av Jarl Ellsén
Det grundläggande elementet för att söka ett jobb, som man vill ägna större delen av sin yrkesverksamhet är att man vet något om detta jobb och att det på ett eller annat sätt verkar lockande. Frågor man ställer sig är inledningsvis: Passar det just mig? Vilka utvecklingsmöjligheter finns? Kan man tjäna några pengar? Är rekryteraren duktig, så räcker det för de flesta om svaret på de två första frågorna är i hög grad positiva.
Nyligen framgick på nyhetsplats i TV att Försvarsmakten inte alls lyckats rekrytera den mängd personal (tydligen alla kategorier) som krävs i den nya organisationen. Någon förklaring angavs inte, men den ligger nära till hands. Det handlar om det ovan nämnda ”grundläggande elementet”, att veta något vad det handlar om. Hur skall den yrkessökande ungdomen i dag, bortsett från familje- eller släktrelaterade informationer, kunna veta något om Försvaret? Värnplikten har varit vilande ett antal år nu. När den allmänna värnplikten gällde, fanns det knappast en enda familj i Sverige som inte på ett eller annat sätt hört talas om försvaret, vilket på den tiden verkligen inte var ett ”särintresse”. Den allmänna värnplikten var i själva verket en gång av ett stort allmänt intresse och om den inte är det längre så finns det ju ingen anledning för media att behandla ämnet. Samma gäller givetvis även de sociala medierna.
Försvarsmakten har som alla företag och organisationer en informationstjänst, med säte i Högkvarteret lydande under ÖB. I den tidigare organisationen hade varje regemente, flottilj, örlogsbas sin egen informatör, som agerade regionalt eller lokalt, generellt enligt de direktiv man fick från försvarsstabens Informationsavdelning.
Informationsavdelningen i dåvarande Försvarsstaben hade som huvuduppgift att visa svenska folket det relativt sett starka, välutrustade och välutbildade försvar man fått för sina skattepengar. En bieffekt av detta var naturligtvis att man därigenom skulle attrahera ungdom att söka sig till försvaret för vidare utbildning, i första hand till befäl. Vilka metoder användes då?
Den grundläggande var att skapa goda kontakter med medias representanter. Därigenom var det inte svårt att få deltagare i de pressträffar eller snarare utflykter till försvarets olika förband som visades upp, ofta med övningar i sina rätta miljöer. Ej heller blev slutresultatet i form av reportage och TV-inslag i de flesta fall en besvikelse. Snarare tvärtom. Den ungdom som stod i begrepp att välja utbildning eller jobb saknade i varje fall inte ”inputs” från försvarsyrket.
Som situationen ser ut i dag är ett utbud från försvarets viktigaste informationskälla – Högkvarteret – än viktigare, eftersom vad Försvarsmakten är och vad den gör förblir i dag okänt för de flesta, bortsett från de reportage och debatter som numera uppstår i samband med politiska utspel på grund av det säkerhetspolitiska läget. Högkvarterets informationstjänst bidrar huvudsakligen med stora svarta helsidesannonser i, som knappast kan entusiasmera en 18-åring. Samma typ av upplysning förekommer på T-banestationerna. Intet av detta tycks ge något resultat att döma av ovan nämnt TV -inslag. Försvarsyrket saknas dessutom nästan alltid på dagstidningarnas s k ”jobbilagor”, vilket jag betraktar som en mycket allvarlig miss.
Min sammanfattning av detta inlägg är en uppmaning till de ledande i Försvarsmakten: Visa upp och berätta om vårt lilla men materielmässigt faktiskt mycket imponerande militära försvar! Utnyttja de sociala medierna!
Författaren är f d kommendörkapten och tidigare chef för försvarsstabens informationsavdelning.