av Bo Richard Lundgren
Ledamoten Lars Hedström höll sitt inträdesanförande i samband med akademiens sammanträde den 17 maj 2017.
Hedström refererade inledningsvis till boken Kan Sverige försvaras – mot vad? och menade att denna skrift innehöll flera viktiga frågor kring krisberedskap och totalförsvar. Några av dessa frågor avsåg han att belysa i detta inträdesanförande. Han välkomnade också regeringens nyligen publicerade Nationell säkerhetsstrategi som han ansåg vara en pusselbit som länge saknats.
Anförandet tog sin utgångspunkt i ett resonemang om hotbilden. Vad är det som hotar och hur hotar det? Vilka konsekvenser får hoten på vårt samhälle? Hur ska vi uppfatta och planera för den s k gråzonen mellan fred och krig? Här kan man notera att denna hotdimension måste kunna ses i flera olika perspektiv. Befintliga legala, organisatoriska och hanteringsmässiga verktyg räcker inte till. Flera etiska frågor och frågor om demokratins gränser anmäler sig också.
Hedströms slutsats för krisberedskap och totalförsvar är att vi bygger vår förmåga på generell kunskap. Men denna kunskap måste också inrymma en förmåga att hantera det okända hotet. Till denna kunskap måste nu läggas aktiv anpassning och proaktiv följsamhet av det säkerhetspolitiska läget samt en ständig flexibilitet för oväntade hot och kriser.
Hedström gick därefter över till att tala om tidiga signaler. Det traditionella sättet att se på dem, menade han, var att utgå från någon slags normalitet och försöka se avvikelser. Men detta förhållningssätt är inte tillämpbart vad gäller den s k gråzonen eller i mera komplexa miljöer där t ex hybridhot uppträder. Här har vi inga referensramar. Ett sätt att ta sig an problematiken kan vara att anamma Daniel Kahnemans tankesystem som går ut på att kunna tänka ”både snabbt och långsamt”.
Nästa problemområde som Hedström berörde var att möta komplexa hot. I vardagen kan räddningstjänsten och andra blåljusmyndigheter hantera kända hot och risker med invanda rutiner och angreppssätt. Det är inte tillräckligt i komplexa situationer. Även här måste vi tänka annorlunda. Den s k Cynefin-modellen kan inspirera till ett nytt förhållningssätt och erbjuda vägledning för hur krishanteringen inför komplexa hot kan utformas.
Hedström fortsatte sedan med att beröra det omfattande området förmågeutveckling med särskild inriktning på hur vi bygger förmåga att hantera hot i gråzonen. Hur kan vi utöva ledning och samordning i en situation med stora osäkerheter? Hedström menar att vi idag fastnat i ett digitalt förhållningssätt. Antingen ser vi till det gamla eller så söker vi något helt nytt. Hedström hoppas på att den nyligen tillsatta Försvarsberedningen kan ha blicken riktad bortom år 2020 och leverera ”svar” som är framtidsinriktade.
Avslutningsvis berörde Hedström frågan om ledarskap. Vilka är utmaningarna för framtidens krisberedskap och totalförsvar? Han menar att större krav kommer att ställas på förmåga att ställa diagnos, tolka och förklara både hotbild och skeenden. Denna förmåga måste i högre grad också finnas på den politiska nivån för att beslutsfattandet och det politiska ledarskapet ska bli trovärdigt.
Ledamöterna Peter Lagerblad och Björn Körlof i avdelning V kommenterade anförandet. Därefter följde en diskussion med frågor och synpunkter från auditoriet.
Referenten är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.
