Insikten och kunskapen om Nato strategiska inriktning förefaller svag i Sverige.
- Hur var det med uppgiften att man i Göteborg nyligen tyckte att man inte skulle behöva några minsvepare för man hade ju redan bevakningsbåtar? Nej, man skulle kanske ha en betydande eskortfunktion för trafiken över Kattegatt till Göteborgs hamn, som ju är Nordens största hamn! Det kanske till och med skulle passa bättre för våra uppgifter i Nato att vår marinledning flyttade över till Göteborgsområdet!
- Hur var det med behovet av artilleriskjutfält i norra Norrland, som kolliderade med renbeteslandet? Självklart borde ett skjutfält finnas i nordöstra Finland i stället och gärna med gränsen mor Ryssland inom hörhåll!
- Den senaste missen är kanske att vi har en infrastrukturledning som inte uppfattat att vi ingår i Nato, vilket betyder att vår infrastruktur inte längre är något ”eget” nationellt inom vårt territorium – utan från en strategisk utgångspunkt även inkluderar våra NATO-allierades gränser!
Från en mera politisk utgångspunkt kan det vara rimligt att snarast genomföra en ganska omfattande försvarsreform och helst innan vi blir tvingade till det av yttre skäl!
Grundläggande behov av förändring
Vårt medlemskap i Nato betyder att vi bör vidga vår syn på hur vi bör organisera vårt försvar för att passa in i den nya verklighet som detta kan innebära. Det betyder inledningsvis att vi bör frigöra oss från gammal operativ och taktisk skåpmat från den tid, då vi öppet hävdade att vi skulle vara neutrala i en konflikt mellan öst och väst. De gamla och delvis mer eller mindre påhittade tillämpningarna är inte längre möjliga och vår nu många gånger föråldrade strategiska syn och därmed även vår operativa inriktning behöver nu reformeras i betydande omfattning. Särskilt viktigt är kanske behovet, relativt tydligt angivet av alliansen, att det direkta skyddet av vårt civila samhälle redan nu i ”fredstid” får en större betydelse, vilket också framgår av Natos strategiska koncept från 2022.
Det finns klara anledningar att byta äldre synsätt på vårt försvars utformning och inriktning. Nu bör vi i stället överväga hur ett försvar, som har i uppgift att svara för landets och medborgarnas säkerhet redan i fredstid, bör utformas så ett en akut konflikt inte eskalerar. I bakgrunden finns dessutom att en konflikt kan eskalera till kärnvapenkrig; något som vi tidigare mer eller mindre blundat för.
Det kan inledningsvis vara rimligt att vi försöker förenkla samarbetet med våra allierade och att inte låta kontakterna störas av vår alltför administrativt uppbyggda försvarsorganisation. Den växte ju i ganska stor omfattning eftersom främst de socialdemokratiska försvarsministrarnas styrning av försvarsbudgeten ganska ofta inte överensstämde med försvarsgrenschefernas eller ÖB förslag till inriktning. Detta borde därför nu innebära, att vi snarast återställer försvarsgrenarnas egna ansvar och självständighet och att de dessutom återfår ett eget materielansvar. Så ser de flesta Natomedlemmarnas organisation ut och samarbetet med alliansens kollegor måste kunna genomföras snabbare än det sker i dag – inte enbart då det gäller operativa frågor utan inte minst då det gäller framtagning av moderna vapensystem som t ex drönare!
Flera förnyelser
Med stöd av Nato strategiska koncept – eller grundsyn – borde vi klarlägga för oss att syftet med vår säkerhets- och försvarspolitik är att vi ska verka för att dagens konflikter med Ryssland inte ska tillåtas eskalera och vi lever ju redan i en tid där konflikter redan pågår, om än på en lägre och delvis mera ekonomisk nivå. Den ryska skuggflottan i Östersjön är kanske det tydligaste exemplet på ekonomisk krigföring i vår närhet. Tillfälliga skärmytslingar kan då lätt innebära öppna stridsåtgärder även om vi formellt inte befinner oss i krig. En första slutsats blir alltså att vi bör ha en organisation, som i rimliga delar är tillgänglig redan i dagens säkerhetspolitiska läge. Samtidigt finns det anledning att notera att vårt civila försvar kan behöva kunna förstärka sina förmågor personellt redan vid mindre störningar. Det civila försvarets regionala ledningar bör därför kunna kalla in förstärkningar till sjukvård, ordningshållning och brandförsvar – kanske helt vid sidan av vad ett modernare hemvärn kan bestå med!
Vårt framtida försvar kan med sådana nya förutsättningar inte längre bygga på ett mobiliserande värnpliktssystem och det kan betyda en mycket stor omställning. En ”Allmän samhällsplikt” borde vara ett klokt alternativ!
Arméns insatsförband bör alltså vara bemannade av anställda och därmed omedelbart tillgängliga och inte tidsmässigt vara beroende av mobilisering och mängden enheter torde vara en fråga för alliansens ledning att besluta! Soldater kan tjänstgöra fem till sju år i sina befattningar och sedan bli reservister som naturligtvis ska kunna kallas in om så skulle behövas. Reservister borde dessutom kunna ingå i sin regions Hemvärn eller som förstärkning av det civila försvaret där – om vi beslutar så. Som känt saknas det redan idag ofta personal i sjukvården, i brandförsvaret och kanske också i ordningshållningen!
