Det är inte många år sedan rikskonferensen i Sälen präglades av risk- och hotbildsförnekelse. Den tiden är förbi. 2020 är bilden realistisk och fördjupad – utmynnande i slutsatsen att den bara blir mörkare. Vad som saknas i uppräkningarna är samlande begrepp som fångar upp en ny och så mycket komplexare verklighet. Som att geografin återigen har blivit central men samtidigt i andra avseenden är helt irrelevant. Eller att angrepp kan ske utan att angriparen ens kan identifieras.

I Sälen rådde det alltså inte någon brist på allvarsamhet. Mot bakgrund av oviljan att tillskjuta resurser uppstår dock viss kognitiv dissonans. Det gäller både det militära och det civila försvaret.

Visst kan det kännas bra när ÖB Micael Bydén redovisar raden av förmågehöjande nyheter under innevarande försvarsbeslut. Men vad innebär det egentligen att ”vi har kommit långt under de här fyra åren”? Har vi verkligen kommit långt i förhållande till sådant som rysk förmågeutveckling eller hur hotbilden har förändrats? Ligger det inte en fara i att signaler om kognitiv balans minskar trycket på politisk handling?

Dissonansen kring Försvarsberedningens beställning av försvarsbeslutet 2021–2025 vs Försvarsmakten militära råd, understryker att beslutsmodellen inte är optimal. Vore det inte rimligare att ÖB med utgångspunkt från regeringens ekonomiska ramar fick i uppdrag att komma med sitt militära råd, som sedan blev föremål för politik. Omvärldsbeskrivning, konsekvenser för Sverige och precisering av svenska intressen kunde samtidigt överlåtas till en grupp experter och sedan ingå i underlaget för den politiska beredningen.

FÖ och UD verkar ha slutit fred. I Sälen visade Ann Linde att Sverige har fått en ny utrikesminister genom att i sitt tal – till skillnad från Margot Wallström – ansluta sig till Försvarsberedningens formulering om att vi inte kan utesluta ett väpnat angrepp eller användandet av militära medel mot Sverige. Det innebär att utrikesministern och försvarsministern inte längre har två sinsemellan stridande uppfattningar om hotbilden. Bra i sig, men också viktigt för att få större utväxling på den samlade säkerhetspolitiken när försvars- och utrikespolitiken inte längre utmärks av kognitiv dissonans.

I Peter Hultqvists anförande är det enskilt viktigaste att han lyfte upp kärnvapenfrågan i ett annars förbisett närområdesperspektiv:

”I vårt närområde har vi under det senaste decenniet kunnat se Ryssland utöka sina övningar, på ett sådant sätt att den ryska kärnvapenförmågan tydligt ska framgå. Det är en kraftfull säkerhetspolitisk signal från rysk sida. I oktober förra året genomförde Ryssland vad som framstår som den största kärnvapenövningen sedan 1991, Grom 2019. Övningen omfattade ett eskalerande scenario, som avslutades med ett ryskt kärnvapenanfall.”

Årets upplaga av Rikskonferensen i Sälen blev en imponerande uppvisning av hur mycket som sker och på så många fronter för att stärka totalförsvaret. Samtidigt blev det en påminnelse om hur mycket som återstår, hur mycket tid som gått förlorad – och dessvärre lär fortsätta att förloras.

I sitt anförande erinrade ÖB om en slogan som är hämtad från Försvarsmaktens rekryteringskampanj:

”För allt det som ännu inte har hänt.”

Alltså en erinran om försvarsmaktens uppgift att värna samhällsskick och suveränitet – ytterst i krig men med en så avskräckande försvarsförmåga att hotbilden inte blir verklighet. Det är ett helt centralt budskap. Tyvärr sammanfattar också samma slogan det rådande läget i totalförsvaret.

Claes Arvidsson är författare, mångårig ledarskribent i SvD, redaktör för Säkerhetsrådet och ledamot av KKrVA.

Bilden ovan: Folk och Försvars Rikskonferens 2020. Foto: Ulf Palm.

Mer av samma författare