Från svensk FÖS till gemensam nordisk och NB8+- försvarsförmåga
Reflektioner efter Kungl. Krigsvetenskapsakademien (KKrVA), Kungliga ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) och Kungliga örlogsmannasällskapet (KÖMS) gemensamma diskussioner den 28 oktober 2026, i Wallenbergsalen.
Vad innebär det att vinna ett krig?
Vad innebär det egentligen att vinna ett krig?
Att en angripare har stoppats? Att vårt territorium är intakt? Att befolkningen är skyddad? Eller att vi också har bevarat vår politiska handlingsfrihet och våra möjligheter att utvecklas som samhälle?
Kan vi tala om seger om Sverige har försvarats framgångsrikt samtidigt som våra närmaste allierade har förlorat delar av sina territorier?
Frågorna illustrerar ett grundläggande problem avseende politisk och militär ledning:
Hur ska vi kunna avgöra om vi har lyckats, om vi inte först har beskrivit vilken situation vi vill åstadkomma?
Här blir begreppet Framtida Önskad Situation (FÖS) centralt.
En FÖS beskriver de önskade tillstånd och relationer som de politiskt ansvariga vill ska föreligga. Den är inte identisk med segerkriterier, men kan ligga till grund för sådana. Segerkriterier anger mer specifikt vilka förhållanden som måste föreligga för att politiskt ansvariga ska kunna bedöma att seger eller godtagbar framgång har uppnåtts.
Sverige har försvarspolitiska mål, strategier och planer. Men var finns en tillräckligt explicit, sammanhängande och observerbar beskrivning av den framtida önskade situation som dessa sammantaget ska åstadkomma?
Jag menar att detta är en fråga som behöver besvaras tydligare.
Den blir särskilt angelägen när Sverige förväntas försvara sig tillsammans med de nordiska länderna och den vidare nordisk-baltiska kretsen, NB8+.
Fyra möjliga framtider – men vilken vill vi åstadkomma?
Den 28 oktober presenterades inom ramen för akademiernas gemensamma scenarioarbete fyra explorativa scenarier för Europas säkerhetspolitiska utveckling.
Scenarierna hade utvecklats av grupp 1 och skulle ge grupperna 2 och 3 metodstöd för deras fortsatta analyser inom respektive fokusområde. Arbetet ska mynna ut i ett gemensamt spel i mars 2027.
Två dimensioner användes för att beskriva alternativa framtider: internationell ordning kontra kollaps samt ett sammanhållet kontra ett söndervittrande EU och NATO.
Därmed kunde fyra principiellt olika omvärldssituationer undersökas.
Detta är en värdefull metodansats. Explorativa scenarier gör det möjligt att analysera utvecklingar som vi inte säkert kan förutse och att identifiera beroenden och sårbarheter som annars riskerar att förbises.
Men scenarierna beskriver framför allt vad som kan inträffa i det yttre systemet – vår omvärld. De besvarar inte i sig frågan om vilken framtida situation Sverige vill åstadkomma eller upprätthålla under dessa förhållanden. Det är heller inte deras uppgift.
Problemet uppstår om gruppernas fortsatta analyser saknar en gemensam referens för vilka tillstånd de ytterst ska bidra till att åstadkomma.
Grupperna kan då producera mycket detaljerade och välgrundade beskrivningar av sina respektive problemområden, men ändå komma fram till slutsatser som inte passar ihop.
Det är denna risk jag vill uppmärksamma inför det fortsatta arbetet.
Från nationell FÖS till nordisk och NB8+- gemensam FÖS
Anta att Sverige, Finland, Norge och Danmark var för sig beskriver sina framtida önskade försvarssituationer. Varje land kan formulera rimliga ambitioner för territoriellt försvar, försörjningssäkerhet, ledning, militär förmåga och politisk handlingsfrihet. Men innebär det att de fyra ländernas FÖS tillsammans beskriver en fungerande nordisk försvarssituation?
Inte nödvändigtvis.
Ett land kan utgå från att dess militära resurser i första hand ska användas för nationellt försvar. Ett annat kan förutsätta att samma resurser ska kunna disponeras inom gemensamma operationer. Ett tredje kan planera sin försörjning med antagandet att transporter och förstärkningar från grannländerna alltid fungerar.