Våra enheter ska främst kunna sättas in som förstärkning i områden som av Nato bedöms kunna bli hotade och för att därmed förhindra att en möjlig konflikt eskalerar – i dagsläget kanske främst i de baltiska staterna men även i norra Finland. Mängden insatsförband i den framtida armén borde i ett normalläge – om det finns något sådant i framtiden – kanske omfatta mellan fem och tio bataljonsstridsgrupper eller kanske en bataljon i varje region och med stödenheter för en stående brigad, som snabbt kan kallas in och sändas för att förstärka befintliga Natoenheter i ett område där en hotande oro bör dämpas. En särskilt tillgänglig organisation bör förstås tillkomma på Gotland, som redan i dag bör ha enheter som kan möta och slå ett eventuellt överraskande anfall! På ”hemmafronten” bör vi nog dessutom börja förstå att terroristgrupper redan finns på olika håll i landet och deras angrepp kan nog inte mötas enbart med polisen!
Marinen har kanske redan successivt anpassats alltför väl till försvarsanslagets utveckling och omfattar i dag inte ens hälften av vad den var i början av det kalla kriget. En betydande faktor var att vår försvarsplanering saknade en tydlig och rimlig strategisk grundsyn som styrande och ersattes med ekonomiska studier och budgetstyrning. Sammanfattningsvis betyder detta dessvärre att vi i dagsläget inte kan svara upp för vad som troligen kommer att vara NATO-ledningens önskemål. Sveriges geografiska läge borde betyda att marinen utformas för skydd av sjötransporter till Göteborgs hamn, men också i hela östersjöområdet. Natoenheters logistik måste redan idag kunna skyddas både under transporten till Sverige och under den vidare transporten till de framskjutna förband som finns vid gränsen mot Ryssland. Detta ställer krav på en betydande kapacitet för att skydda logistiktransporter från Västerhavet till hamnar i hela Östersjön. Möjligen bör vi också ha en viss beredskap för att kunna förstärka Natos bevakning och försvar av G-I-UK-gapet [havsområdet mellan Grönland, Island och Storbritannien].
Samverkan med finländska enheter i våra gemensamma skärgårdsområden har vi ju redan inlett, men till sjöss behövs en tydlig förstärkning, så att vi redan i ett gråzonsläge tillsammans med alliansens resurser kan svara för säkerheten för förbindelserna från Västerhavet till alla Natostaterna kring Östersjön. För detta skulle det behövas ett antal eskortenheter – i dagsläget kanske med enklare beväpning, men ombestyckningsbara – och minröjningsförmåga såväl på Västkusten som i Östersjön samt ubåtar främst i Östersjön. Ett förband med större fartyg för Nato verksamhet och eventuella insatser t ex i Medelhavet borde dessutom tillkomma. Självklart bör alla tjänstgörande stridsfartyg ha dubbla besättningar.
Illegal verksamhet eller terroristattacker till sjöss bör redan nu kunna motverkas tydligt och därför borde kanske Kustbevakningen inkluderas i marinen men som en självständig del så länge fred formellt råder. Särskild uppmärksamhet borde kunna skydda oss mot illegala verksamheter som den ryska s k skuggflottan skulle kunna genomföra exempelvis i form av planerade oljeutsläpp. Kanske kunde Kustbevakningen och Sjöfartsverket dessutom slås samman för att förenkla organisationen! På liknande sätt är statens maritima organisation utformat i flertalet andra Natostater.
Vårt flygvapen är kanske den försvarsgren som redan enklast kan integreras i en NATO-ledd verksamhet redan i ett gråzonsläge, även om kapaciteten för snabb flygtransport kan behöva öka så att förband ska kunna sättas in och underhållas på andra håll i Europa. Det är ju inte ”bara” en fråga om insats för det behövs också ett underhåll på såväl längre som kortare sikt. Det som bör tillkomma är ett modernt och it-stöttat luftförsvar av viktigare delar av vårt territorium.
Det civila försvaret bör baseras på den regionala indelning i sju regioner, som redan föreslagits – men som ännu inte genomförts. Varje region bör kunna fungera självständigt som en ”lokalförsvarsregion” som kan leda samhällets och medborgarnas säkerhet redan under fredstid. Särskilt torde vår sjukvård vinna på att styras av våra regioner. Här behövs förstås också en påtaglig lokal samverkan och antagligen behövs också en översyn av den legala grunden så att en beslutsrätt verkligen finns i regionledningen. Personal för civilförsvaret – från sjukvård och brandförsvar till ordningspersonal – kan framtiden rekryteras från de personalresurser som genomfört någon form av enklare samhällsinriktad grundutbildning, men som inte har valt någon militär utbildning. Hemvärnet och kanske även Sjövärnskåren borde få en betydande roll i framtiden.
Hur sedan landets högsta ledning bör utformas när vi blivit Natomedlemmar blir troligen en svår nöt att knäcka. Även här lever vi delvis i det förgångna, men självklart ska vår kung vara vår formella överbefälhavare och landets regering ha en övergripande uppgift när det gäller landets och medborgarnas säkerhet!
När man studerar hur Nato planeringsprocess kan tänkas fungera så blir kravet på en minskad intern administration betydande!
Det finns därför klara anledningar att byta äldre synsätt på vårt försvars utformning och verksamhet. Nu bör vi i stället överväga hur ett försvar, som har i uppgift att svara för landets och medborgarnas säkerhet redan i fredstid bör utformas så att det aktivt, och tillsammans med andra alliansmedlemmar, kan motverka att uppkomna konflikter eskalerar till en mera krigisk nivå.