Världen håller andan – bakom munskyddet
inför det amerikanska presidentvalet
När detta skrivs verkar det – baserat bl a på energiska jämförelser med siffror och utvecklingar i motsvarande skede 2016 – som om det skall mycket till för att Donald Trump ska kunna överraska en gång till och faktiskt vinna den 3 november. Coronans förödande verkningar och resulterande ekonomiska vanskligheter har spätt på redan föreliggande tendenser: det verkar som om Joe Biden kommer att vinna klart, så klart att USA trots allt kan komma att undvika åtminstone en av flera mardrömmar – ett oklart valresultat och ett utdraget räknande som skapar kaotiska politiska förhållanden. Samtidigt undviks, i så fall, den andra mardrömmen (för många i USA och världen), att Trump sitter kvar i fyra år till. Minst fyra år, finge man kanske tillägga.
Så verkar det nu, men vad kan hända under resterande veckor? Hur ska en pressad, förmodligen rätt desperat, Trump bete sig under resterande veckor för att försöka vända trenden och undvika en klar Biden-seger, en så klar seger att det skulle te sig lönlöst att försöka skapa kaos genom upphetsande tal om valfusk? Det ligger ju t ex avsevärd destruktivitet i att en nyss coronasjuk president med berått mod fullföljer sin valkampanj genom gigantiska valmöten med (trettiotalistiskt) fanatiska anhängare som följer presidentens exempel att ignorera den medicinska expertisens enträgna råd om avstånd, ansiktsmasker, m m, samtidigt som coronastatistiken i USA accelererar mot alarmerande höjder.
Fait accompli-hotet
Men sedan har vi fait accompli-hotet, en synnerligen allvarlig faktor, både inrikes- och utrikespolitiskt och både före och efter valet, oavsett valutgången. Alla berörda aktörer, i och utanför USA, har ju en svår balansgång att beträda när det gäller att förhålla sig till optionerna och oklarheterna, inklusive detta att man inte kan utesluta att det blir fyra år till med Trump, med allt vad detta scenario kan innebära, och att man måste mentalt rusta sig för att kunna övervintra och uthärda också en sådan ökenvandring. Men i det kortare, och sannolikare, perspektivet handlar det om att gardera för risken av ett kritiskt och systemhotande övergångsskede, särskilt i ett eventuellt överlämnandeskede, ”lame duck”-perioden mellan valet och installationen den 20 januari, och särskilt om Republikanska partiet ( Grand Old Party – GOP) tappar också senatsmajoriteten.
Hur kritiskt läget blir då, och hur utsatt det amerikanska politiska systemet kan bli då (utöver vad som redan orsakats av de fyra åren med Trump), styrs i hög grad av hur Trump väljer att agera de sista veckorna före valet – något som i sin tur styrs av i vilken grad ”checks and balances” alls längre fungerar i Trumps USA, i sin tur i grund och botten också en fråga om huruvida republikanerna, GOP, fullföljer sin numera blinda åtlydnad och är beredda att följa Trump ända in i kaklet, eller avgrunden. Att inte göra det vore å andra sidan politiskt självmord för GOP, så Lindsey Graham (vars omval som senator är allvarligt hotat) och andra brottas med ”damned if you do, damned if you don’t”-syndromet, tycks det. Kanske får vi se tecken på avhoppsbenägenhet de närmaste veckorna. Polariseringsgraden i dagens USA är hursomhelst skrämmande.
Läget måste för Trumps närmaste omgivning av ministrar och rådgivare rimligen framstå som extremt vanskligt, med en högsta chef – tillika högste befälhavare med tillgång till kärnvapenväskan – som tycks satsa allt på att hetsa upp ”basen” men riskerar att i motsvarande mån tappa marginalväljare och som riskerar att inför omvärlden och eftervärlden framstå som personligen ansvarig för miljoner amerikaners död, förutom alla andra skadegörelser. Men för Biden-teamet finns ett betydande dilemma i detta: hur förhålla sig till alla de faits accomplis som Trump kan förväntas/befaras vilja skapa, hemma och ute. Vilka besked ska man känna sig kunna och vilja ge här och nu, vilka återställare ska kunna utlovas, med anspråk på trovärdighet. Om Biden vinner, knappt eller klart, har han ju att hantera ett kanske unikt mått av parlamentarisk och – inte minst – utomparlamentarisk fientlighet.
Att hålla vallöftena från 2016
Vilka faits accomplis handlar det om, utöver det i dagarna aktuella fallet med den brådskande utfyllnaden i Högsta domstolen av tomrummet efter Ruth Bader Ginsburg?
Det korta svaret är väl löftena i valkampanjen 2016, ett i väsentliga avseenden såväl kontroversiellt som ofullbordat värv. Men får – i skrivande stund – förmoda att det resterande veckor kommer att handla om just detta: dragkampen mellan Trumps febrila strävan att i sina rallies ända in i kaklet kunna hävda att han har hållit vad han lovade anhängarna den gången och, å andra sidan, alla aktörer på hemmaplan och utomlands som dels har att försöka förekomma eller förhindra låsande förpliktelser till följd av Trumps försök att skapa fullbordade fakta och dels (och det gäller förstås särskilt team Biden) vid behov/nödtvång kunna ge besked om hur man i sak ställer sig till Trumps försök att låsa den framtida dagordningen. Dragkampen får, kan man förmoda och befara, stor betydelse inte minst för internationell fred och säkerhet. En hel del av det som Trump som valstrategi kan vilja genomtrumfa som faits accomplis kan bli svårt för en Bidenadministration att återställa, bl a eftersom det politiska klimatet hemma och ute har ändrats rätt fundamentalt sedan Obama-tiden.
