Artikeln har tidigare varit publicerad i tidskriften Kvartal den 26:e  januari innevarande år, där medgivande för publicering på KKrVA blogg medgivits av redaktören för tidskriften.

Bild: Wikimedia Commons.

Dagens säkerhetspolitiska läge kännetecknas av att Ryssland för andra gången – den första var i München 2007 – satt ned foten beträffande sina säkerhetsintressen, och kräver att USA/Nato drar tillbaka sina framskjutna militära positioner nära Rysslands gränser och ger garantier för att man inte ska använda grannländernas territorier för att angripa Ryssland. Om man med ett ord ska karakterisera den ryska hållningen är det frustration – verklig eller spelad – för att ryska intressen inte beaktas.

Västmakterna är å sin sida ovilliga att ge garantier som undergräver rätten för Natos medlems- och partnerländer att själva bestämma om sin säkerhet.

Den största oenigheten råder om Ukraina. Landet uppstod som en ung nationalstat i samband med Sovjetunionens sönderfall 1991 och präglas fortfarande av djupgående etniska och kulturella motsättningar med fokus på förhållandet till Ryssland. För den ryska ledningen är det en hjärtefråga att behålla kontrollen över Krim och därmed av marinbasen i Sevastopol; stödja de flera miljonerna etniska ryssarna i Donbass; och i synnerhet se till att Ukraina inte utvecklas till en fientlig plattform mot Ryssland. Detta står i konflikt med den nuvarande politiska ledningens i Kiev och västukrainarnas strävan att integrera Ukraina i Nato och EU.

Förutom i Ukraina och i Svarta havet konfronterar Ryssland och USA/Nato varandra militärt i södra Östersjöområdet med Baltikum och Kaliningrad samt i Nordnorge och på Nordkalotten.

Betydande krigsrisker

Krigsriskerna är således betydande, desto mer som den säkerhetspolitiska retoriken är gäll från bägge sidor med uttalade hotelser. Därtill kommer att vi ser alltmer av värderings- och ideologiska klyftor mellan Väst och Ryssland, där västländerna under USA:s ledning hävdar vad de kallar en rules-based international order, det vill säga en situation i vilken USA bestämmer reglerna medan auktoritära stater som Ryssland, Kina, Iran och Turkiet fasthåller vid sin tolkning av en traditionell folkrätt enligt FN-stadgan.

Detta förgiftar de politiska kontakterna ytterligare. Eftersom värderingar ofta är absoluta, försvårar en värderingsbaserad utrikespolitik möjligheterna att nå kompromisser till skillnad från en intressepolitik, där det går att kompromissa sig fram till konfliktlösningar.

Efter det att alla parter insett att man står för nära katastrofens brant har politiska förhandlingar inletts, dels mellan Ryssland och USA, dels mellan Ryssland och Nato, dels inom ramen för OSSE. President Joe Bidens administration synes ha insett situationens allvar och man kan hysa en försiktig optimism om att dessa politiska förhandlingar så småningom ska leda till en viss nedtrappning av spänningen.

Vad som på kort sikt borde vara möjligt att uppnå är överenskommelser om begränsning av stationering av missiler, restriktioner beträffande militärövningar nära motpartens gränser, etablerade politiska och militära dialogkanaler samt, från rysk sida, tillbakadragande av militära trupper nära Ukrainas gränser i utbyte mot ett förverkligande av Minsk 2-avtalet om Donbass.

En stor tvistefråga i den pågående konflikten gäller Ukrainas förhållande till Nato. Under 1900-talet var den politiska inställningen i Ukraina att landet inte skulle söka medlemskap i Nato utan behålla en oberoende, alliansfri ställning. Detta har förändrats under 2000-talet och landet eftersträvar nu medlemskap i både EU och Nato.

För att konflikten med Ryssland ska lösas har några bedömare föreslagit alliansfrihets- eller neutralitetsstatus för Ukraina enligt finsk eller österrikisk modell. Det är orealistiskt att tro att en sådan status ska kunna påtvingas Ukraina. Det skulle kräva en annan politisk ordning i landet och att man där självmant kom fram att man inte vill bli medlem i Nato. En något mer realistisk lösning av problemet är att Nato självt deklarerar att man inte avser ta in Ukraina som medlem under överskådlig tid, samtidigt som EU deklarerar att man ska vidta ytterligare åtgärder för att Ukraina utvecklas till en med EU associerad demokratisk europeisk stat.

