuclear Posture Review”, där man överväger att avskaffa ”Strategic Ambiguity”och införa begrepp som ”Sole Purpose” och ”No first use”. Sådana formuleringar skulle göra det svårt eller omöjligt att hota med kärnvapen om en allierad blir angripen utan att USA själv är under attack. Därmed skulle, med en grov förenkling, ”kärnvapenparaplyet” över NATO-länderna, Japan och Sydkorea fällas ihop och ställas undan.

En bön om klarhet

Frankrikes president Emanuel Macron har mot bakgrund av alla tvivel inlett en europeisk debatt om man inte bör ställa Europa på egna fötter i militärt hänseende och skapa en ”strategisk europeisk autonomi”.

Det är beklagligt att Sveriges regering hittills har avvisat alla sådana tankar. Inte ens USA vidhåller längre sin tidigare avvisande attityd till ett militärt mera självgående Europa. Det har USA inte råd att göra – och Sveriges väljarkår borde få veta vilka alternativen är. Lika mycket har EU rätt att få veta vilken USA:s målsättning med demokratikonferensen egentligen är. Vad får EU egentligen i utbyte mot att sluta upp bakom USA mot Kina och Ryssland?

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.
Foto: U S Navy Photo by Tristan Cookson.

Mer av samma skribent