av Mats Olofsson

Försvarsberedningens rapport, Värnkraft, var länge emotsedd med stora förväntningar eftersom det fanns tydliga indikationer på en beredning som verkligen kopplade samman händelser i omvärlden med en realistisk syn på vad som måste göras för att skapa ett relevant militärt och civilt försvar. Flera från beredningens arbete fristående studier – med Försvarsmaktens Perspektivstudie och slutrapporten från KKrVA projekt KV21 som tydliga exempel – hade dristat sig att påvisa att en sådan relevans kräver minst fördubblade anslag i en ganska nära framtid. Tyvärr kom ju tiden runt 14 maj i hög grad att präglas av åsiktsskillnader om vad som politiskt kan anges som ekonomiskt behov, vilket i början överskuggade sakfrågorna i övrigt.

Vad är då ett relevant försvar?

Rapporten Värnkraft beskriver på ett välstrukturerat sätt den säkerhetspolitiska bakgrunden till varför Sverige behöver ett kraftigt förstärkt försvar. Var fokus ska läggas vid en sådan förstärkning finns det naturligtvis en uppsjö olika uppfattningar om, beroende på vem man frågar. Begreppet relevant innebär (från Nationalencyklopedin) ”som är av intresse i det aktuella sammanhanget”, d v s att det är väsentligt i den kontext som vi ska bedöma det mot. Då kommer hotbild, sannolikheter, förväntan på stöd enligt solidaritetsklausuler och liknande att bli avgörande.

Undertecknad har i denna blogg brukat skriva om teknik, behovet av forskning och kompetensförsörjning och betydelsen av dessa begrepp för att skapa ett, enligt min mening, relevant försvar. Redan idag ser vi en ökning av cyberattacker, påverkansoperationer, självlärande system med stöd av artificiell intelligens, terroristorganisationers utnyttjande av drönarteknologier och andra teknikbaserade aktiviteter. Allt detta behöver beskrivas som en väsentlig del av det sammanhang mot vilket vi ska forma det svenska försvaret.

Där finner jag tyvärr fortfarande luckor i försvarsberedningens rapport. Det råder ingen tvekan om att vi behöver förstärka arméns numerär och slagkraft, marinens förmåga att skydda vårt sjöterritorium liksom luftförsvarets totala slagkraft, spridning och skydd. Men långt innan en angripare satsar stora resurser på att bekämpa oss med fysiska angrepp (vare sig det är med robotar, landsatta förband eller bomber) kan vi förvänta oss mera subtila angrepp på våra flöden av el, vatten, transporter och ekonomiska transaktioner, via de IT-system som styr och reglerar dessa flöden. Och mot ett högteknologiskt land som Sverige kommer med stor sannolikhet en angripare att använda sina mest högteknologiska vapen när det blir dags för angrepp syftande till fysisk förstörelse. Då måste det svenska försvaret ha förstklassiga sensornätverk, telekrigförmåga och precisionsvapen för att trovärdigt kunna visa på en egen förmåga, i alla fall initialt, att kunna stå emot dessa angrepp. Ett kvalificerat försvar med hög teknologinivå kostar mycket och det är önskvärt att det framgår i de underlag som ska ligga till grund för besluten. Sådana ekonomiska bedömningar och motiv saknas i beredningens rapport.

I rapporten Värnkraft ägnas hela kapitel 7 åt en förtjänstfull beskrivning av den militärtekniska utvecklingen. Texten andas dock en skepsis mot att satsa på spets på bekostnad av kvantitet och man bedömer att runt 2030 kommer de operativa materielsystemen i huvudsak vara baserade på befintlig teknik eller teknik som idag är relativt mogen. Man förslår i första hand en utökad satsning på FoU och skriver:

Försvarsberedningen konstaterar att forskning och utveckling (FoU) både handlar om att hantera kända och definierade hot och utmaningar och samtidigt är en del av beredskapen för att hantera idag okända händelseutvecklingar. FoU blir därför viktigt för vår anpassningsförmåga och för att bygga långsiktigt operativ förmåga i totalförsvaret.

Detta konstaterande tycker jag naturligtvis är utmärkt och ett mycket välgörande trendbrott efter den stora reduktion av Försvarsmaktens FoT (forskning och teknikutveckling) som inleddes 2006 och pågick i drygt tio år. Det är också tillfredsställande att beredningen ägnar ett eget kapitel åt Cyberförsvar och där (liksom i den tidigare rapporten Motståndskraft) tydligt anger behov av såväl defensiv som offensiv förmåga. Inom de övriga teknikområdena har beredningen dock inte följt upp med några särskilt konkreta förslag.

Min invändning är att de teknologier som styr utvecklingen inom cyber och AI redan är kända och nu måste implementeras i våra materielsystem och förband. En sådan satsning skulle kunna vara del i en nationell kompetensuppbyggnad, i samverkan med akademi och industri. Det kan innebära kunskapsskapande, men också nyanskaffning och utökad förbandsuppbyggnad i närtid (den period beredningens rapport omfattar) inom de områden jag pekar ut ovan, förutom cyber även telekrig, sensorer (inkl rymdbaserade), obemannat m m – för övrigt just de områden beredningen tar upp i sin teknikgenomgång. Om Sverige fortsatt ska vara alliansfritt ser jag ett ökande nationellt samarbete, i Triple Helix[1]-konstellationer, som en nyckel till fortsatt relevans.

Jag skulle gärna sett mera av sådana bedömningar och beskrivningar i rapporten Värnkraft. Om det har diskuterats och man gjort prioriteringar i ljuset av den ekonomi som även utan sådana satsningar behöver fördubblas, skulle jag önskat få se en djupare beskrivning av resonemangen. Själv är jag övertygad att det behövs en utökad satsning redan i kommande försvarsbeslutsperiod, utöver FoU och cyber även på förstärkta sensorkedjor, elektronisk krigföring m m. Jag hoppas att det i framtagningen av de slutliga underlagen för kommande försvarsbeslut finns den insikt som jag menar är nödvändig för att skapa och bibehålla ett relevant militärt och civilt försvar för framtiden.

Författaren är överste, fil lic och ledamot av KKrVA. Han har också varit delprojektledare inom KV21.
Bild: Shutterstock.com

Noter

[1] Triple Helix – en modell för innovation som bygger på samverkan mellan akademi, industri och offentliga myndigheter (staten), i syfte att skapa ekonomisk och social utveckling till fördel för alla parter