av Lars G. Persson, Bengt Loenbom och Jan Wickbom

Résumé

The probability is low that mankind from now on will choose another way of administering the planet. This means that competition will still be the direction, rather than cooperation. In practical terms it means that the global and the regional Great Powers will be very much occupied by keeping a watch on each other. This will benefit a smart small power trying to avoid undesired attention from the big ones. The small power´s own military objective should be the ability to defend itself for quite a long time. A potential aggressor might very well be discouraged when his analysis reveals the total picture of competing Great Powers and one or more small powers concentrated on obstinate military defense.

This article is a general survey of a new formation of the Swedish Armed Forces. Their main task is to defend the homeland and be able to do so for a substantial period of time. To achieve this goal, they restore their various supporting systems, bringing together modern organizational principles and modern technologies and making a reality of “all parts of the country will be defended” etc., etc. As far as the article offers concrete suggestions, they are connected to the first few years after 2015.

 

I SITT UNDERLAG till Försvarsberedningen har Försvarsmakten pekat på ett brett spektrum av globala faktorer som sammantagna kan leda till intressekonflikter inom såväl funktionella som geografiska områden. Den politiska spänning som normalt följer i spåren av dessa konflikter bedöms i värsta fall medföra att militärt våld kommer till användning.

I underlaget bedöms också den teknologiska utvecklingens påverkan på stridsrummet. En viktig slutsats är att utvecklingen kan innebära att tröskeln för att använda militärt våld minskar. Skälet är att användning av dagens och ännu mera framtidens offensiva tekniska system ofta kan innebära en lägre total risk för angriparen jämfört med om han sätter in markstridsförband. Det är t ex lättare att vid behov avbryta en insats som baseras på teknik än en där soldater på marken spelar huvudrollen.

Man bör vara öppen för att en angripare i fler fall än tidigare kan se det vara fördelaktigast att inledningsvis förlita sig på ett eller flera offensiva tekniska system.

Internationella insatser
Försvarsmaktens underlag framhäver risken för ökad global säkerhetspolitisk turbulens. Denna har sin grund i att stormakterna var och en sannolikt strävar att nå kontroll över största möjliga del av de krympande globala resurserna. Arenan är förbehållen stormakterna. Småstater, bland dem Sverige, har inget att hämta här. Vi kanske inbjuds av någon stormakt att vara med på dennas sida. Men kostnaden för oss, både i form av krav på dyra, för uppgiften dedikerade personella och materiella resurser, och i form av risken för förlorat anseende i världen i övrigt torde med råge överstiga intäkterna. Det är med andra ord inget för oss.

I den allmänna turbulensen kan emellertid lägen uppstå där småstater och dess befolkning kommer i kläm. Sådant kan också drabba delar av befolkningen i någon av stormakterna. Om FN ser skäl och möjligheter att ingripa av humanitära skäl bör Sverige vara berett att ställa upp på en sådan kallelse. Men tyngdpunkten bör då ligga på att stödja de humanitära delarna i uppdraget, inte på att med vapenmakt påverka det politiska skeendet.

Sammantaget synes eventuella krav på svenska internationella insatser bli av en avsevärt mindre krävande karaktär än de som följde av försvarsbesluten 2004 och 2009. Därför ska internationella insatser inte styra utformningen av våra stridskrafter

Försvar av hemlandet
Sverige har inga naturtillgångar av den art eller omfattning som med automatik drar in landet i stormakternas redan pågående och sannolikt ökande kapplöpning om världens resurser. De i dagsläget närmaste tidsmässiga och geografiska kopplingarna för vår del till denna kapplöpning är främst Östersjön och i någon mån också Sveriges relativa närhet till Arktis med detta områdes bedömt mycket stora tillgångar av energi- och metallråvaror. Dessutom tillkommer där ekonomiskt fördelaktiga marina handelsleder när isen drar sig tillbaka.

