[Av misstag kastade jag nedanstående inlägg när jag skulle ta bort ett annat utkast. Detta är hämtat från Googles cache. Originalet publicerades 18/6]

Igår fattade så Riksdagen beslutet att genomföra en förlängning av insatsen i Libyen med en delvis ny profil. Sverige har nu engagerat sig i en ny 90-dagarsperiod med fast förvissning om att NATO ska lyckas med sitt uppdrag.

Denna förlängning sker i samma veva som NATO:s medlemmar inte hörsammade uppmaningen att öka bidraget till Unified Protector. USA:s avgående försvarsminister, Robert Gates, var tydlig med sin uppfattning om tillståndet i Europas krigsmakter.

Regelbundna läsare av Försvar och Säkerhet vet att jag haft tillståndet i kongressen under bevakning när det gäller Libyen. För första gången vill jag nu hävda att det finns en risk för att president Obama åker på ett riktigt bakslag när det gäller det amerikanska engagemanget.

Bakgrunden är den s.k War Powers Resolution, som instiftades i samband med det amerikanska tillbakadragandet från Vietnamkriget. I denna lag, som efterföljande presidenter följt i varierande drag, stipulerar bland annat att presidenten inom 60 dagar ska söka kongressens godkännande för att engagera amerikanska styrkor i krig. Det har varit olika turer i detta som jag inte går igenom här, men den senaste veckan har detta spetsats till.

Representantshusets talman, John Boehner (R-OH), skrev i veckan ett brev till presidenten som var ganska skarpt formulerat för att uppmana denne att svara på en tidigare begäran. Ett kort utdrag:

”Given the mission you have ordered to the U.S. Armed Forces with respect to Libya and the text of the War Powers Resolution, the House is left to conclude that you have made one of two determinations: either you have concluded the War Powers Resolution does not apply to the mission in Libya, or you have determined the War Powers Resolution is contrary to the Constitution. The House, and the American people whom we represent, deserve to know the determination you have made.”

Administrationen svarade därefter kongressen på 32 sidor, där det genomgående temat var att USA inte var engagerat i ”hostilities (fientligheter)”, vilket fick talmannen att kraftigt inskärpa:

“The White House says there are no hostilities taking place, yet we’ve got drone attacks underway, we’re spending $10 million a day as part of an effort to drop bombs on Gaddafi’s compounds. It just doesn’t pass the straight-face test in my view that we’re not in the midst of hostilities.”

Nu visar det sig dessutom att det tyngsta juridiska rådgivarna, nämligen i Justitiedepartementet och framförallt Attorney General rådde administrationen att de militära aktiviteterna faller under War Powers Resolution. Presidenten, som inte behöver följa råd av dessa, fick motsatta råd av jurister i Vita Huset och Utrikesdepartementet.

Detta påminner om en av Churchills favorithistorier; ”Om jag frågar sju ekonomer om ett svar, så får jag åtta olika svar, varav två från Keynes.”

Det visar sig också att Försvarsdepartementet betalar ut s.k Combat Pay om 226 USD till personal i området Libyen, Tunisien och del av Medelhavet retroaktivt sedan dag 1.

Igår skickade därför John Boehner ut ett nytt pressmeddelande, som bjuder på följande avslutning om presidentens gärningar i frågan:

”Even worse, he has failed to communicate to the American people why continuing this mission is critical to our national security. The House of Representatives will not allow the White House to continue skirting its obligations to the American people, this Congress, and the laws of this nation. Over the coming week, our members will review all options available to hold the administration to account.”

Tidigare har det säkerhetspolitiska toppetablissemanget funnit samförstånd över partigränserna. Inom det republikanska partiet verkar det dock nu ske en hastig omsvängning i frågan om utrikespolitik. Givet de upptornande ekonomiska problemen, så ställer sig allt fler frågan om varför USA ska bygga upp andra länder när det inte har råd att ta hand om sitt eget.

En omröstning i representantshuset som skulle ”tvinga bort” det amerikanska engagemanget, skulle få hela operationen att kollapsa. Frågan är om det sen i så fall skulle bli större konsekvenser i Afghanistan, där västs krigströtthet börjar bli synlig. Det finns en ganska utbredd uppfattning i Europa att man är där för att hjälpa USA.

Samtidigt påstår amerikanska krönikörer att en del amerikanska officerare kallar ISAF för ”I Saw Americans Fighting”. Läs gärna George F. Will i dagens Washington Post för att få en bild av en strömning i USA. Rubriken är Libya and the Potemkin alliance.

Det kan vara så inför sommaren 2011 med dess grillkvällar och sommarmygg, att den transatlantiska länken står inför sin värsta kris sedan andra världskriget.

Vår bästa tid är nu?

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Mer av samma författare