De flesta stormakter i historien har tid efter annan haft att hantera risken för ett tvåfrontskrig. De som haft de mest svårbemästrade problem är de landmakter som haft fiender i flera riktningar. Napoleons Frankrike ville innan man fortsatte att arrangera om Europas karta i de centrala och östra delarna av kontinenten invadera England som före invasionen av Ryssland 1812 sågs som kejsarens värsta motståndare. Planerna kunde aldrig sättas i verket. Londonregeringen intervenerade i stället med framgång på Iberiska halvön och började sakteligen rulla upp kejsardömet från söder, samtidigt som Napoleon startade sina förberedelser för anfallet mot Ryssland. Två år senare var Frankrike besegrat. Krig på två fronter samtidigt klarade man inte.
Tyskland sökte 1914 lösa det tvåfrontsproblem som uppstått genom den fransk-ryska alliansen 1894, att med stöd av den omdiskuterade Schlieffenplanen snabbt besegra Frankrike, interimistiskt söka hålla tillbaka Ryssland för att därefter med förnyad kraft vända sig mot öster. Krigen både i väst och öst drog ut på tiden, inte minst att Österrike-Ungern visade sig vara militärt mycket svagt och behövde tyskt stöd för att stå emot Ryssland. Tvåfrontskomplexet blev det wilhelminska Tysklands ändalykt.
Både Hitlers Tyskland och Stalins Sovjet ställdes också inför det strategiska problemet att hålla både verkliga och möjliga fiender i olika väderstreck stången. Hitler ville liksom Napoleon invadera England innan han tog sig an ärkefienden Ryssland. Den tyske diktatorn misslyckades också. Och eftersom det ryska motståndet efter initiala tyska framgångar visade sig bli hårt satt Hitler snart fast i ett tvåfrontskrig, mycket förvärrat genom USA:s inträde. Stalin hyste före Barbarossa farhågor för att japanerna skulle, liksom 1918 skedde under det ryska inbördeskriget, ingripa i Sibirien. Men sedan Japan i december 1941 satsat på ett överraskande anfall mot USA, ansåg sig den ryske ledaren – styrkt av spionrapporter från Tokyo – kunna negligera risken för ett tvåfrontskrig.
Det problem som USA idag står inför har en delvis annorlunda karaktär. Frankrike, Tyskland i de båda världskrigen och Sovjet var alla revisionistiska stormakter som ville ändra på den rådande internationella ordningen. Även om varken Kina eller Ryssland skulle hålla med om beskrivningen är USA snarast en status quo-makt som vill bevara det internationella system, vars fundament man själv byggde upp mot slutet av och omedelbart efter andra världskriget och som befästes efter Sovjetunionens upplösning. I Pekings och Moskvas optik är det snarare USA som vill förstöra ordningen och ständigt flytta sina positioner allt närmare Rysslands och Kinas gränser.
Att Washington sedan åtminstone tiotalet år, d v s sedan Xi Jinpings makttillträde, ser Kina som sin huvudmotståndare är helt klart. Putins interventioner i Georgien, i det syriska inbördeskriget, på Krim 2014 och Donbas sedan samma år hade inte ändrat denna uppfattning. Den starka kinesiska ekonomiska utvecklingen under senare decennier hotar att inom en inte särskilt avlägsen framtid, nästan oberoende av räknesätt, förvandla Kina till världens största ekonomi. Samtidigt har PLA, de kinesiska väpnade styrkorna, vuxit både i omfattning och kvalitet så att t ex marinen nu har flera enheter än USA, som i dagsläget förfogar över ca 350 fartyg. Det finns också, menar somliga bedömare, tecken på att Kina håller på att överge tanken på den miniavskräckningsförmåga a la Storbritannien och Frankrike, som var Maos ursprungliga beslut.
Hur USA bäst skall kunna hantera den kinesiska utmaningen är föremål för åtskilliga inlägg i den amerikanska strategiska debatten. Ett av de nyare och tyngre är Elbridge Colbys ”The Strategy of Denial. American Defense in an Age of Great Power Conflict (2021). Författaren. numera verksam inom ramen för det rätt okända Marathon Initiative, tjänstgjorde 2017-2018 I Pentagon där han under försvarsminister Mattis ledde arbetet med 2018 års nationella försvarsdoktrin. Syftet med Colbys inte alldeles lättlästa volym – liksom hos t ex Henry Kissinger är texten laddad med definitioner och påståenden – är att skissera en amerikansk säkerhetspolitik som skulle kunna innebära en så effektiv ”strategy of denial” att Kina inte skulle våga sig på att försöka göra havet innanför den s k första ökedjan, Japan, Taiwan och Filippinerna, till ett kinesiskt mare nostrum. USA kan inte längre dominera vattnen i västra Stilla Havet utan måste inrikta sin strategi på att stoppa kineserna från att kontrollera samma vatten.