Östersjön i sig har inga eftertraktade råvaror. Däremot är den en mycket viktig transportled för flödet av förnödenheter till och från strandstaterna. Strandstaten Ryssland är med hänsyn till sin storlek mest beroende av Östersjön som transportled. Utöver transportflödet på ytan är den ryska gasledningen på botten strax öster om Gotland betydelsefull. Den gynnar Ryssland som säljare av energi och flera stora stater i EU som kunder till denna.

Ur svensk synvinkel är problemet Östersjön tidsmässigt aktuellare att ta hand om än Arktis. Viktigt är att deklarera att Gotland är svenskt territorium och ska så förbli. Gotland har en nyckelposition i fred i Östersjön i förhållande till både sjötransporter och gasledningen. I fall av kris och krig är värdet av Gotland ännu större Medlet för att göra vår deklaration om Gotland trovärdig är att på nytt bygga upp de militära resurserna där så att de tillsammans med våra marin- och flygresurser baserade vid/på fastlandet når en förmåga som är i rimlig balans med uppgiften.

Ett sådant drag från vår sida torde tjäna som en politisk spänningsdämpare i Östersjöområdet. Både Ryssland och Nato bör kunna uppfatta det som att den andre inte lätt kommer över Gotland. Ett följdkrav på oss är att vara konsekventa. Vi kan inte ena dagen tala om att vi och ingen annan har ansvar för Gotland för att sedan i ett nästa moment gå med i Nato. Då skulle vår trovärdighet rasa ordentligt.

Å andra sidan får vi inte vara naiva och tro att ett försvarat Gotland räcker som garanti för att Sverige kan hålla sig utanför krig. T ex kan Ryssland komma att känna sig alltför instängt i Östersjön och vilja få tillgång till svenska hamnar vid Västerhavet och kunna nå dessa via en transportled till lands över t ex södra Sverige. Om förhandlingar i saken inte leder till önskat resultat ur rysk synvinkel kan hot om insats av ryska stridskrafter föras in i förhandlingarna för att stryka under allvaret i ärendet. Det är viktigt att vi då har ett militärt försvar som är tillräckligt kapabelt för att vår motpart ska inse att en militär insats kommer att kosta mer än vad den ger i intäkt

Snarlika ärenden fast med annat innehåll kan komma att aktualiseras även i andra delar av Sverige. Vårt land måste kunna visa upp militära resurser avsedda att bevaka och vid behov också hävda och försvara vår territoriella integritet och våra eventuella intressen utanför landets gränser.

I förlängningen av exemplen ovan ligger dock slutsatsen att framtiden inte går att förutsäga med någon större precision. Vid sidan av möjligheten att Sverige inte kommer att ställas inför några större påfrestningar under överblickbar tid finns också risken att utvecklingen tar former som ställer krav på vår förmåga att med vapenmakt hantera situationen. Det finns därför goda skäl att analysera sådana situationer lite närmare.

En grundläggande analys av det slaget ska utmynna i ett i sammanhanget relevant råd. Sökandet efter ett sådant bör med fördel ta avstamp i den ovan nämnda multipolära, globala konkurrenssituation världen står inför. Gör man så framträder ett mönster över tiden där politisk, ekonomisk och i tillräcklig grad också militär närvaro i eller nära eftertraktade områden är viktig för deltagande aktörers framgång i konkurrensen. Aktörerna ifråga har dock inte obegränsade resurser. De binder nämligen varandra i betydande grad. Därigenom lämnar de ett manöverutrymme för dem som inte deltar i konkurrensen men som riskerar att indirekt drabbas av den. Manöverutrymmet för dessa består främst i att söka dra nytta av den tidspress som aktörerna i konkurrensen tvingas ålägga sig. En aktör i konkurrensspelet måste snabbt kunna klara av de drag han planerar. Gör han inte det kan hans konkurrenter på ett eller annat sätt dra nytta av hans misslyckande.

