Sverige har en god chans att antas som medlem i NATO – men det råder ännu tvivel om den saken. Varken Turkiet eller Ungern är ännu beredda att lämna sitt godkännande. Väntan kan bli lång, och det kan inte uteslutas att försöket misslyckas. Vilka risker löper vi under tiden?

Kina och Ryssland rustar upp, och USA får det svårt

Många länder har reviderat sin säkerhetspolitiska attityd till omvärlden efter Rysslands angrepp på Ukraina. Det gäller inte bara i vårt närområde, utan även i Asien, och det på ett sätt som påverkar vår egen situation.

Redan bakgrunden till dagens situation leder till eftertanke. Under perioden 2011 – 2020 ökade Kina sina försvarsutgifter enligt Världsbanken med 76 % och Ryssland med 26 %, medan USA inte ansåg sig ha råd att behålla nivån på sina utgifter för försvaret utan minskade dem med 10 %. Till saken hör att USA:s handel till 39 % sker med länder i Asien, medan bara 24 % avser Europa. USA har också större delen av sina marina resurser i Stilla havet, liksom sin utlandsplacerade personal och sitt dyrbara missilförsvar. USA anser sig ha större nationella intressen att bevaka i västra Stilla havet än i EU-området.

Det uppfattades också som en varningssignal i Pentagon, när det visade sig att under perioden 2005 till 2020 hade den kinesiska flottan tillförts dubbelt så många fartyg och nu hade flera fartyg än den amerikanska flottan. Problemet för USA är större än så; USA:s flotta har uppgifter i Atlanten, Indiska Oceanen och Stilla havet, medan den kinesiska flottan bara har uppgifter i Stilla havet. Behoven av att finansiera anskaffningar av militär materiel för att kunna behålla makten över Stilla havet gjorde det svårt att samtidigt behålla försvarsutgifterna på rätt nivå för att också kunna skydda Europa.

 USA nödgas be om hjälp

När det i februari 2022 plötsligt beslutades att man skulle finansiera militär hjälp till Ukraina accentuerades problemet. Det finansiella dilemmat är resultatet av flera decenniers ansträngningar att behålla ett övertag över en potentiell motståndare med tydliga föresatser att ersätta USA som dominerande makt i Stilla havet.

Det är i den situationen som USA sedan länge kräver av sina allierade att de ska lägga mer resurser på sina egna försvar. I NATO har USA som bekant uppnått den gemensamma målsättningen att alla medlemmar skall anslå minst 2 % av sin bruttonationalprodukt till försvarsutgifter, och samma strävan finns också hos länderna i ”asiatiska Väst”, d v s Australien, Japan, Sydkorea och Nya Zeeland. I NATO har enligt Världsbanken åtta länder nått upp till den nivån, medan de övriga nitton länderna inte har gjort det. I asiatiska Väst avsätter Australien 2,1 % av sin BNP och Sydkorea 2,8 %, medan Nya Zeeland ännu inte nått över 1,5 %.

Både Tyskland och Japan tvivlar på USA:s förmåga att bistå dem

Den stora eftersläparen i Asien är Japan, som av historiska skäl aldrig har nått över 1,0 %. När Japan blev självständigt 1952 efter den amerikanska ockupationen efter det andra världskriget var det först avsikten att landet inte skulle ha något eget militärt försvar. När det så småningom ansågs nödvändigt att ha ett ”självförsvar” utfäste sig Japan att aldrig anslå mera än 1 % av BNP till försvarsutgifter, och det har man hittills hållit fast vid.

I årets vitbok om det japanska försvaret säger dock försvarsministern i sitt förord;

”Det internationella samfundet möter för närvarande sin största utmaning sedan det andra världskriget. Rysslands angrepp på Ukraina har chockat världen.”

Det har framgått att det japanska regeringspartiet nu avser att fördubbla försvarsutgifterna och att redan 2023 kommer de att ökas med 11 % och inkludera anskaffning av materiel för att kunna ”genomföra en motoffensiv” och bland annat innehålla hypersoniska glidarmissiler, utökat missilförsvar och missiler för fartygsbekämpning på långa avstånd.

I Europa höll Tysklands förbundskansler Scholz redan tre dagar efter Rysslands angrepp på Ukraina ett tal i Bundestag, då han sade följande:

Den 24 februari markerar ett epokskifte i vår kontinents historia. Med attacken på Ukraina har Rysslands president Putin kallblodigt inlett ett anfallskrig”

Scholz förkunnade att Tyskland kommer att öka sina försvarsutgifter från 1,4 % av BNP till över 2 % inom en femårsperiod. En fond på 100 miljarder Euro inrättas för att redan omgående kunna börja genomföra anskaffningar av militär materiel utan att först få beviljanden i Bundestag.

Västs gemensamma motstånd mot inflytande från autokratiska stater

USA:s president Joe Biden stod den 9 – 10 december 2021 värd för en video-konferens med ledarna för (nästan) alla världens demokratiska länder. Därmed uppfyllde han ett löfte han hade gjort under sin valkampanj, nämligen att samla världens demokratiska makter i kamp mot växande inflytande från de autokratiska länderna.

