Det var trångt, varmt och historiskt i New York den 22 september när tre länders delegationer tryckte in sig med en stor reporterskara i ett underdimensionerat rum i FN-skrapan.
Och unikt; för sällan hade väl världen mött en president Trump på så strålande gott humör.
Donald Trump kysste den danska statsministern på kind och drog chevalereskt ut stolen för henne när de skulle underteckna det just färdigförhandlade Grönlandsavtalet.
Trumps hätska ord om ”nasty woman” – som Trump kallade Mette Frederiksen i augusti 2019, när hon avfärdade hans erbjudande om att köpa Grönland som ”absurt” – var uppenbart glömda.
Alla amerikanska hot om att på ett eller annat vis lägga beslag på världens största ö, med militära medel om det ville till, var likaså borta med den arktiska vinden.
Istället hyllade presidenten sina kolleger på podiet, Mette Frederiksen och hennes grönländske motsvarighet Jens-Frederik Nielsen, som fantastiska personer, ja hela den nio månader långa förhandlingen dem emellan hade faktiskt varit fantastisk.
Kanske inte riktigt så som danskar och grönlänningar hade uppfattat det.
Något svar fick tack och lov inte den reporter som frågade Trump om han inte längre ville äga Grönland, som ju dittills framställts som ett orubbligt presidentiellt krav.
Utrikesminister Marco Rubio avvärjde det hela genom att ta upp en spontan applåd, oklart för vem. Presidenten själv ansåg sig säkert värd en hyllning– men framför allt gäller det de diplomater som ingått i arbetsgruppen som tillsattes efter det berömda trepartsmötet i Washington, DC i januari.
Då, ni minns, när en röksugen dansk utrikesminister sprintade ut ur möteslokalerna.
Under sex möten i det amerikanska utrikesdepartementet har diplomaterna i arbetsgruppen vänt och vridit på vad som länge framstod som totalt oförenliga ståndpunkter.
Och det var faktiskt på vippen att det inte alls blev något avtal. För efter att arbetet hade rullat på i vad åtminstone de danska och grönländska diplomaterna uppfattade som positiv riktning körde förhandlingarna plötsligt rakt in i en vägg i början av sommaren.
Arbetspappret kom tillbaka från State Department till danska ambassaden med sida upp och sida ner markerade med rött. Rött som i nej, omöjligt, oacceptabelt.
Lika oväntat lossnade det sen igen i augusti. USA öppnar två nya baser som de själva stängde 1958, Danmarks suveränitet respekteras liksom det grönländska folkets självbestämmanderätt.
Plus lite annat smått och gott. Men inget omvälvande som inte hade kunnat göras inom 1951 års försvarsavtal.
Amerikanernas förslag att samtliga grönlänningar skulle beredas tillgång till den Trump-vänliga tv-kanalen Fox News blev dock inte långlivat.
Varför, kan man undra, vände Trump från en dag till en annan på en femöring och övergav kraven på Grönland?
Svaret på den frågan ligger långt ifrån Arktis; I Irankriget som kört fast och mellanårsvalen om några veckor och där Grönlandsfrågan är allt annat än en valvinnare hos de amerikanska väljarna.
Men allt kommer aldrig mer bli som förr. Förhållandet mellan Danmark och USA, tidigare de tätast tänkbara allierade, har lidit stor, kanske irreparabel, skada.
I NATO – som nämns inte mindre än 12 gånger i dokumentet – har ett visst mått av harmoni visserligen åter infunnit sig efter avtalet.
Men i försvarsalliansen fortsätter man att hålla både andan och tummarna så länge som USA:s president heter Donald Trump.
Författaren är docent i internationell politik, Nonresident Senior Fellow vid Atlantic Council (US) och NATO-expert och ledamot av KKrVA.
Krönika publicerad i Blekinge Läns Tidning den 12 oktober 2026.