Sverige planerar rimligen inte att delta i den ökande globala konkurrensen. Rådet är således att för vårt militära försvar välja uthålliga medel och metoder som drar nytta av den tidspress en presumtiv angripare lever med. Ett sådant försvar har möjligheter att avhålla från angrepp mot oss. Åtminstone kan det avsevärt fördröja framgången för eventuella militära aktioner mot landet. En tidspressad angripare som underskattat vår förmåga kan behöva avbryta sin aktion mot oss för att i stället slå vakt om sin framgång i den globala konkurrensen.

Avgörande brister i Sveriges utgångsläge
Ovan framhölls att offensiva tekniska system troligen kommer att spela en allt större roll vid väpnade insatser framöver. Därför är det angeläget att pröva om vårt tilltänkta försvar är känsligt i något avseende i det sammanhanget. Det finns antagligen flera exempel på detta t ex inom lednings- och cyberområdena. Det mest uppenbara är dock ett som inte rör sig i de högsta teknologiska sfärerna men som har en nyckelposition i vårt militära försvar, nämligen våra flygstridskrafters bassystem. I dagsläget är bassystemet klart underdimensionerat både i förhållande till en motståndares möjligheter att bekämpa det och till våra krigsflygplans inbyggda möjligheter att medge en hög insatsfrekvens och därmed en över tiden avsevärd insatsvolym. Med andra ord riskerar potentialen i våra flygstridskrafter bli klart underutnyttjad beroende på bristerna i deras bassystem.

Som det ser ut idag inbjuder detta till att en motståndare tidigt slår till mot vårt flygbassystem med ett eller flera av sina offensiva tekniska vapensystem. Om det inträffar är risken betydande att våra flygstridskrafters insatsmöjligheter är kraftigt reducerade under tiden reparationer efter anfallet pågår. Motståndaren har mer eller mindre fritt fram under det skedet. När reparationerna är klara kanske nästa liknande slag kommer. Det är uppenbart att bassystemet måste förbättras. För den saken krävs inte dyr högteknologi åtminstone inte i de första stegen. Exempel på lämpliga första steg är att betydligt fler av landets flygplatser upphöjs till krigsflygbaser, betjäningspersonal till dem utbildas, klargöringsmateriel skaffas, tillräckliga telekomförbindelser säkerställs och logistiksystemet anpassas. Här bör man emellertid observera risken för att Försvarsmaktens system med frivillig rekrytering slår i kapacitetstaket. Det problemet måste i så fall lösas. Mera om detta längre fram.

Om Insatsorganisation 14 (IO 14) fullföljs kommer våra arméstridskrafter att få svårt att klara uppgiften att försvara hela landet. Skälen är två. Det ena är att den bedömda anslagsnivån framöver knappast medger den numerär och därmed den närvaro över ytan som krävs för att snabb kunna möta fientliga angrepp med markstridskrafter. Det andra är att arméstridskrafterna i IO 14 i stort genomför markstrid på samma sätt som en modern motståndares mekaniserade förband. Men IO 14 är i ett kraftigt underläge redan från början. Motståndaren har sannolikt ett övertag både kvantitativt och kvalitativt. Risken är att motståndaren snabbt besegrar våra markstridsförband. Därmed får han en valfrihet i sitt fortsatta agerande som torde leda till att även huvuddelen av våra övriga stridskrafter alltför snabbt sätts ur spel.

Vi måste rubba motståndarens cirklar. Vi ska i markstriden inte möta honom med medel och metoder som liknar hans egna. I stället gäller det att satsa på små, högrörliga förband som endast gör små avtryck i hans olika spaningsmedel och som är ändamålsenligt beväpnade. De ska kunna bekämpa motståndaren men också avsevärt försvåra hans möjligheter att effektivt slå tillbaka. Tillsammans med de förluster som våra marin- och flygstridskrafter ger hans förbands- och underhållstillförsel över havet och genom luften kan ekvationen för honom bli svår att få att gå ihop. Han har troligen även behov av militära resurser på annat håll i världen inom ramen för den globala konkurrensen. En presumtiv angripares kalkyler inför en aktion mot oss kan på denna grund leda till att han ställer in angreppet. Sådant har hänt förr i krigshistorien. Den avblåsta tyska invasionen av Storbritannien under andra världskriget är ett bra exempel på den saken.