Konferensen ledde inte till någon gemensam handlingsplan, men den illustrerade att det blir svårare för länder utanför Väst och Kina/Ryssland att inte välja sida. Rysslands anfall på Ukraina nio veckor senare dramatiserade det dilemmat betydligt. FN:s säkerhetsråd lamslogs i det läget av att Ryssland lade in sitt veto mot en resolution som fördömde angreppet och uppmanade Ryssland att dra tillbaka sina styrkor. I och med Rysslands veto blev det inte något beslut av rådet.

”Nya kalla kriget” inte längre en bra benämning

Dagens säkerhetspolitiska epok har av många beskrivits som ett nytt kallt krig. Frågan är, om den benämningen längre är adekvat.

Under det kalla kriget var världen nästan helt uppdelad i två läger, dvs Öst och Väst. I Öst bekände man sig till tron på socialismens oundvikliga seger, det klasslösa samhällets välsignelser, och man var beredd att gå i krig för den goda saken. I Väst var man lika övertygad om välsignelsen med en fri och demokratisk värld, och även i Väst var man beredda att försvara sina ideal med vapenmakt.

Efter Sovjetunionens upplösning är det ont om ”troende” i Ryssland och Kina, som skulle vara bereda att ta till vapen för att förverkliga drömmen om ett socialistiskt paradis. I Väst har Donald Trump och europeiska populister fått glöden att svalna hos dem som varit villiga att ta till vapen för att befria andra från tvång och autokrati. Joe Biden’s video-konferens med ledarna för världens demokratiska länder fick inte ett översvallande gensvar, det blev ganska oengagerat.

Motsättningarna mellan Väst och Kina/Ryssland uppfattas minst lika mycket som en maktkamp dikterad av nationella intressen som en kamp med ideologiska motiv.

Respekten för FN-stadgans principer har minskat

En annan och minst lika viktig skillnad mellan dagens värld och det kalla krigets värld är att respekten för FN-stadgans principer och en beständig världsordning var större under det kalla kriget. Det kom till tydligt uttryck under en omröstning som anordnades i FN:s generalförsamling, när säkerhetsrådet hade lamslagits av Rysslands ovannämnda veto. Generalförsamlingens beslut i ärenden om hot mot freden är inte bindande och förpliktar inte medlemsstaterna till någon form av agerande, men inte ens en sådan till intet förpliktande resolution fick något starkt stöd 2022-03-02, även om resultatet i Väst framställdes som en stor seger.  141 medlemsstater av 193 hade ju röstat för resolutionen. Vad som förbises med den formuleringen är att det endast var stater med en sammanlagd befolkning på 3,4 miljarder invånare som röstade för resolutionsförslaget, medan stater med 3,9 miljarder invånare lade ned sin röst och stater med 200 miljoner invånare röstade mot förslaget. För en krets av ett fyrtiotal folkrika, men fattiga länder har det blivit viktigare att inte stöta sig med stormakterna Kina/Ryssland än att handla rätt enligt FN:s principer.

Rysslands angrepp på Ukraina utgör därför inledningen till en ny säkerhetspolitisk epok. Väst står nu mot Ryssland och Kina men har inte någon större del av den övriga världen med sig. Där har man lagt ned sin röst.

Hot mot freden i Asien

Kina fortsätter att ha ambitionen att utvidga sitt territorium i Asien genom att tillägna sig hela Sydkinesiska havet, delar av den indiska delstaten Arunachal Pradesh, samt öar, som tillhör Japan och hela Taiwan. Kinas kommunistparti håller just nu sin tjugonde partikongress, varvid man fastlägger riktlinjer för nästa femårsperiod. Presidenten och tillika partiordföranden Xi Jinping deklarerade i sitt öppningsanförande att Kina aldrig kommer att utfästa sig att avstå från användning av militärt våld för att ta Taiwan. Den pågående förstärkningen av de militära styrkorna ska accelereras för att avskräcka yttre makter från att ”blanda sig i angelägenheterna på ön”.

Taiwans president Tsai Ing-wen deklarerade omedelbart att Taiwan kommer att försvara sig. USA:s president Joe Biden deklarerade redan 2022-09-19 att USA kommer att försvara Taiwan i händelse av ett försök av Kina att invadera landet och att det kommer att ske med styrkor på marken i motsats till vad som har varit fallet i Ukraina.

Hot mot freden i Europa

Ingen vet hur kriget i Ukraina kommer att avslutas – med ett fredsavtal eller med ett vapenstillestånd som i Korea – men man får räkna med att Rysslands ambition att utvidga sitt territorium inte kommer att upphöra. Eftersom Kina inte ger upp sin ambition att expandera i Asien lär USA fokusera mera på Asien, där dess största nationella intressen finns utomlands. Samma mått av fokusering på Atlanten som på Stilla havet är inte att räkna med. Det har USA knappast resurser till. För Europa återstår då att planera för att själv kunna stå emot Rysslands ambition att expandera.

Sverige

Sverige har inte fått någon utfästelse om hjälp med styrkor på marken i händelse av angrepp från Ryssland på det sätt som Joe Biden har givit Taiwan mot angrepp från Kina.

Om Sverige inte tas emot som medlem av NATO och en situation skulle inträffa, som medför angrepp av Ryssland, är det nog mest realistiskt att räkna med att vårt land får utkämpa sin försvarskamp ensamt. Det får sannolikt ske på samma sätt som Ukraina nu får göra – dvs möjligen med vapenhjälp från Väst, men inte med närvaro från Väst ”med stövlar på marken”.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.