En första fråga att ställa sig härvidlag gäller förstås den transatlantiska länken och USA:s allmänna förhållande till Europa/Nato/EU. Då måste vi hålla isär å ena sidan vad som hotar i perspektivet av fyra Trump-år till, å andra sidan det vi diskuterar här, vad som kan befaras ske redan nu, de närmaste veckor i form av långsiktigt skadliga utspel som just fait accompli – om valutslaget ändå blir en klar eller knapp Biden-seger. Om man dels erinrar sig vad Trump hade att säga i kampanjen -16 och dels beaktar de första fyra årens demonstrerade förakt för alla slags bindande multilaterala institutioner och normer så följer därav att det vore oklokt att utesluta utspel som konkret och kanske varaktigt kan skada både Nato och EU, därtill i extremt känsliga Brexit-tider. Oro för detta torde hysas särskilt i Berlin. Och Bryssel och Paris.
Och så gäller det Iran, och Israel och Saudiarabien. Och hela Mellanösternpolitiken, i bred definition som även inkluderar Afghanistan. Frågan här blir väl hur dramatiskt Trump kan vilja gå fram för att som valstrategi kunna säga att detta lovade jag, och detta har jag hållit. Vallöftena om att militärt lämna dessa krishärdar handlar nu mycket om Afghanistan, veteranen bland USA:s ”omöjliga krig”, och Trumps senaste uttalande om att USA ska ha lämnat helt tills årsskiftet. Och i Irak har förhandlingarna med den nya premiärministern resulterat i ett preliminärt beslut om mer än halvering av den styrka om ca 5000 man som utgjorde ryggraden i den internationella koalitionens (inkl Sverige) kamp mot resterna av IS. I Syrien står det och väger, på nivån 200 man, trots Trumps besked om totalreträtt (det som fick förre försvarsministern Mattis att avgå i protest). Självklart kommer Trumps brådska att genomföra dessa vallöften att få långsiktiga konsekvenser för amerikansk säkerhetspolitik, även efter en Biden-seger.
Kommer Trump före valet med några för internationell fred och säkerhet problematiska valkalkylutspel gentemot Iran, utöver den hårdnande ekonomiska utpressningen? Och vad med Nordkorea? Och vad med Turkiet och balansen där mellan å ena sidan Trumps egenartat Erdogan-vänliga uppträdande på senare år (beskrivet och delvis utrett i aktuell Trump-kritisk bokutgivning) och å andra sidan den långa listan av trätoämnen mellan de båda Nato-allierade, en dualism som påminner om Trumps svårtydda Rysslandspolitik.
Autokraterna håller på Trump
Ett sätt att beskriva vad det handlar om – i perspektivet risker för halsstarriga Trump-utspel i valrörelsens slutskede både för att försöka sitta kvar och för att skapa bindande faits accomplis och ett förbättrat eftermäle om han skulle förlora – är att gruppera världsledare i termer av de som hoppas att Trump ska vinna eftersom de lagt alla äggen i den korgen, och de som hoppas på motsatsen. I grova slängar handlar det väl här om att världens autokrater, Putin, Xi, Erdogan, och en handfull till (varav några i östra Europa) sätter sitt hopp till att Trump ska politiskt överleva de kriser han nu befinner sig mitt uppe i. Så har det i varje fall hetat och låtit under året, och det har ju funnits med i mångens omvärldsanalys att Trump i själva verket både själv ingår i denna krets, av likasinnade, och har fört en politik under de fyra åren som gynnat en global autokratisk trend. Skäl finns dock att tro att dessa herrar, och då kanske man kan tillåta sig att inkludera även en i dagarna extremt pressad Boris Johnson, de senaste månaderna blivit mer osäkra och avvaktande. Vad skulle vid närmare eftertanke fyra år till med Donald Trump innebära, för dem?
För att summera. Donald Trump har visat sig vara den slitstarka överlevnadskonstnären som under de fyra åren politiskt överlevt en serie allvarliga kriser, och nu senast t o m den corona som han försökt vinna poänger på att ignorera. Historiskt bevandrade kan bedöma huruvida någon president i USAs historia varit så hårt kritiserad som han, under så lång tid. Den växande Covid-19-krisen, Trumps egensinnigt trotsiga sätt att hantera den och risken för att nettot blir en historisk dom för personligt ansvar för miljoner amerikaners lidande och död, och de ekonomiska konsekvenserna av detta, allt detta och mer ger nu team Biden medvind och stor ledning. Men Trump har artikulerat en grad av polarisering och extrem mobilisering som allvarligt försvårar avradikalisering och normalisering och som nu kan förmodas skapa starka Trump-incitament för last-minute utspel syftande till att återigen överraska och vinna, alternativt att vid en tydlig förlust säkerställa att de skadeverkningar som åstadkommits låser efterträdarregimen för lång tid. En tung börda på Joe Bidens 78-åriga axlar.
USA och världen översvämmas nu av inte sällan domedagsaktiga texter om vad som kan ske och vad som står på spel. I en av dem, Thomas B. Edsalls ”Biden is not out of the woods” i New York Times härom dagen, har författaren följande tänkvärda att säga:
The question of the hour… is what happens if and when Trump himself is taken out of the political equation. In what guise might the ethnonationalism he has mobilized re-emerge? Can Biden contain the forces that are now on the loose? How likely is the country, or the world for that matter, to reach a state of near ungovernability? Is there any candidate, or any movement, that represents a way out of today’s extreme partisanship? Or are we venturing toward the point of no return?
Så kan man fråga, i Hamlet-anda.
Det återstår alltså spännande och spänningsfyllda veckor. Till att börja med. Världen håller andan.
