Genom historien har nationer sökt lösningen avseende hur de, med tillgängliga resurser, ska kunna segra i militära konflikter. Ofta har svaret, oavsett dimension och nivå, handlat om att samla största möjliga styrka till rätt tid och plats. Strävan efter lokal överlägsenhet är med andra ord en klassisk taktisk, operativ och strategisk målsättning. För att möta detta hot och därigenom undgå upptäckt och bekämpning har de med mindre resurser ofta sökt sprida ut sig för att själva kunna kraftsamla vid en tid och plats som de själva väljer.
Inom ramen för försvaret av Sverige, med våra begränsade resurser, är spridning av förband i syfte att undgå bekämpning en förmåga som påtalas på alla nivåer. Jag avser i detta inlägg sammanfatta hur de olika nivåerna påtalar vikten av spridning, för att sedan kunna återsamlas för att tillsammans kraftsamlas där möjlighet till framgång uppstår.
På politisk nivå skriver Försvarsberedningen i sin rapport om en ökad spridning i alla dimensioner.[1] Enligt Försvarsmaktens Perspektivstudie bedöms den framtida konfliktmiljön, genom den tekniska utvecklingen, medföra att tidsförhållanden minskar och rumsförhållanden ökar vilket ställer krav på en ökad skyddsnivå hos förbanden, bland annat genom spridning.[2] Försvarsmaktens militärstrategiska doktrin beskriver bland annat vikten av spridning för att försvåra bekämpning samt, inom ramen för ett värdlandsstöd, behovet av en förmåga att genomföra snabba styrkekoncentrationer.[3] Försvarsmaktens operativa doktrin beskriver att kraftsamling ska ske för att kunna lokalisera och bekämpa motståndarens kvalificerade system i syfte att bryta motståndarens anfallskraft.[4] På stridskraftsnivån väljer jag att använda Armén som exempel, där Arméreglementet för taktik beskriver att arméförbanden måste ha en egen operativ rörlighet för att möjliggöra en koncentrering till vald operationsriktning. Arméns förband ska även eftersträva lokal överlägsenhet relativt motståndaren.[5]
Sammantaget ställer ovan krav på att huvuddelen av de svenska förbanden, oavsett nivå, innehar förmågan att sprida sig för att undgå bekämpning samtidigt som de flexibelt ska kraftsamla sina förmågor för att kunna uppnå lokal överlägsenhet – med risktagningen att vara svag överallt och att kraftsamlingen sker på fel plats vid fel tidpunkt. Detta ställer krav på att förbandens metoder och utbildningsplaner hålls uppdaterade avseende spridning och kraftsamling, relativt motståndarens utveckling av doktrinärt uppträdande och teknikutveckling i form av sensorer och verkansdelar. Det betyder även att vi med egna system måste hålla jämna steg i teknikutvecklingen avseende både möjligheterna att upptäcka motståndaren och möjligheterna att undvika upptäckt. Framförallt kräver det en flexibilitet i ledningsmetod och ledningssystem som möjliggör kraftsamling trots motståndarens försök till allomfattande påfrestningar på stridsmiljön i syfte att hindra att vi bibehåller eller återtar initiativet. Detta kräver en inställning där vi accepterar en tillsynes inledande motgång och har kraften att vända denna till seger. Det börjar i våra doktriner, men blir inte en verklighet förrän vi förberett alla ledningsnivåer på detta genom träning och övning.
Författaren är major och genomför det högre officersprogrammet vid Försvarshögskolan.
Noter
[1] Försvarsberedningen, Värnkraft – Inriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret 2021-2025, (2019), s. 166–167, 189, 199–209.
[2] Försvarsmakten, Slutlig redovisning av perspektivstudien 2016-2018, 2015, s. 25–29, 42.
[3] Försvarsmakten, Militärstrategisk doktrin, Försvarsmakten: Stockholm, 2016, s. 46–47.
[4] Försvarsmakten, Operativ Doktrin, Försvarsmakten: Stockholm, 2014, s. 36.
[5] Försvarsmakten, Arméreglemente Taktik, Försvarsmakten: Stockholm, 2013, s. 40, 46.
