av Nils Daag

Vi måste stärka vår säkerhetspolitiska analysförmåga på medellång sikt:

Sällan eller aldrig har så många processer pågått som direkt påverkar Sveriges säkerhet i vidaste mening. Nya utmaningar som klimat, migration, cyber, terrorism, populism har uppkommit samtidigt som gamla hot, inkl militära, har återuppstått. De internationella spelreglerna ifrågasätts och snabba förändringar äger rum i de relativa styrkeförhållandena, ekonomiskt, politiskt och militärt. Inte minst måste vi analysera konsekvenserna av maktförskjutningen till Asien och USA:s minskade intresse att ta ansvar för europeiskt säkerhet.

Säkerhetspolitik brukar definieras som utrikespolitik plus försvarspolitik. Idag råder bred enighet om att försvaret behöver stärkas med åtskilliga miljarder. Några motsvarande krav finns inte beträffande UD. I själva verket krymper förmågan relativt sett allteftersom de nya utmaningarna  inte kompenseras på resurssidan. Det är inte bara metoderna och resurserna som skiljer de bägge delarna av säkerhetspolitiken åt. Försvarspolitiken har planeringshorisonter som sträcker sig över decennier. Svårigheterna att förutse framtiden har gjort att det svenska försvaret ofta varit ”ur fas” i förhållande till storleken och karaktären på hoten och utmaningarna. Som allra svagast, möjligen med undantag för dagsläget, var det åren före Andra världskrigets utbrott. Och i modern tid har vårt försvar aldrig varit så starkt som de tidiga efterkrigsåren. När det på 1990-talet krävdes kvalificerade internationella insatser var inriktningen nationellt försvar. Och idag handlar det i första hand om en återgång till ett territorialförsvar om än med förstärkt bilateralt samarbete.

Utrikesförvaltningen möter utmaningar av ett annat slag. Medlemskapet i EU i förening med  krympande resurser har tvingat UD att fokusera på det kortsiktigt operativa. Samtidigt sköljer ett enormt informationsflöde över oss. Att snabbt sortera ut det för Sverige relevanta blir en central uppgift. Därutöver finns föga tid för brett strategiskt tänkande. Ett sådant skulle, utöver mer resurser, kräva utökad samverkan inom regeringskansliet och med myndigheter och organisationer. Och, inte minst, att vi lär av erfarenheten och misstagen.

Det finns helt klart ett säkerhetspolitiskt planeringsbehov i perspektivet fem-tio år, där UD skulle kunna spela en central roll, gärna i nära samverkan med andra departement, myndigheter och organisationer som FOI och UI. Det var länge sedan UD förlorade sitt monopol på utrikespolitiken. Men genom att systematiskt samverka med andra kan man bidra till att stärka Sveriges förmåga att inhämta information, analysera  denna och, inte minst, prioritera. Det finns fortfarande en tendens att söka göra allting. Kraftsamling på ett begränsat antal områden skulle ge bättre genomslag för svensk säkerhetspolitik. Exempelvis bör man  noga överväga hur de omfattande resurser som varit insatta för att stödja vår plats i FNs Säkerhetsråd kan utnyttjas framöver.

En löpande process behövs, där Sveriges roll och prioriteringar och nödvändiga resurser på säkerhetspolitikens område analyseras mot bakgrund av utvecklingen i omvärlden. Inriktningen bör vara medelfristig, d v s i intervallet mellan det dagsoperativa och försvarsplaneringens decennieperspektiv. Analysen bör självfallet innefatta vår roll i EU och i olika multilaterala fora. Formen för denna process kan hämta inspiration från försvarssektorn, t ex Försvarsberedningen eller KKrVA nyss avslutade studieprojekt, Krigsvetenskap i det 21 århundradet (KV 21), eller kanske snarare ”Säkerhet i morgondagens Europa – Svenska perspektiv (SES)”, som inleds i höst. Upplägget innefattar då bl a en rad seminarier etc, där man systematiskt tillsammans med samarbetspartners går igenom olika  frågor och redovisar dessa  i kortare papper, intervjuer och artiklar som samlas i ett slutdokument. Därmed kan man tidigt upptäcka trendförändringar och förstärka kontakterna utåt, vilket är lika viktigt som den formella slutprodukten. Formuleringen  ”utrikespolitiken är vår första försvarslinje” skulle ges ett mer konkret innehåll.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.