Ett sätt att försöka rädda modellen IO 14 är att förutsätta militär hjälp utifrån. Det är emellertid att dra stora växlar på att verkligheten blir som vi förutsätter. Osäkerheterna är många och stora. Vilka garantier finns för att omvärlden har vilja och resurser för att hjälpa oss? Även om vi går med i Nato måste vi vara realister på den punkten. Alldeles oavsett vad som står på ett papper eller sägs muntligt är det läget i den givna situationen som avgör. Realpolitiska överväganden hos den som skall besluta om hjälp och kan leda till att denna uteblir eller blir mer eller mindre symbolisk med hänvisning till någon form av force majeure.

Ett alternativt sätt att rädda IO 14 är att kraftigt öka försvarsanslaget. Den vägen torde dock vara inrikespolitiskt nära nog omöjlig.

Om inget av alternativen utländsk hjälp eller avsevärt större försvarsanslag bär framåt är det viktigt att pröva om vårt land har möjligheter att utforma sitt militära försvar så att vi själva i det nya världspolitiska läget tar åtminstone det grundläggande ansvaret för vårt försvar.

Nedan följer några översiktliga förslag i den riktningen.

Inriktning av Sveriges militära försvar
Strategisk nivå
Sveriges militära försvar ska som klar huvuduppgift ha att försvara svenskt territorium. Det ska utformas, utbildas och utrustas för att kunna tillämpa en uthållig strategi och på det sättet dra fördel av att en angripare med hänsyn till det i framtiden sannolika globala säkerhetspolitiska och militärpolitiska mönstret torde lida av tidsbrist.

Andra uppgifter som kan tillkomma efterhand får inte tydligt inkräkta på förmågan att lösa huvuduppgiften.

Försvaret skall kunna ta emot förstärkning utifrån men får inte låta detta vara en förutsättning för den egna verksamheten. Formerna för en förstärkning får heller inte innebära att det för vår del krävs kostnadskrävande samövningar och/eller dyra anpassningar av materiel, taktik, utbildning etc. Försvarsanslaget torde ha begränsningar även framdeles. Den grundläggande inriktningen vid eventuella förstärkningsoperationer till vår fördel ska därför vara geografisk och/eller funktionell åtskillnad mellan våra förband och förbanden i en förstärkning.

Operativ nivå
Vi kan inte räkna med att besegra en invaderande stormakt – vi ska i stället undvika att bli besegrade.

Våra marin- och flygstridskrafter ska kraftsamla på att fortlöpande decimera motståndarens tillförsel av förband och deras stödfunktioner. Våra arméstridskrafter ska helst redan i samband med motståndarens landstigning/landsättning och sedan fortsatt därefter satsa på att mer eller mindre kontinuerligt ge honom förluster i personal, materiel och stödresurser.

Den operativa ambitionen är således att vi utan att omedelbart tvingas till omfattande och förlustbringande transportrörelser ska kunna påbörja ett uthålligt motstånd i hela landet. Vi ska kunna undvika att bli indragna i duellstrider med motståndarens tekniskt högtstående, offensiva markförband. Försöker vi möta honom med samma medel och metoder som han själv har blir vårt försvar inte särskilt uthålligt.

Så långt möjligt ska våra insatser ske i tid och rum så att de kan verksamt understödjas av egen telekrigföring mm.

Taktisk nivå
Våra arméstridskrafter kommer att vara mycket viktiga i det framtida försvaret. Det är en följd dels av inriktningen mot ett uthålligt försvar dels av behovet att tillgodose en någorlunda god tillgång på arméförband över landets hela yta. Det enskilda förbandet är relativt personalsvagt. Ett antal förband sorterar under en bataljonsledning. Bataljonerna ansvarar för var sitt geografiska område. De skaffar sig lägesuppfattning och stridsgrupperar bland annat med hjälp av egna lätta luftburna spaningssystem. De tillämpar en utpräglad uppdragstaktik under bataljonschefens övergripande ledning. Möjligen kommer denna i sig nödvändiga lösning medföra att dagens modell med frivillig rekrytering slår i sitt kapacitetstak. I så fall måste det problemet lösas.

