Av Johan Larnefeldt, statsvetare


Det nyligen genomförda presidentvalet i USA innehöll inte många avgörande säkerhetspolitiska skiljelinjer, men det är ändå tydligt att viss osäkerhet om framtida politikinriktning rådde innan resultatet stod klart. Barack Obamas vinst innebär en fortsättning på nuvarande linje, där ombalanseringen till Asien varit en av få direkta nyheter. Denna politik har konsekvenser för Asien och Stillahavsregionen, men kanske ännu mer för den amerikanska försvarsmakten och dess framtida inriktning.
Jämfört med det säkerhetspolitiska samtalet i allmänhet har diskussionen om Asienorienteringen kommit att bli starkt fokuserad på ett antal – mer eller mindre konkreta – termer och begrepp. För det första finns en grundläggande osäkerhet om huruvida det är fråga om en materiell omdirigering av militära resurser, eller snarare om en omorientering av den politiska uppmärksamheten. För det andra är det inte självklart vilken politisk linje som ryms i omorienteringen, oavsett om den är materiell eller idébaserad. Är det fråga om ett offensivt värnande av nationella intressen, som på sikt kan leda till konfrontation med framför allt Kina, eller är det fråga om ett försök till samarbete, och ett närmande till Kina och regionen i stort?
Än viktigare än de geografiska förskjutningarna i sig är möjligen det bredare säkerhets- och försvarspolitiska utvecklingsarbete som sker i samband med ombalanseringen. Detta arbete är oundvikligen en del av den dragkamp mellan försvarsgrenarna som blir följden av stora federala underskott och neddragningar inom försvarsbudgeten. Flottan är här mån om att lyfta fram sitt Air-Sea battle-koncept, vars innebörd har blivit något klarare under det senaste året. Även om de samordningsprinciper som kommer till uttryck i begreppet kan ha en mycket bred tillämpning tolkas de allmänt som en del av den asiatiska omorienteringen, och mer specifikt som riktade mot Kina.
Denna utveckling kan också ses mot bakgrund av USA:s tillbakadragande från Irak och Afghanistan. Den intensiva COIN-trenden var relativt kortlivad och den amerikanska aptiten på några som helst större markoperationer är inte stor. Mot bakgrund av detta, och med siktet inställt på Asien, har man betonat vikten av en utvecklad förmåga att operera i A2/AD- och cybermiljö (Red anm: Anti-access/area denial). Detta är givetvis ett avsevärt skifte från de utdragna försöken att riva ned och bygga upp stater i Mellanöstern och Sydasien, och det är uppenbart att det har konsekvenser för större beslut om resursallokering. I en försvarspolitisk diskussion där narrativ och nyckelbegrepp har central betydelse – den nu av andra skäl aktuelle David Petraeus är ett exempel på detta – har armén alltså fått större svårigheter att hävda sig.
ASB-satsningen har därför fått ett slags landbaserad motsvarighet, kanske delvis för att armén behöver visa att den inte bara finns till för att leverera personal till de allt viktigare specialförbanden. Även om det ännu är oklart vad denna samordning mellan specialförband och konventionella styrkor innebär i termer av resurser ska möjligheterna till framåtsyftande idéutveckling inte underskattas. Mer specifikt kan en större integrering av fysiska och psykologiska konfliktdimensioner, samt diskussioner om cyberdimensionens relevans för den enskilde soldaten, bli viktiga bidrag till framtidens amerikanska försvarsplanering.
Om vi sedan lyfter blicken till den bredare säkerhetspolitiska bilden är det än mindre uppenbart att ombalanseringen till Asien och Stillahavsregionen tillsammans med ASB-konceptet skulle göra den amerikanska armén obsolet. Att Asienbetoningen har starka ekonomiska och politiska dimensioner är uppenbart, och märks till exempel i att såväl USA:s president som dess utrikesminister och försvarsminister reser i regionen under hösten. Lika uppenbart är att en större politisk-ekonomisk omorientering för en aktör som USA behöver medföra även militära omprioriteringar. Detta är dock inte detsamma som att en storskalig konfrontation med Kina på något sätt skulle vara nära förestående.

Tvärtom är det möjligt att de mer akuta situationer som den amerikanska säkerhetspolitiken kommer att behöva hantera under Obamas andra mandatperiod blir mer besläktade med 00-talets långa efterspel till 11 september än med mer teknologiskt avancerade A2/AD-scenarier. Problemet synliggjordes under den gångna veckan: det var inte första gången de amerikanska försöken att synliggöra Asienansträngningarna – denna gång genom försvarsministerns Asienresa – skymdes av uppblossande oroligheter i Mellanöstern. 

Samtidigt ska påpekas att ombalanseringen, trots en del kritik om otillräckliga resurser och diffust strategiskt tänkande, inte bara är politisk och retorisk. Förändringar i konkreta förvarsprioriteringar kommer att ske, framför allt till havs. USA:s flotta har meddelat att år 2020 ska 60% av dess fartyg ska ha sin hemmahamn i Stilla havet, samtidigt som närvaron i Stilla havets västra del ska ha ökat med 20%. De 2500 marinkårssoldater som USA kommer att ha baserade i Australien kan möjligen tjäna som ett praktiskt exempel på den typ av förändringar det kan bli fråga om: i materiella termer relativt blygsamma åtgärder för att stärka viktiga allierade i regionen.
I dessa ansträngningar – som syftar till att balansera, snarare än att konfrontera, Kina – kan den asiatiska politikens mellanstora aktörer hamna i fokus som Australien, Indonesien, Filippinerna och Vietnam. USA:s relation till Japan är fortsatt viktig, men den komplicerar också förhållandet till Kina. Av särskilt intresse är uppstigande – och självständiga – aktörer som Indien, då de utgör en påminnelse om att varken USA eller någon annan nödvändigtvis kan räkna med stabila och fasta allianser i regionen. Detta gäller särskilt om den amerikanska expansionen rör sig vidare in mot Indiska oceanen, vilket man har signalerat ingår i planerna. Man behöver alltså behålla en sedan tidigare stark närvaro i nordöstra Asien, samtidigt som man ökar närvaron i Sydostasien. Det är i det förstnämnda fallet som förmågan att möta A2/AD-hot blir särskilt viktig, medan det i det sistnämnda snarare är fråga om långsiktigt alliansbyggande.
Behovet av allianser beror givetvis också på vilken typ av situationer man har att hantera. Det finns reella konflikter kopplade till territorium, men de amerikanska ambitionerna i Stilla havet och Indiska oceanen handlar också till stor del om allmän säkerhet och öppna handelsvägar. En aktör som Indien är betydligt mer benägen att samarbeta när det gäller det senare, samtidigt som även Kina har uppenbara intressen av lugn och stabilitet. Dock kan mindre konflikter ha en destabiliserande effekt på den bredare utvecklingen, vilket kommer att följas på Försvar och Säkerhet framöver.

Mer av samma författare