Som framgår av dagsrapporteringen är läget emellertid fortfarande högst osäkert med från rysk sida tal om ”militärtekniska” åtgärder och från Västs sida tal om förödande sanktioner om Ryssland går in i Ukraina. De oförenliga positionerna ger intryck av ett chicken race, som ingen vet hur det ska sluta.

Läget för Sverige

Målet för Sveriges säkerhetspolitik är att vi ska bevara vår fred genom att hålla oss utanför krig och bidra till en fredligare omvärld.

Det största hotet för Sveriges säkerhetspolitik är att vi blir indragna i ett europeiskt stormaktskrig. Föreställningen om att Ryssland ohotat skulle anfalla Sverige/Finland i ett isolerat krig kan helt avskrivas. Ett ryskt anfall på en medlemsstat i EU eller i Nato skulle få förödande konsekvenser för Ryssland och skulle inte tillgodose några ryska säkerhetspolitiska intressen.

Om däremot ett allmänt krig utbryter mellan USA/Nato och Ryssland till följd av det spänningsläge som tecknats ovan, är sannolikheten hög att Sverige blir indraget, eftersom Ryssland i händelse av krig torde betrakta Sverige som en militär plattform för USA och Nato.

Hur bör vi då handla inför en sådan situation? Den första åtgärden, som de flesta torde vara eniga om, är att vi ser över vårt försvar. Det sker redan men är enligt min mening otillräckligt. Vi har ett förhållandevis bra så kallat tröskelförsvar med moderna flygplan, marinfartyg och robotar. Däremot saknar vi, till skillnad från Finland, ett uthålligt territorialförsvar. Vi behöver fler arméförband, vilket betyder fler värnpliktiga, och bättre militära transportresurser för att täcka hela landet. Ett omfattande och uthålligt territorialförsvar, stött av en stark försvarsvilja hos befolkningen, är minst lika fredsbevarande och krigsavhållande som ett modernt tröskelförsvar.

För att minska bristerna i vår egen försvarsförmåga har Sverige under de senaste decennierna inlett ett omfattande militärt samarbete med andra länder. Vad gäller samarbetet med de nordiska länderna finns bara gott att säga. Det provocerar ingen. Samarbetet med Nato och USA är mer problematiskt. Det ger oss nyttiga praktiska erfarenheter och vissa garantier för att vi skulle kunna få militär hjälp om vi blir angripna.

Det säkerhetspolitiska problemet för oss är att det utnyttjas av Nato och i synnerhet av USA för att förbereda militära åtgärder från svenskt territorium antingen direkt mot Ryssland eller för att försvara de baltiska staterna. Det gör Sverige till ett potentiellt militärt förstahandsmål för Ryssland i händelse av ett europeiskt stormaktskrig. Till skillnad från Finland har Sverige i sin säkerhetspolitiska doktrin inte stadgat att vårt territorium inte får utnyttjas i fientliga syften mot andra stater. Det borde vi ha.

Hur mycket vi själva än upprustar och hur mycket hjälp vi eventuellt skulle kunna få från västmakterna, skulle det i ett krig vara ute med Sverige.

Natomedlemskap skadligt för Sverige

Ett formellt medlemskap i Nato skulle öka spänningen i Nordeuropa och vara skadligt för Sverige. Vi gör större nytta för fred och säkerhet i Europa som alliansfria än som medlem i Nato.

Den enskilt viktigaste målsättningen för vår säkerhetspolitik måste därför vara att bidra till att den nuvarande starka militära och politiska spänningen mellan Ryssland och USA/Nato minskar och därmed krigsrisken. Det finns mycket vi skulle kunna göra i samarbete med länder som Finland, Frankrike, Tyskland, Italien och Österrike för att stimulera dialog och sökande av kompromisslösningar mellan de konfrontatoriska stormakterna. Det gäller rustningskontroll, förtroendeskapande åtgärder, arbete för frihandel och visumfrihet i stället för sanktioner med mera.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.
Bild: Wikimedia Commons.

Mer av samma skribent