Av Johan Larnefeldt, statsvetare
Det nyligen genomförda presidentvalet i USA innehöll inte många avgörande säkerhetspolitiska skiljelinjer, men det är ändå tydligt att viss osäkerhet om framtida politikinriktning rådde innan resultatet stod klart. Barack Obamas vinst innebär en fortsättning på nuvarande linje, där ombalanseringen till Asien varit en av få direkta nyheter. Denna politik har konsekvenser för Asien och Stillahavsregionen, men kanske ännu mer för den amerikanska försvarsmakten och dess framtida inriktning.
Jämfört med det säkerhetspolitiska samtalet i allmänhet har diskussionen om Asienorienteringen kommit att bli starkt fokuserad på ett antal – mer eller mindre konkreta – termer och begrepp. För det första finns en grundläggande osäkerhet om huruvida det är fråga om en materiell omdirigering av militära resurser, eller snarare om en omorientering av den politiska uppmärksamheten. För det andra är det inte självklart vilken politisk linje som ryms i omorienteringen, oavsett om den är materiell eller idébaserad. Är det fråga om ett offensivt värnande av nationella intressen, som på sikt kan leda till konfrontation med framför allt Kina, eller är det fråga om ett försök till samarbete, och ett närmande till Kina och regionen i stort?
Än viktigare än de geografiska förskjutningarna i sig är möjligen det bredare säkerhets- och försvarspolitiska utvecklingsarbete som sker i samband med ombalanseringen. Detta arbete är oundvikligen en del av den dragkamp mellan försvarsgrenarna som blir följden av stora federala underskott och neddragningar inom försvarsbudgeten. Flottan är här mån om att lyfta fram sitt Air-Sea battle-koncept, vars innebörd har blivit något klarare under det senaste året. Även om de samordningsprinciper som kommer till uttryck i begreppet kan ha en mycket bred tillämpning tolkas de allmänt som en del av den asiatiska omorienteringen, och mer specifikt som riktade mot Kina.
Denna utveckling kan också ses mot bakgrund av USA:s tillbakadragande från Irak och Afghanistan. Den intensiva COIN-trenden var relativt kortlivad och den amerikanska aptiten på några som helst större markoperationer är inte stor. Mot bakgrund av detta, och med siktet inställt på Asien, har man betonat vikten av en utvecklad förmåga att operera i A2/AD- och cybermiljö (Red anm: Anti-access/area denial). Detta är givetvis ett avsevärt skifte från de utdragna försöken att riva ned och bygga upp stater i Mellanöstern och Sydasien, och det är uppenbart att det har konsekvenser för större beslut om resursallokering. I en försvarspolitisk diskussion där narrativ och nyckelbegrepp har central betydelse – den nu av andra skäl aktuelle David Petraeus är ett exempel på detta – har armén alltså fått större svårigheter att hävda sig.
ASB-satsningen har därför fått ett slags landbaserad motsvarighet, kanske delvis för att armén behöver visa att den inte bara finns till för att leverera personal till de allt viktigare specialförbanden. Även om det ännu är oklart vad denna samordning mellan specialförband och konventionella styrkor innebär i termer av resurser ska möjligheterna till framåtsyftande idéutveckling inte underskattas. Mer specifikt kan en större integrering av fysiska och psykologiska konfliktdimensioner, samt diskussioner om cyberdimensionens relevans för den enskilde soldaten, bli viktiga bidrag till framtidens amerikanska försvarsplanering.
Om vi sedan lyfter blicken till den bredare säkerhetspolitiska bilden är det än mindre uppenbart att ombalanseringen till Asien och Stillahavsregionen tillsammans med ASB-konceptet skulle göra den amerikanska armén obsolet. Att Asienbetoningen har starka ekonomiska och politiska dimensioner är uppenbart, och märks till exempel i att såväl USA:s president som dess utrikesminister och försvarsminister reser i regionen under hösten. Lika uppenbart är att en större politisk-ekonomisk omorientering för en aktör som USA behöver medföra även militära omprioriteringar. Detta är dock inte detsamma som att en storskalig konfrontation med Kina på något sätt skulle vara nära förestående.
Tvärtom är det möjligt att de mer akuta situationer som den amerikanska säkerhetspolitiken kommer att behöva hantera under Obamas andra mandatperiod blir mer besläktade med 00-talets långa efterspel till 11 september än med mer teknologiskt avancerade A2/AD-scenarier. Problemet synliggjordes under den gångna veckan: det var inte första gången de amerikanska försöken att synliggöra Asienansträngningarna – denna gång genom försvarsministerns Asienresa – skymdes av uppblossande oroligheter i Mellanöstern.
