av Lars Holmqvist

Måndagen den 28 mars presenterades en rapport i Moskva, kallad Зарубежные СМИ в 2015 г. АНТИРУССИЙСКИЙ ВЕКТОР (min översättning ”Utländska medier 2015 ANTI-RYSSLÄNDSK SYNVINKEL”).

Länk till presentation av rapporten och möjlighet till nedladdning (på ryska): http://riss.ru/bookstore/monographs/2016-g/antirossijskij-vektor-zarubezhnye-smi-v-2015-g

Bakom rapporten står två aktörer. Nyhetsagenturen Россия сегоднa (Ryssland idag) och Российский институт стратегических исследований (Russian Institute for Strategic Studies, www.riss.ru). Rapporten kom ut även förra året och är tänkt att presenteras årligen framöver.

Rapportförfattarna har gått genom 40 olika länders mediebevakning av Ryssland. Av dessa fyrtio har man valt ut 15 länder vilka presenteras i rapporten. De som finns med är: Frankrike, Indien, Italien, Japan, Polen, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Tjeckien, Turkiet, Tyskland, Ukraina, USA, Österrike och Sverige.

För respektive land presenteras antalet publicerade artiklar (inte samtliga, utan de som publicerats i ledande media), antalet artiklar vilka bedöms vara ”neutrala” respektive ”negativa”. Genom att dividera antalet ”negativa” artiklar med ”neutrala” får man fram vad som kallas ett Индекс агрессивности – aggressivitetsindex.

De olika artiklar man granskat delas in i tio delkategorier: 1. Ukraina – 2. militär aspekt – 3. Syrien – 4. kriget mot Daesh – 5. idrott – 6. ekonomi/investeringsklimat – 7. sanktionerna – 8. utvecklingen av vetenskapliga och kulturella band – 9. rysk-amerikanska relationer – 10. den politiska situationen i Ryssland.

Därefter gör man en sammanställning av hur de viktigaste medieaktörerna har rapporterat. (antal totalt, ”neutrala”, ”negativa” och aggressivitetsindex). Detta sker på samlad nivå, ej per delkategori.

Slutligen presenterar man på samma vis de namngivna journalister (egentligen ”författare”) som har haft flest relevanta publiceringar under året. Därför är t ex Carl Bergqvist (även känd som Wiseman) med i sammanställningen även om han inte är att betrakta som journalist.

Sverige i rapporten?

Av den större gruppen, de totalt 40 länder som granskats är de vars media är mest negativa till Ryssland, i fallande ordning (Rating unfriendly media, sidan 8): Tjeckien, Polen, Tyskland, Ukraina, USA, Österrike, Japan, Sverige, Estland och Schweiz. Sverige är på åttonde plats.

Av de 15 länder som valts ut att presenteras mer detaljerat i rapporten har Sverige det fjärde högsta ”aggressivitetsindex”, efter Tjeckien, Polen och Ukraina (sidan 26). Svenskt ”aggressivitets-index” ligger på 3,09 (vilket innebär 3,09 ”negativa” artiklar per ”neutral” artikel).

Författarens kunskaper i ryska är begränsade, så jag kan inte förklara varför Sverige kommer efter USA i en sammanställning men före i en annan.

Sverige nämns i löptexten vid ett par tillfällen. På sidan 10 talas det om att den svenska fientligheten stigit till russofobins höjder och på sidan 15 presenteras begreppet злобные информационные карлики (ungefär ondsinta informationsdvärgar), vilket är beteckningen på länder med relativt få nyheter om Ryssland men med ett högt ”aggressivitetsindex”. Sverige omnämns som en av dessa ”ondsinta dvärgar”, efter Georgien, Lettland och Estland.

Varför ska vi bry oss om rapporten?

Tre omständigheter gör rapporten problematisk:

