Man kan inte direkt påstå att NATOs senaste utvidgningsrunda går obemärkt förbi. Tvärtom; utvidgningen till allierade nummer 31 och 32 ruskar om balansen rätt rejält.
Till att börja med innebär de båda nordiska ländernas inträde att den kraftfulla förflyttning österut som präglat Alliansen alltsedan kallakrigsslutet ytterligare förstärks. Samtliga utvidgningarna sedan Berlinmurens fall har ju varit i det som tidigare gick under benämningen Central-och Östeuropa; de tre Visegradländerna 1999, ”the Big Bang” 2004, Albanien och Kroatien 2009, Montenegro 2017 och slutligen, sent omsider, Nordmakedonien 2020. Och nu Finland och – snart – även Sverige.
Allteftersom medlemskretsen i NATO steg för steg har vidgats har tyngdpunkten under de senaste årtiondena förskjutits från ”gamla Europa”, med Donald Rumsfeldts berömda terminologi, till ”nya Europa”. Den utvecklingen var en klar fördel för nämnde Rumsfeldt och hans president George W. Bush under Irakkriget, när de starkt proamerikanska nya allierade gav sitt helhjärtade stöd till den amerikanskledda ”Coalition of the Willing” (som dock inte var någon NATO-operation).
Några ”nya” européer kan Finland och Sverige knappast klassas som, men att blicken är vänd mot öster kan ingen betvivla – inte minst som beslutet att ansöka om medlemskap i NATO utlöstes av den ryska aggressionen i Ukraina. I samma ögonblick som Finland den 4 april – på NATOs 74:e födelsedag – tog det historiska steget över till de allierades exklusiva sällskap dubblades dessutom NATOs Rysslandsgräns.
Med det svenska och finländska inträdet förstärks därmed NATOs trend i östlig riktning ytterligare under 2023. Men de nya medlemmarna medför även en annan, och minst lika viktig, förskjutning inom Alliansen, och denna gång är det i nordlig riktning. Under alla år som partnerländer utmärkte sig Sverige och Finland som solida och pålitliga ”security producers” och med de båda nya medlemmarna blir ”Nord-NATO” hädanefter en maktfaktor som heter duga.
Ovanpå det blir det dessutom en del förflyttningar inom Norden framöver.
Att NORDEFCO äntligen blir nordiskt försvarssamarbete på riktigt och på djupet, utan alla blockeringar som följt av de bådas utanförskap, är förstås en utveckling som välkomnas av de gamla NATO-grannarna. Där har man ju länge suckat över alla hinder och begränsningar som den svenska och finländska allianslösheten skapat i det nordiska försvarssamarbetet.
Allra mest har det suckats i Köpenhamn där glädjen över utvidgningen nu är desto större. Och kanske är det i just Danmark som förflyttningarna mest kommer att märkas av framöver, på såväl gott som ont.
Den goda nyheten, sedd från den köpenhamnska horisonten, är att Danmark inte längre kommer att utgöra en av NATOs frontstater den dag Alliansen utvidgas till att även omfatta Sverige, förutom Finland. Den uppgiften övertas istället av de nya medlemmarna.
När NATO-gränsen flyttas ytterligare ett antal snäpp österut innebär det för Danmarks del att den tidigare centrala uppgiften att bevaka inloppen till ”Stræderne” – ”the Straits” med engelsk vokabulär – inte längre är av samma strategiska vikt som förr. Speciellt inte som Östersjön övergår till att utgöra ett slags NATO-innanhav.
Danska Esbjerg, där det under de senaste åren har satsats stora summor på att uppgradera hamnen som ett led i det fördjupade bilaterala avtalet med USA, får sannolikt se sig omsprunget av Göteborg som den viktigaste transithamnen västerut.
Att Sverige, Finland och Norge emellanåt dessutom möts på tremanhand utan sina danska kollegor har inte bara skapat en del onödig irritation utan även en viss oro i Köpenhamn för att den södra delen av regionen framöver kanske rentav är på väg att marginaliseras.
I Byen noteras det också nogsamt hur Alliansens båda nykomlingar för närvarande drar till sig en stor del av den strategiska uppmärksamheten från både NATO och USA.
Efter årtionden med stjärnstatus inom NATO som ett av de allra mest aktivistiska medlemsländerna och en av de mest orädda bidragsgivarna – och med en påfallande hög toleransnivå för förluster, som kunde konstateras i Helmand under ISAF-åren – har danskarna vant sig vid sin särställning inom Aliansen.
Men på sina håll i Köpenhamn har det på sistone mumlats om att de gyllene dagarna som NATOs hyllade ”kerneland” kanske kan vara förbi.
Om så skulle vara fallet har danskarna till viss del faktiskt sig själva att skylla. Försvarskostnaderna har länge sackat efter, och målet att nå de 2 procenten (som sannolikt lär höjas i Vilnius) till 2030 har då inte imponerat. Att det tidigarelades med tre år gjorde heller ingen nämnvärd skillnad.
Danskarna har ihärdigt framhållit att det viktigaste faktiskt inte är det exakta procenttalet, utan vad som läggs i de olika utgiftsposterna. Mer eller mindre diskret har det hänvisats till Grekland, som länge har stoltserat med sina två procent men som knappast utmärker sig som någon framträdande bidragsgivare i NATO-kretsen.
Förståelsen för det danska argumentet har dock varit tämligen begränsad. Likaså för påpekandet att de otaliga danska bidragen till internationella insatser, i såväl fjärran land som i t ex de baltiska stridsgrupperna och Baltic Air Defense, faktiskt med råge har uppfyllt det sista av NATOs tre C: Cash, Capabilities, Contributions.
Men just som både ett nytt NATO-toppmöte och ett nytt forsvarsforlig närmade sig med stormsteg fick Troels Lund Poulsen – som vikarierar som försvarsminister under ordinarie minister Jakob Ellemann-Jensens sjukskrivning – nyligen en lysande idé: varför inte räkna in delar av det danska bidraget till Ukraina i budgeten.
Inklusive den nystartade utbildningen av ukrainska piloter som Danmark nu håller i tillsammans med Nederländerna – och som sannolikt kommer att följas upp av en donation danska F16 till Ukraina.
Och vips var de två procenten uppnådda och de danska regeringsföreträdarna kan bege sig till Vilnius i juli utan att skämmas över sitt nationella bidrag.
Bra tajmat var det också inför statsminister Mette Frederiksens besök på självaste Grundlovsdagen den 5:e juni i Vita Huset; ett möte som var planerat att vara i 30 minuter men drog ut i hela två timmar. Det spädde på de redan vilda spekulationerna i dansk och internationell press om att ännu en dansk – statsministern själv – är på väg till posten som NATOs näste generalsekreterare.
Och inte blev ryktet mindre av allt beröm som president Biden öste över sin gäst och hennes lilla land: Danmark, förklarade Biden, är ”en av våra närmaste allierade och mest pålitliga vänner”.
De oroliga danskarna kunde andas ut: statusen som NATO-stjärna är intakt och den amerikanska uppskattningen för de många danska insatserna likaså. Och vem vet, kanske det osannolika sker att en tredje skandinav på raken utnämns till ny NATO-chef i sommar.
Då kan man verkligen tala om nordisk tyngd i NATO – och då lär det knappast vara någon större fara för dansk marginalisering, vare sig i Norden eller NATO.