Med tanke på att Ostasien nu ofta i amerikansk debatt ses som världens strategiskt viktigaste region, följd av Europa och Mellanöstern, måste USA prioritera denna del av världen. Europa kommer i andra hand. I Elbridge Colbys värld, som den framträder i boken, utgiven 2021, har USA egentligen inget egentligt tvåfrontsproblem. Han menar att det ryska jämfört med det kinesiska trots allt är ett mindre problem som européerna själva, med en del amerikansk hjälp, borde kunna hantera, framför allt om Tyskland skulle ta på sig en större roll i NATO; detta är en nyckelfråga. Colby utgår från att NATO:s klara konventionella överlägsenhet skall fälla utslaget, även om han är något bekymrad över de baltiska staternas ”försvarbarhet”. En svensk och finsk anslutning till alliansen bedömer han inte som något större problem. Den skulle mera cementera det existerande läget. ”It might be worthwhile”, tillägger han storsint, trots att de två ländernas militära kapacitet egentligen med tanke på hans uppfattning om NATO:s relativa styrka inte lägger så mycket till NATO:s förmågor. Det är en bedömning som man nog, främst med tanke på den finska armén och de båda flygvapnen, kan ifrågasätta.
Man förstås undra över hur Elbridge Colby resonerar efter den 24 februari 2022. Men sannolikt skulle han knappast lika lättvindigt, som han faktiskt gör i sin bok, kunna avfärda det ryska hotet. Han kanske skulle tvingas medge att USA nu står inför ett tvåfrontsproblem, eller i alla fall ett 1 ½-frontsscenario; man talade tidigare ibland om att USA:s väpnade styrkor samtidigt skulle kunna hantera en större och en något mindre kris. Hur USA:s resurser skall fördelas mellan Ostasien och Europa diskuteras rimligen nu flitigt i den amerikanska huvudstaden Dessutom finns ju åtskilliga tecken på att Kina och Ryssland, som nu samverkar inom olika strategiska områden, fungerar som en de facto-allians, trots att deras intressen ingalunda är identiska. Om man tidigare antagit att Vladimir Putins ambitioner i praktiken varit begränsade till justeringar av ordningen i Rysslands omedelbara närhet, vet man ju nu efter hans två ukaser strax före julen 2021, att de sträcker sig längre än så.
Elbridge Colby ägnar i sin bok åtskilligt utrymme åt hur man i praktiken skulle kunna försvara den första ökedjan. Det kan vi i detta sammanhang, även om hans resonemang här är intressanta, lämna därhän. Låt oss koncentrera oss på de politiska sammanhangen. Det kan noteras att Colby, precis som Wess Mitchell, som ett tag under Trumps presidentperiod var Europachef i State Department, betonar de allierades betydelse. Detta går ju rakt emot Donald Trumps illa dolda förakt för dessa stater. Som man kan läsa åtskilligt om i både Donald Trumps nationelle säkerhetsrådgivare John Boltons och försvarsminister Mark Espers memoarböcker försökte de flesta allierade, enligt presidentens ständigt, också offentligt, upprepade påståenden, bara åka snålskjuts på USA:s bekostnad och dessutom riskera att dra in Washington i krig.
Kinas grannar är i varierande grad utsatta för kinesiska påtryckningar och mutor för att acceptera Pekings roll som regionens feodalherre. Så har det varit i många århundraden fram till mitten av 1800-talet. Kinas grannar har också omfattande ekonomiska mellanhavanden med det mäktiga Kina. Den kinesiska huvudlinjen är nu rimligen att söka spränga den koalition som USA delvis redan format och vill utvidga för att hejda de kinesiska hegemonisträvandena i sydkinesiska sjön. Vid bildandet av en sådan koalition måste man inse, understryker Colby, att de olika tänkbara kandidaterna kan delta med olika motiv och engagemang. De är också i olika grad försvarbara. Somliga av dem kan också vara frestade att kortsiktigt söka spela ut de båda stormakterna mot varandra för att vinna fördelar.