Samtidigt ska påpekas att ombalanseringen, trots en del kritik om otillräckliga resurser och diffust strategiskt tänkande, inte bara är politisk och retorisk. Förändringar i konkreta förvarsprioriteringar kommer att ske, framför allt till havs. USA:s flotta har meddelat att år 2020 ska 60% av dess fartyg ska ha sin hemmahamn i Stilla havet, samtidigt som närvaron i Stilla havets västra del ska ha ökat med 20%. De 2500 marinkårssoldater som USA kommer att ha baserade i Australien kan möjligen tjäna som ett praktiskt exempel på den typ av förändringar det kan bli fråga om: i materiella termer relativt blygsamma åtgärder för att stärka viktiga allierade i regionen.
I dessa ansträngningar – som syftar till att balansera, snarare än att konfrontera, Kina – kan den asiatiska politikens mellanstora aktörer hamna i fokus som Australien, Indonesien, Filippinerna och Vietnam. USA:s relation till Japan är fortsatt viktig, men den komplicerar också förhållandet till Kina. Av särskilt intresse är uppstigande – och självständiga – aktörer som Indien, då de utgör en påminnelse om att varken USA eller någon annan nödvändigtvis kan räkna med stabila och fasta allianser i regionen. Detta gäller särskilt om den amerikanska expansionen rör sig vidare in mot Indiska oceanen, vilket man har signalerat ingår i planerna. Man behöver alltså behålla en sedan tidigare stark närvaro i nordöstra Asien, samtidigt som man ökar närvaron i Sydostasien. Det är i det förstnämnda fallet som förmågan att möta A2/AD-hot blir särskilt viktig, medan det i det sistnämnda snarare är fråga om långsiktigt alliansbyggande.
Behovet av allianser beror givetvis också på vilken typ av situationer man har att hantera. Det finns reella konflikter kopplade till territorium, men de amerikanska ambitionerna i Stilla havet och Indiska oceanen handlar också till stor del om allmän säkerhet och öppna handelsvägar. En aktör som Indien är betydligt mer benägen att samarbeta när det gäller det senare, samtidigt som även Kina har uppenbara intressen av lugn och stabilitet. Dock kan mindre konflikter ha en destabiliserande effekt på den bredare utvecklingen, vilket kommer att följas på Försvar och Säkerhet framöver.
De små omtvistade Diaoyu/Senkaku-öarna öster om Taiwan har ofantligt stor inverkan på geostrategierna
Öarna heter i Japan Senkaku och i Kina Diaoyu. Till saken hör att ögruppen är obebodd. Bråken om öarna är inte nya, men i oktober
2012 har bråket fått 100 000 kineser att avboka sina resor till Japan, och den japanska bilexporten till Kina väntas falla med 70 procent under resten av året, i skrivande stund. För Japan är detta en allvarlig ekonomisk kris under uppsegling, och även Kina drabbas. Jag skulle inte säga så mycket om bråket om jag inte visste att det är just där som USA skulle sätta in sin stöt för att slå fast en kil mellan Kina och Japan i hopp om att ostasiaterna inte ska slå sig samman för att sätta hårt mot hårt mot USA. USA skulle välja att vara mycket subtila i processen och tassa på i ullstrumporna innan antagonisterna i Ostasien låst hornen i varandra. Efter det så kan det tänkas att amerikanarna uttalar sig klart och tydligt om den övergripande konflikten på ett sätt som inte skulle avslöja amerikanarnas verkliga förehavanden och intentioner. Man måste nästan ha ett bra grepp på USA:s strategi i Europa för att kunna förstå varför Diaoyu/Senkaku-öarna är så centralt för USA:s geostrategi just nu. Det är för att få handlingsfrihet i Europa framöver i tiden.
Roger Klang
Har studerat sydostasien och läst omfattande analyser från olika säkerhetspolitiska bedömare avseende den amerikanska förskjutningen från afrika och mellersta östern mot sydostasien…
Men jag måste tillstå att jag aldrig har uppfattat sambandet med ”handlingsfrihet i europa”…jösses vilken konspirationsteori utan några former av vetenskapliga belägg.
@Anonym:
U.S. Colonel (pensionerad) Sam Gardiner, tror att det är osannolikt att väst vid den här tidpunkten har den politiska viljan att resa frågan om Iskander på dagordningen. Frågan väcker inte intresse ens i militära kretsar. Gardiner reste frågan om Iskanders räckvidd i ett seminarie han höll i både Stockholm och Tallinn för flygvapnet i regionen, såväl som i USAF högkvarter i Tyskland. Vad gäller reaktionerna ”så kunde han lika gärna ha pratat om priset på apelsiner på den asiatiska marknaden”, sade han i en privat konversation 2010.
Politik är det möjligas konst. Om inte amerikanarna tar chansen så är dem dumma.
Roger Klang
@Roger Klang:
Ja, Senkaku/Diayou-öarna är givetvis en av de konflikter jag syftar på mot slutet av artikeln. Min syn på Europas betydelse för det ämne som avhandlas i denna artikel avspeglas nog i texten (där Europa, som synes, har en mycket liten roll). Men du får gärna (även om min kommentar nu kommer mycket sent) utveckla hur du tänker.