Alla dessa antaganden kan framstå som rimliga var för sig. Men, de behöver inte vara förenliga.
Att varje nordiskt land har förmåga att försvara sig innebär inte automatiskt att Norden har förmåga att försvara sig gemensamt. Därför räcker det inte att sammanställa de nationella FÖS-beskrivningarna. De måste kunna förenas och kompletteras med önskade tillstånd för relationerna mellan länderna.
Det kan exempelvis handla om gemensam lägesförståelse, interoperabla ledningssystem, samordnade operationer, försörjningskedjor, transporter, industriell produktionsförmåga och förmågan att fatta och genomföra beslut tillsammans.
På motsvarande sätt behöver en nordisk FÖS kunna relateras till den vidare NB8+-kretsen, där de baltiska länderna samt bland andra Polen och Tyskland har betydelse för Sveriges och Nordens säkerhet.
Det betyder inte att alla länder måste ha identiska nationella mål. Det betyder att deras önskade tillstånd måste vara förenliga där länderna är ömsesidigt beroende, och att de gemensamma relationerna behöver beskrivas uttryckligen.
En gemensam FÖS är således mer än summan av nationella FÖS.
När delarna fungerar men helheten inte gör det
Detta leder till ett centralt systemteoretiskt problem.
Ett försvarssystem kan bestå av förband, ledningssystem, logistikorganisationer och industriella resurser som var för sig fungerar väl. Ändå kan systemet som helhet sakna förmåga att åstadkomma den önskade effekten. Orsaken kan vara att nödvändiga relationer mellan delarna saknas eller inte fungerar under de förhållanden som råder.
För att ett gemensamt försvar ska fungera behövs sammanhängande funktioner från observation och lägesförståelse, via beslut, order och handling, till avsedd effekt. Men, det räcker inte att en sådan verkanskedja existerar. Systemet måste också kunna observera utfallet, jämföra det med de önskade tillstånd och kriterier som härletts ur FÖS och vid behov korrigera sina handlingar.
Det är denna sammanhängande och återkopplade regleringsförmåga som här avses med systemisk closure.
Closure måste alltid bedömas i förhållande till en viss uppgift, en specificerad FÖS, relevanta störningar och en bestämd tidshorisont. Att de nödvändiga funktionerna finns på organisationsscheman eller i operationsplaner bevisar inte att de fungerar tillsammans under verkliga påfrestningar. Det är just sådana brister som kan förbli osynliga när olika grupper analyserar var sin del av ett större system.
Vi kan ha väl beskrivna delar utan att ha beskrivit – än mindre säkerställt – en fungerande helhet.
FÖS som gemensam referens för gruppernas arbete
Vad innebär då detta för grupperna 2 och 3 inför spelet i mars 2027?
Grupp 1 fyra explorativa scenarier ger dem alternativa omvärldsförhållanden att analysera. Men om gruppernas resultat senare ska kunna sammanföras behöver de också kunna relateras till gemensamma önskade tillstånd.
Det är här en FÖS skulle kunna fylla en avgörande funktion. Den beskriver inte hur en situation ska åstadkommas, utan vad som ska känneteckna den när den föreligger.
En nationell FÖS kan exempelvis beskriva att Sverige behåller sin territoriella integritet, politiska handlingsfrihet och förmåga att upprätthålla samhällsviktiga funktioner.
En gemensam nordisk FÖS måste därutöver beskriva de tillstånd och relationer som krävs för att länderna tillsammans ska kunna försvara dessa värden.
På NB8+-nivå kan ytterligare beroenden behöva beskrivas, exempelvis gemensamma förstärkningar, transporter genom Östersjöområdet och försörjning av kritiska resurser.
Om sådana situationsbeskrivningar finns kan grupperna pröva om deras respektive analyser faktiskt bidrar till samma övergripande resultat.
Om de saknas riskerar grupperna att utveckla lösningar som är välmotiverade inom det egna fokusområdet men otillräckliga eller oförenliga på systemnivå.
Det betyder inte att grupperna själva ska fastställa en gemensam politisk FÖS. Däremot kan de identifiera vilka önskade tillstånd som redan är politiskt uttryckta, vilka som behöver preciseras och vilka som endast kan behandlas som analytiska hypoteser.