USA har inom ramen för den tänkta större koalitionen flera ärvda allianser, som med Australien, Nya Zeeland och Japan. Dessa är mera solida än den med t ex Filippinerna, som ibland utnyttjat sin strategiska position i ökedjan till att flirta med Peking. Indonesien är också mån om sin självständighet men ändå alltid misstänksamt mot Kina. Det viktigaste kortet i leken är givetvis Indien som ingår i det ganska nystartade s.k. Quadsamarbetet (Quadrangle) mellan Japan, Australien, USA och Indien. Till bilden hör också den nybildade gruppen AUKUS som tillkommit sedan Australien bestämde sig för att köpa amerikanska ubåtar, snarare än de franska man tidigare kontrakterat. Andra länder som Vietnam, Malaysia och Singapore kan ha intresse av att skydda sig mot Kina. Men Washington måste alltså godta att de allierade har olika incitament att alliera sig med USA och olika grad av faktisk förmåga att bidra till avskräckningen eller eventuellt, i fall av öppen konflikt, med stridande förband.
Kina å andra sidan har inga naturliga allierade utom Nordkorea och Pakistan, plus möjligen Kambodja. Kina har inte något större utrymme att trappa en eventuell konflikt horisontellt, eftersom kineserna utanför den egna regionen, har begränsade möjligheter att rikta in sig på tillgångar som tillhör koalitionsstaterna. Å andra sidan begränsar frånvaron av sårbara kinesiska mål utanför regionen också USA:s förmåga att eskalera horisontellt. Upptrappningsrisken ligger således på det vertikala planet, vilket i praktiken betyder kärnvapennivån.
Möjligheten för Washington att hålla ihop en antihegemoniell koalition hänger enligt Colby till slut på försvaret av Taiwan. Om Kina, med blicken på Putins attack mot Ukraina och NATO:s reaktion därpå, skulle gå till attack mot ön och eventuellt lyckas erövra denna, hänger USA:s som alliansens ”cornerstone balancer” trovärdighet på en aningen skör tråd. Förlusten av Taiwan skulle naturligtvis inte vara en existentiell fråga för Washington, däremot för andra stater som satsat på USA. Därför är det också viktigt att, för den händelse Kina skulle ta ön, koalitionen, d v s i realiteten USA, skulle kunna ta tillbaka territoriet innan kineserna hunnit befästa sina positioner. Det andra möjliga målet för ett kinesiskt försök att etablera ett fait accompli är Filippinerna, strategiskt viktigt men mindre symbolladdat än Taiwan och dessutom logistiskt komplicerat.
President Biden har tydligare än någon av sina föregångare förklarat att, trots frånvaron av någon formell allians, skall USA försvara Taiwan. Tidigare amerikanska uttalanden genom åren har varit mera ambivalenta till sin natur. Sannolikt reflekterar Bidens svar på frågor om Washingtons ansvar för ön både hans egna åsikter och, mot bakgrund av den kinesiska maktutvecklingen, en ökad medvetenhet om de frågeställningar som Elbridge Colby tagit upp i sin bok.
Elbridge Colby har genom sin bok riktat ett skarpt fokus på USA:s kanske största strategiska utmaning. Emellanåt gör hans bok kanske ett aningen opolitiskt intryck. Vad som skett detta år i östra Europa visar ju hur schackspelet mellan stormakter plötsligt kan vältas över ända. USA:s strategiska val är också beroende av hur senatorerna och representanthusets ledamöter reagerar på vad som sker. Och vad skulle det innebära om Donald Trump eller någon med honom ideologiskt besläktad president vinner valet 2024? Även om ett ganska brett samförstånd rått om Kinapolitiken, vet man ju att Trump sannolikt skulle uttrycka sig mera försiktigt än Biden när det gäller försvaret av Taiwan. Trump har ju, trots tonläget visavis Kina, varit angelägen om sina personliga relationer med president Xi.
Att Kina vill se USA i praktiken köras ut ur Sydkinesiska sjön är ganska klart. Men till slut bör man givetvis fråga sig hur stor risken egentligen är för att Xi Jin Ping skulle våga sig på företag av den omfattning som bekymrar Elbridge Colby. Den förre australiske premiär- och utrikesministern Kevin Rudd redovisar i en artikel i senaste numret av Foreign Affairs förhoppningar om vad han kallar en ”managed strategic competition” mellan de båda stormakterna. Kanske är detta det bästa vi kan hoppas på. Den ekonomiska utvecklingen i Kina, kontakter mellan de båda statsledningarna och kriget i Ukraina skulle, menar Rudd kunna peka i denna riktning. Kan man hoppas att Kinakännaren Kevin Rudd har rätt. Kina har trots allt ett mycket tydligare incitament än Ryssland att bevaka den rådande internationella ordningen, som på många sätt tjänat den väl.