Inte ens supermakten USA kan vara helt självförsörjande eller självständiga och leva i ett totalt vakuum. Jag menar att USA hellre ser ett Asien i luven på varandra än ett enat Asien. För bara några år sedan så blomstrade nästan samtalen mellan Japan och Kina, och Japan hade så när bett om ursäkt för sina krigsbrott mot kineser under vk2. USA:s ekonomi blir allt mer bundet till Kina, om de kunde avleda lite av det kinesiska intresset så skulle de få en chans att utveckla de ekonomiska förbindelserna med Europa, där ju de flesta amerikaner har sitt ursprung. Dessutom så är amerikanarnas traditionella allierade – europeiska nationer. Jag tror inte att USA har intresse av att sugas in i ett stort svart hål kallat Kina. De fruktar dem helt enkelt. Och kineserna i sin tur har intresse i att låna ut pengar till USA tills situationen med räntan blir psykologiskt ohållbar och USA havererar. Då skulle kineserna få sin chans. Men om då kineserna ligger i luven på en annan asiatisk stormakt så skulle detta förmodligen inte ske. Vad tror du om den hypotesen?
Roger Klang
@Roger Klang:
Påståendet att USA helst ser ett Asien i luven på varandra tror jag är lite för generellt. Intresset kanske snarare handlar om att balansera Kina, alltså att stärka de allianser man redan har med andra länder i regionen, och kanske bygga upp nya. Detta intresse är ju ömsesidigt; mindre asiatiska stater som känner sig hotade av Kina har ju gärna USA i ryggen (jfr. Europa och Sovjetunionen). Detta innebär visserligen att USA gärna drar länder från Kina mot sig själva, men kanske inte att de vill se allmänt kaos.
Scenariot där USA havererar för att situationen med räntan är psykologiskt ohållbar är jag inte helt övertygad om. Även om det ofta framställs som att USA, p.g.a. statsskulden, är helt i händerna på Kina, är detta inte alldeles korrekt. När nu Kina valt att investera i amerikanska statspapper så innebär det ett till stor del ömsesidigt beroende. Ingen har intresse av någon större krasch, enligt min mening. Jag är dock lite osäker på vilka specifika motivationer och mekanismer det är du vill peka på.
”Jag är dock lite osäker på vilka specifika motivationer och mekanismer det är du vill peka på.” Johan Larnefeldt
Det behöver du inte vara osäker om! Jag menar patriotiska och/eller nationalistiska mekanismer. Jag vet inte om du vet vad det är att vara patriot? Om du inte gör det så kommer du nog aldrig att kunna förstå mig. Men du kan vara nyttig ändå! Eftersom nästan hela världen tänker som jag gör (patriotiskt) så är det en rimlig bedömning att jag har gjort en riktig analys, såtillvida jag inte samtidigt är dum i huvudet. Jag förstår nämligen hur en patriot tänker. Ekonomi är en kamp mellan stater, och är då bara den andra sidan intresserad av att försvara sig så kommer vi att lämnas med notan, precis som under 90-talets utpräglade svenska kris om du kommer ihåg. Mellan kina och USA råder det däremot en kamp.
Roger Klang
@Roger Klang:
Då förstår jag. Dock håller jag inte riktigt med. Patriotism/nationalism existerar ju i människors känsloliv och i länders politik, men jag tycker inte att begreppen i sig förklarar särskilt mycket om det internationella systemet. Alltså: insikten att en människa, eller t.o.m. en hel regering, är patriotisk/nationalistisk gör inte i sig att vi kan förutsäga eller förklara dess beteende.
Påståendet att ekonomi är en kamp mellan stater håller jag inte med om. Det kan det vara, men det är alltid väldigt mycket mer än så, bland annat för att stater inte är enhetliga aktörer.
Om inte patriotism är casus för det internationella ekonomiska och politiska systemet, vad är det då? Är patriotismens och ekonomins orsakssamband spuriöst (något som inträffar i följd men där det ena inte orsakar det andra annat än skenbarligen). Jag håller inte med dig, men jag antar att du har betydligt större tyngd i de rätta kretsarna för att din åsikt ska få företräde. Hoppas att du kan ta kritik? Jag loggar ut nu, för jag tror att vi har två viljor mot varandra och vi kommer ingen vart.
Med vänlig hälsning Roger Klang, Lund
Patriotismens existens, beskaffenhet och styrka, liksom dess eventuella påverkan på den internationella politiska ekonomin, är enligt min mening en öppen fråga om bör avgöras empiriskt, inte ett axiom som ska utgöra startpunkt för en analys. Men du har nog alldeles rätt i att vi inte kommer att övertyga varandra på den punkten, så just denna tråd får nog sluta här. Min ”tyngd i de rätta kretsarna” är med största sannolikhet mycket begränsad, och du är givetvis välkommen med kommentarer på framtida inlägg! Jag tycker att det är roligt att få respons.
Vänliga hälsningar
/Johan