Minkrigsförmågan anges av författaren vara en faktor som snabbt skulle kunna vara marint förmågehöjande. Foto: Hampus Hagstedt, Försvarsmakten.

I ledamöterna Odd Werin och Lars Wedins utmärkta skrift Vår marin för ett tryggt Sverige och ett starkt Europa går man förtjänstfullt igenom en Marin strategi för 2030. Beskrivna åtgärder är i högsta grad av nöden och måste genomföras till 2030. Detta inlägg pekar på åtgärder som kan genomföras NU och som skulle öka vår avskräckande förmåga omgående. Det är på inget vis tillräckligt men det skulle vara ett litet steg på vägen. Det finns också åtgärder som måste genomföras i absolut närtid för att kunna vara på plats 2030. I första hand tänker jag på utbildningsinsatser av både civil- och militär karaktär som säkrar ingenjörskompetens och annan kompetens som behövs i framtidens marina krigföring.

Vad skulle, med relativt begränsade insatser, kunna göras redan idag för att förbättra vår marina förmåga? Svaret kan översiktligt delas in i fyra delar:

  1. Öka antalet sjödygn:  I ett läge då örlogsflottan inte är i den storleksordning den borde vara behöver de resurser som de facto finns nyttjas på ett effektivt sätt. Idag har vi för få besättningar till för få fartyg. Fartygsanskaffningen tar tid och det gör i viss mån även personalrekrytering. Det som skulle gå att göra omgående är att ändra arbetstidsregler så att befintliga besättningars sjödygn kan ökas omgående. Jämförbara länder har strax över hundra sjödygn vilket vore rimligt även för oss.

När det gäller att öka antalet besättningar så finns det viss kapacitet att tillgå i form av att låta reservofficerare tjänstgöra med större regelbundenhet. Man kan även tänka sig att de som är över 47 år kan kallas in.

  1. Ökad minering: Minering är en mycket praktisk metod för att skydda bland annat hamnar och viktiga farleder. Antalet kontrollerbara mineringar bör öka avsevärt eftersom de är enklare att anskaffa och kan vara passiva till dess de behöver användas. Minor kan också användas mer offensivt på svenskt territorialhav. Detta bör övervägas i ett gråzons- eller skymningsläge som en tydlig offensiv strategi. I fredstid bör Sverige öva att lägga ut minor i ett stort antal områden runt Sveriges kuster. Att utnyttja sabotage- och jägarförband i dessa övningar bör vara standard.

Rysslands förmåga att röja minor är idag mycket begränsad. Minröjning är inte särskilt glamoröst, utan farligt och tråkigt. Sverige bör säkerställa att vi har en överlägsen kompetens inom detta område.

  1. Samarbete mellan olika statliga maritima verksamheter: Kustbevakning, Sjöfartsverket, Sjöpolis och Tull behöver i större omfattning än idag dela information och i vissa fall låta marinen nyttja resurser. Kustbevakningen och Sjöfartsverket har fartyg ute till havs och gör iakttagelser. Dessa bör rimligen bidra till att säkerställa territoriell integritet. Att fartygen utrustas med hydrofoner och hydrofonperatörer skulle på ett enkelt sätt öka vår förmåga att lokalisera främmande ubåtar, miniubåtar eller upptäcka annan illegal verksamhet. Samma sak gäller för Kustbevakningens flygplan, dessa behöver utrustas med sonarbojar och sonaroperatörer för att kunna användas vid exempelvis ubåtsjakt, där vår uthållighet prövas. I ett gråzons- eller skymningsläge behöver kustbevakningen kunna få stöd av Flottans fartyg vid visitationer av fartyg som kommit in på svenskt territorialhav. Att Kustbevakningen, Sjöfartsverk, Tull och Sjöpolis ska kunna kommunicera (säkert) med Marinen bör omgående säkerställas; samtliga kan bidra till den informationsinhämtning som behövs för att upptäcka, och avvärja, fientlig aktivitet. Utan spaning, ingen aning! 
  2. Utrusta samtliga större fartyg med kvalificerade luftvärnsrobotar: Fördelarna skulle vara flera:
  • Det skulle stärka upp de fåtaliga fasta luftvärnsbatterierna som finns och komplettera luftförsvarsförmågan.
  • Möjlighet att störa ryska fartyg när de befinner sig längre bort från Sverige, genom att tvinga dem, med svensk ytattack och attackflyg, att avfyra sina robotar på längre avstånd vilket ger större tidsrymd att svara på angrepp. Vi kan utnyttja luftvärnsrobotar i en operationsmiljö vi känner väl och kan anpassa och förändra, vilket blir svårare för fienden att förhålla sig till.

Att anskaffa kvalificerade luftvärnsrobotar är en åtgärd som är beroende av materialanskaffning och tar något längre tid än övriga tre punkter skulle behöva göra, men det är ändå av stor vikt att det sker omgående. Det skulle påverka Sveriges avskräckande förmåga samt, i viss mån, vår offensiva förmåga.

De ovan föreslagna punkterna är, om inte enkla, så i alla fall inte omöjliga att genomföra i närtid om den politiska insikten och viljan finns. Troligen finns det motsvarande relativt enkla åtgärder inom övriga försvarsgrenar som också skulle bidra till att öka vår förmåga till en mycket begränsad peng. Detta ska på inget sätt ses som att vi kan gena eller låta bli att genomföra det åtgärder som Vår marin för ett tryggt Sverige och ett starkt Europa och Värnkraft anger som inriktning för 2030.

Författaren är kommendör och ledamot av KKrVA.

Mer av samma författare