På så sätt kan deras arbete också synliggöra frågor som behöver återföras till den politiskt ansvariga nivån.
Från önskad situation till gemensamma handlingar
När en FÖS har formulerats uppstår nästa fråga: Vad krävs för att åstadkomma den?
Här kan FÖS-baserad systemplanering ge stöd.
Genom bakåtriktad härledning (Φ⁻¹) undersöker vi vilka förändringar, förmågor, relationer och insatser som bedöms nödvändiga för att nå de önskade tillstånden.
Genom framåtriktad effektprövning (Φ) undersöker vi om de föreslagna insatserna, enligt våra systemmodeller, tillsammans kan skapa dessa tillstånd under olika scenarier.
Kausala loopdiagram, stock- och flödesmodeller samt agentbaserade modeller kan användas för att undersöka beroenden, återkopplingar och möjliga effekter.
Men en lyckad simulering är inte ett bevis för att insatserna kommer att lyckas i verkligheten.
Det planerade spelet i mars 2027 kan därför bli ett viktigt tillfälle att pröva gruppernas antaganden och identifiera brister i deras samlade resonemang.
En särskilt viktig fråga blir om de föreslagna nationella och gemensamma förmågorna tillsammans kan skapa de effekter som eftersträvas.
Därmed kan spelet användas inte bara för att undersöka alternativa framtider, utan också för att identifiera vilka relationer och förmågor som behöver utvecklas för att försvarssystemet ska fungera som en helhet.
Vem ansvarar för en gemensam FÖS?
En FÖS uttrycker ytterst en normativ vilja. Den beskriver vilka framtida tillstånd som eftersträvas och vilka värden som ska värnas. Därför kan den inte fastställas enbart av militära planerare, forskare eller försvarsindustriella aktörer.
Det är ett politiskt ansvar.
Sveriges regering måste kunna uttrycka vilka tillstånd Sveriges totalförsvar ska åstadkomma. På motsvarande sätt behöver de nordiska regeringarna kunna enas om de gemensamma tillstånd och relationer som deras försvarssystem ska bidra till.
För den vidare NB8+-kretsen kan gemensamma önskade tillstånd behöva formuleras inom särskilt utpekade samarbetsområden.
Detta förutsätter inte en ny överstatlig regering eller en konkurrerande militär kommandostruktur.
Det handlar om att inom befintliga nationella, nordiska och NATO-gemensamma beslutsstrukturer tydliggöra vilka gemensamma tillstånd som eftersträvas.
Militära och civila myndigheter kan därefter undersöka vilka förmågor och insatser som krävs, medan den politiskt ansvariga nivån behåller ansvaret för ambitionsnivåer, prioriteringar och målkonflikter. Utan denna koppling riskerar försvarsplanering och försvarsindustriella investeringar att styras mer av vilka projekt som kan finansieras än av vilka gemensamma effekter som faktiskt behöver åstadkommas.
Vad behöver vi ha klarlagt inför mars 2027?
Grupp 1 explorativa scenarier är ett värdefullt metodstöd för det fortsatta arbetet.
Men när grupperna 2 och 3 fördjupar sina respektive analyser behöver vi också ställa frågan om deras resultat kan förenas.
Det kräver en gemensam referens för vad vi vill åstadkomma.
Min tes är att Sverige behöver en tydligare och mer prövbar nationell FÖS, som kan relateras till andra länders FÖS och utvecklas till gemensamma önskade tillstånd på nordisk och NB8+-nivå. Annars riskerar vi att få flera väl genomarbetade beskrivningar av olika delar av försvarssystemet, utan att veta om delarna tillsammans kan skapa den försvarsförmåga vi behöver.
Spelet i mars 2027 kan bidra till att synliggöra detta problem. Men det kan inte på egen hand ersätta den politiska uppgiften att formulera vad vi gemensamt vill åstadkomma.
Den avgörande frågan är därför inte bara hur våra respektive försvarssystem ska utvecklas, utan vilken framtida situation de tillsammans ska kunna åstadkomma.
En gemensam försvarsidé börjar inte med en gemensam inköpslista.
Den börjar med en gemensam förståelse av vad vi vill åstadkomma – och med förmågan att pröva om våra samlade system verkligen kan åstadkomma det.