Kraven på hög taktisk rörlighet innebär att det enskilda förbandet behöver vara litet för att snabbt kunna gå i och ur eldställning samt förflytta sig mellan olika positioner i tilldelat ansvarsområde. Vidare bör vapnen vara små och lätta att transportera. Litenheten kompenseras med hög träffsannolikhet.

Målområden med många elementarmål ska kunna bekämpas av flera egna förband samtidigt.

För egenförsvar och för användning när ett motståndarförband eller del av det överraskas beväpnas våra förband med handeldvapen upp t o m nivån granatgevär. Även möjlighet att bekämpa en motståndares helikoptrar bör ingå i våra förbands arsenal.

Den uthålliga striden över ytan ställer krav på logistiken. Även om förhandslagring utgör grunden torde behovet av transporter bli betydande.

Utöver hög rörlighet ingår strävan efter låga egna signaturer, spridning, maskering och vilseledning i våra förbands taktik. Modern teknik medger goda möjligheter i de sammanhangen.

Våra marinstridskrafters uppgift inom ramen för den tidvinnande strategin är att förhindra eller åtminstone allvarligt försvåra att en angripare tar och utnyttjar något/några av våra kustområden. De olika marina stridskrafterna har olika förmåga till detta idag men kan efter måttliga justeringar åstadkomma mycket mera.

Minvapnet har en given plats i den tidvinnande strategin och bör återinföras enligt den tidigare skärgårds- och hamnförsvarsmodellen. Det är ett stridsekonomiskt vapen med långtidsverkan. Minor kan hanteras/läggas ut/ bärgas även med mobiliserade men förberedda fartyg. Kvarvarande äldre minor bör billigt kunna modifieras för modern användning.

Amfibieförbanden bör i små förband och mycket rörligt verka i de skärgårdsområden som omger flera angelägna kustavsnitt för att försvåra otillåtet utnyttjande av sjövägarna inom dessa. De passar väl in i en uthållig strategi. Vapnen bör vara främst minor och robotar.

För sjöstridskrafterna har begreppet uthållighet ytterligare en dimension utöver verkan under strid. De ska i ett förhöjt krisläge kunna ingripa för att hindra/beivra kränkningar på hela sjöterritoriet. Det kräver flera besättningar för att fungera under lång tid, men det kan vara besättningar med i fred låg men höjbar beredskap.

Ytstridsförbanden bör på sikt utvecklas mot fler men mindre fartyg med beväpning tung sjörobot alternativt torped. Fartygen verkar vid strid från skyddade lägen nära kust och i skärgård. Del av robottillgången fördelas till landgrupperade avdelningar. På det sättet sprids eldkraften och även icke robotbärande fartyg kan leda sjöroboteld. Ytstridsförbanden bör betjänas av UAV i spaningsversion.

Ubåtsförbanden är den mest uthålliga och svårbekämpade delen av de marina stridskrafterna. De fåtaliga enheterna bör på sikt kompletteras med obemannade undervattensfarkoster för i första hand spaningsändamål. På ytterligare sikt bör ubåtar utgöras av fler men klart mindre, obemannade versioner av dagens ubåtar. De skall även kunna göra vapeninsatser.

Flygdelen i våra luftstridskrafter måste ha ett större och tåligare bassystem än idag. Dagens lösning innebär en stor risk för att en angripare tidigt slår ut våra flygplan på marken eller hindrar deras verkan genom basbekämpning. Den står alltså i klar motsats till ett uthålligt försvar. Denna obalans måste rättas till. I annat fall kommer de ekonomiska resurser som vi lagt ner på våra flygstridskrafter att i stort sett vara bortkastade.

Vi bör med hjälp av telestörning kunna kraftigt försvåra för angriparen att få insyn i luftrummet nära och över vårt territorium. Vi bör också kunna störa den del av hans navigering som stöder sig mot GPS och liknande tekniska system.