  1. Den låga vetenskapliga nivån på rapporten
     
    • Man utgår från artiklar som klassificerats som negativa eller neutrala utan att presentera hur man gått tillväga vid klassificeringen. De praktiska problemen med att klassificera en artikel som det ena eller andra ska inte underskattas.
    • Det finns graderingar att ta hänsyn till. Om en svensk tidning skriver om exempelvis magsjuka på ett hotell i Egypten och om ryska bombningar av sjukhus i Syrien, bör dessa två ”negativa” artiklar jämställas, eller bör de få olika dignitet?
    • Även om man löser klassificering och gradering, tenderar media i många länder att vara problemorienterade. Om vi granskar t ex de artiklar som skrivs om skolan, bankerna, sjukvården, melodifestivalen, kommer vi att finna att ganska många artiklar är kritiska och ifrågasättande.
    • Respektive lands ”aggressivitetsindex” borde ställas mot hur det landet behandlas i ryska media, alltså att redogöra för ryskt ”aggressivitetsindex” gentemot vart och ett av dessa länder.
    • Förhållandet negativa artiklar versus neutrala är inte en ”yttre omständighet” utan något som i hög grad är påverkbart. Om, som exempel, ett lands ambassadpersonal väljer att barrikadera sig i ett hus på Lidingö, bör det leda till kritiska artiklar i svensk press, men antagligen passera obemärkt i t ex Italien eller Indien. Detta säger naturligtvis ingenting om graden av svensk aggressivitet mot landet ifråga.
       
  2. Avsändaren
     
      3. Citerat från riss.ru:

      The Russian Institute for Strategic Studies (RISS) is a major scientific-research and analytical centre established by the President of the Russian Federation.

      The main task of RISS is to provide information support to the Administration of the President of the Russian Federation, the Federation Council, the State Duma and the Security Council as well as to Government offices, ministries and departments. RISS provides expert appraisals and recommendations and prepares analytical materials for those bodies.

      RISS:

      deals with issues of national security, studying the relationships between Russia and other countries;
      analyses and predicts trends in political and socio-economic processes at global and regional levels;
      examines ways of maintaining strategic stability in new geopolitical conditions and evaluates strategic risk factors;
      considers ways to resolve crises that threaten global and regional stability, paying particular attention to the fight against terrorism;
      resists the falsification of history in the post-Soviet space      . (understrykningarna är mina)

      RISS är inte vilken organisation som helst. Det är en think tank som har täta band inte bara med Kreml utan även med den ryska säkerhetstjänsten, bl  a är styresmannen Leonid Reshnetikov tidigare generallöjtnant i FSB.

      Som framgår ovan, när RISS granskar relationerna mellan Ryssland och andra länder gör man det ut perspektivet ”nationell säkerhet”.

      Vi har ingen anledning att tro att de som driver RISS är inkompetenta. De förstår rimligen fullt ut att rapporten är alltför svagt uppbyggd för att man ska kunna dra några som helst användbara slutsatser om ”aggressivitetsindex” i olika länder. Syftet med rapporten borde rimligen vara ett annat.

  3. Känt och möjligt ryskt modus operandi i påverkansoperationer
     

    4. I den nu pågående debatten om Sverige och Nato är ett av de vanligare återkommande argumenten mot Nato att ett svenskt medlemskap skulle kunna öka spänningarna i Östersjöområdet. Ett intressant argument, ingen vill väl vara den som genom bristande vilja till ansvarstagande ökar riskerna?

    Idag skulle det kanske inte fungera men om vi tänker oss lite längre fram i tiden, i ett något annorlunda politiskt läge än dagens, där nya potentiella konflikter kan anas eller de gamla blivit lite mer akuta, så skulle man kunna bygga en påverkanskampanj riktad mot svenska intressen på liknande sätt: De redaktioner eller enskilda skribenter som använder ”onödigt” hårda ord om Ryssland ökar spänningarna. Deras ansvarslöshet och ovilja att besinna sig, ökar riskerna för oss ”alla”. Således att använda säkerhetsargument som ett medel för att minska utbredandet av det fria ordet i svensk debatt. Ryska påverkansoperationer är som bekant långsiktiga.

    Viljan till påverkan lyser genom i rapportens slutsatser (sidorna 73-74) där den brittiske krigshistorikern professorn Stephen Badsey citeras. I citatet uttalar sig Badsey kritiskt om sammansmältningen mellan staters PsyOps och public affairs, men det framgår inte på vilket sätt innehållet i detta citat skulle ha någon relevans för rapporten där man granskar privata, icke statskontrollerade medieföretag (huvudsakligen) i Väst. Ingen lögn, men ändå en liten svag glidning som leder vår uppmärksamhet i en annan riktning.

    Resonemanget ovan leder mig till några viktiga frågor: Var har vi det svenska psykologiska försvar som skulle kunna bevaka denna typ av aktiviteter och se till att sprida kunskap om tillvägagångssätt bland beslutsfattare, medieaktörer och andra opinionsbildare? Vilka åtgärder kan vi idag vidta för att minska risken att kritiska röster i framtiden tystas av ”säkerhetsskäl”? På vems axlar vilar ansvaret att vi agerar?

     
    Författaren är egen företagare och reservofficer.