Angriparen kommer att verka dygnet runt. Vi måste därför ständigt kunna bemanna flygplan, baser och ledningsorgan med tillräcklig, utvilad personal. Fungerande lösningar för detta måste finnas.

Våra flyginsatser ska ske med omdöme. Det ska sålunda finnas mycket goda skäl för att välja insatser som har eller kan bedömas ha låg kostnadseffektivitet.

På sikt bör obemannade lösningar för delar av flygstridskrafternas uppgifter tas fram. Sådana lösningar bedöms i flera fall kunna ge billigare konstruktion, tillverkning, utbildning, fredstida förbandstjänst mm jämfört med bemannade flygplan.

Till luftstridskrafterna hör också luftvärn med lång räckvidd. Sådant luftvärn saknas idag. På sikt bör det tillkomma. Det kan användas så att det blir mer uthålligt men då ofta mer begränsat än flygstridskrafter.

Avvägning mellan personal och teknik.
Rubrikens problemställning har övervägts många gånger under krigskonstens utveckling i världen

Oftast har resultaten varit någorlunda väl underbyggda men exempel på motsatsen finns också. Ett ganska nutida exempel på det senare förhållandet är när de i sig förnämliga polska lansiärerna i inledningen av andra världskriget visade sig vara helt otillräckliga mot tyska stridsvagnsförband trots förhoppningar om och skönmålande pläderingar för motsatsen.

Inför nästa försvarsbeslut är det angeläget att noga pröva avvägningen mellan vårt kommande försvars behov av numerär och kvalitet på personalsidan kontra motsvarande faktorer på tekniksidan. Praktiskt är det på armésidan fråga om att kunna sätta upp ett tillräckligt antal förband för att mer eller mindre kontinuerligt kunna hålla motståndaren under press överallt i landet där han försöker etablera sig. På marin- och flygsidan är det i princip fråga om motsvarande krav. Sammantaget gäller att det krävs en betydande personell numerär i kombination med tekniktillämpningar väl lämpade för uppgifterna.

En viktig följdfråga inställer sig. Är det verkligen realistiskt att föreställa sig att försvarets personalbehov skall tillgodoses frivilligvägen? Beslut om den lösningen fattades under klart andra, mindre krävande förutsättningar än de som nu synes bli aktuella.

En realistisk lösning för att tillgodose försvarets personalbehov är värnplikt. I en värnpliktslösning finns dessutom en mycket viktig bonuseffekt inbyggd nämligen folkförankring. Statsmakten och Försvaret verkar under senare decennier ha glömt hur betydelsefullt det är att uppdragsgivarna, Sveriges befolkning, hålls väl informerad i försvarsfrågan och dess lösningar. När t o m Statsministern betecknar försvaret som ett särintresse har det gått långt i fel riktning.

Svensk industri
Framställningen i de föregående avsnitten behandlar åtgärder som syftar till att få till stånd ett svenskt försvar med en annan och nu lämpligare övergripande strategi än tidigare. Förutsättningarna i omvärlden men till del också inom vårt eget land talar för att en uthållig strategi bör vara målet för våra ansträngningar. I realiseringen av denna strategi är en kvalificerad svensk industri en stor tillgång. Det är inte bara fråga om vad vi i dag kallar försvarsindustri utan om all svensk industri som på ett eller annat sätt kan bidra till kostnadseffektiva militära lösningar.

Utländsk försvarsindustri är normalt kopplad till någon eller några av de stormakter som här förutses fortsätta att tävla med varandra om världens sinande resurser. I det sammanhanget möter denna industri helt andra och normalt sett dyrare krav på militära lösningar än de som vi har. Den optimering mellan stridsmiljö, verkan, skydd, ledning, logistik, utbildning m m som vi söker kan bli svår att förverkliga i ett utländskt sammanhang. Resultatet kan bli att vi tvingas godta utländska, för våra behov onödigt dyra lösningar Däremot ter sig våra krav ofta naturliga och begripliga i ett samarbete mellan svenska kravställare och svensk industri.

Mot denna bakgrund är det angeläget att ha tillgång till en kvalificerad svensk industri och att ha effektiva samarbetsformer mellan denna och Försvarsmakten. Det gäller inte minst att fullt ut ta tillvara kompetensen hos berörda parter. Det gör man bland annat genom att engagera kunnigt folk från alla håll och nivåer i diskussioner kring möjliga lösningar på problem som kan behöva nytänkande.

Samverkan med samhället i övrigt
Det militära försvarets verksamhet vid krig på svenskt territorium sker i samverkan med andra samhällsviktiga funktioner. Det innebär att den militära verksamheten i många fall kan få stöd av civila resurser och funktioner. I andra fall kan hänsyn till konsekvenser för samhället i stort behöva påverka upplägget av de militära operationerna. Denna samverkan mellan de militära och civila delarna av samhället behöver aktualiseras och övas.

Övergången från befintligt till nytt

Avvägningen inom ramen för det rubricerade skedet är antagligen både svår och mångfacetterad. Här ges bara några övergripande exempel inom området.

  • Åtgärder för att förbättra flygstridskrafternas bassystem påbörjas tidigt.
  • Definition och därefter simuleringar, försök m m för att få underlag för organisation, utrustning, vapen, taktik, stridsteknik, ledning, logistik mm för arméstridskrafternas uthålliga förband påbörjas tidigt. I ett andra steg påbörjas uppsättning av krigsförband.
  • Beslutad modifiering/modernisering av artillerisystem Archer och stridsvagn 112 Leopard fullföljs. Deras användning planeras preliminärt vara i försvaret av Gotland och Stockholmsområdet.
  • Absolut nödvändig anskaffning för att minska det uppdämda materielbehovet genomförs. Här måste man dock också titta framåt. Det uthålliga försvaret kan åtminstone delvis ha andra behov än IO 14.
  • Definition av en för försvaret gemensam, obemannad flygande plattform (UAV) för spaning, telestörning, telekommunikation, vapenleverans m m genomförs. Plattformens storleksordning ca 300 kg. Mycket små krav på baser och basutrustning. I ett andra steg sker utveckling av och prov med den aktuella plattformen.
  • En definition av en eventuell UAV för flygstridskrafterna påbörjas. Den bör vara en renodlad UAV, alltså inte en som ibland används utan förare och ibland med. En sådan halvhjärtad lösning skulle tappa mycket av sin kostnadseffektivitet.
    Flera indikationer börjar synas på att modellen med frivillig rekrytering riskerar att få svårt att täcka försvarets personalbehov. Problemet fokuseras och alternativ(a) modell(er) förbereds för att vid behov snabbt kunna komplettera eller ersätta frivilligheten.
  • Exemplen i punktsatserna ovan ska kunna påbörjas tidigt under kommande försvarsbeslutsperiod. De ska hålla sig inom den då tillgängliga försvarsramen.

Slutord
Den förändring av det militära försvaret som översiktligt behandlats i denna artikel innebär en kraftig omställning inom tillgänglig försvarsram framförallt för våra arméstridskrafter som redan tidigt bör gå in i det nya. På lite sikt följer övriga stridskrafter efter. Omställningen ger Sveriges medborgare en reell möjlighet att av egen kraft föra arvet från förfäderna, ett fritt och självbestämmande Sverige, vidare.

Omställningen är så pass omfattande och djupgående att såväl politiska som militära beslutsfattare kan känna sig obekväma med den. Det är både naturligt och i grunden mänskligt och kanske rent av hedervärt. Men det är inte detsamma som att de förändringar som följer av omställningen är felaktiga. De bär mot framtiden på ett sätt som kommer att ge en klart bättre start för Sveriges försvar efter 2015 än vad IO14 skulle kunna.

 

Lars G. Persson är generallöjtnant, Bengt Loenbom är generalmajor och Jan Wickbom är överste 1 gr. Samtliga är ledamöter av KKrVA.

Mer av samma författare