Ledarna för alla världens demokratiska länder väntas bli inbjudna av USA:s president till en virtuell videokonferens den 9 december. För Sverige är den transatlantiska länken en livlina mot rysk aggressivitet. Vilken roll har Väst idag och vad är Väst?
Hemliga avskjutningsramper och hypersoniska missiler
Förra månaden avslöjades att amerikansk satellitspaning hade upptäckt att Kina i hemlighet har byggt ett par hundra silos som avskjutningsramper för interkontinentala missiler i ökenområden i västra Kina. Denna månad upptäckte amerikansk radarspaning att Kina med en bärraket hade skjutit upp en hypersonisk missil, som sedan flög runt jorden och hamnade nära en förutbestämd nedslagsplats. Ovisshet råder om det kan röra sig om en ny form av rymdkrigföring. Ingen av dessa händelser har getts någon lugnande förklaring av Kina.
President Biden har ”uttryckt bekymmer” och USA:s nedrustningsminister har uttryckt ”djupt bekymmer”. Pentagons ansvarige för datautveckling avgår från sin post och deklarerar att USA redan har förlorat kampen om den teknologiska utvecklingen därför att militärerna satsar på materiel i stället för mjukvara och för att teknikföretagen, särskilt Google, inte samarbetar. USA:s flygvapen hoppas kunna få hypersoniska missiler att flyga under nästa år, flottan under 2023 och armén 2024, men media rapporterar om det ena misslyckade försöket efter det andra. Kinas kärnvapenaktivitet och USA:s eftersläpning på missilområdet är en del av ett större sammanhang.
USA dominerar Stilla havet
Kinas snabba utveckling har gjort det möjligt att utmana USA om dominansen över Stilla havet. Under tiden fram till det andra världskriget var USA en kolonialmakt med intressen i Kina, och Filippinerna var en amerikansk koloni. När Japan anföll USA i Pearl Harbor kom det som en chock för USA:s befolkning, som den aldrig tycks glömma. Fortfarande råder nolltolerans mot varje försök av en annan nation att konkurrera om den strategiska dominansen över Stilla havet.
Militärt har USA under lång tid inte haft någon seriös konkurrent om herraväldet över Stilla havet, inte sedan Sovjetunionens upplösning.
Kinas militära styrka växer snabbare än den amerikanska
Sedan man 2014 deklarerade att man avser att bygga upp en flotta med närvaro ”i jordens alla hörn” har Kina rustat upp sina militära tillgångar och sökt att skaffa sig kontroll över Sydkinesiska havet och Taiwansundet.
Den kinesiska flottan har under åren 2005 – 2020 tillförts dubbelt så många fartyg som den amerikanska, och de nya fartygen är större och tyngre beväpnade. Därtill kommer att USA:s flotta förutom i Stilla havet har uppgifter i Atlanten och Indiska oceanen, medan den kinesiska ännu så länge bara i västra Stilla havet. Rysslands flotta uppfattas dessutom av USA – rätt eller fel – som potentiellt allierad med den kinesiska i händelse av krig.
Kina har skaffat sig offensiva vapen i form av sex strategiska kärnvapenbärande ubåtar och två hangarfartyg med ett tredje under leverans. Andra offensiva vapen, som har tillförts Kinas försvarsmakt, är landstigningsfartyg och tunga trupptransportflygplan. Kina har gjort tekniska framsteg i vapenutveckling, som saknar motsvarighet i USA. Det gäller främst de hypersoniska missilerna, som är så snabba och manövrerbara att de inte med säkerhet kan upptäckas och följas med radar och mot vilka USA:s hela kostnadskrävande missilförsvar kan ha blivit verkningslöst.
Kinas försvarsbudget har vuxit med 76% under åren 2011–2020, medan USA:s försvarsbudget i konstanta priser minskade med 10 % under samma period. Det råder hårt motstånd inom det demokratiska partiet i USA mot att bevilja ökade försvarsutgifter.
Indo-Pacific
Den skisserade utvecklingen har förvärrat en redan tidigare upplevd känsla i USA av att behöva brottas med problemet ”Overreach”, dvs svårigheter att behöva underhålla en militär förmåga över hela världen för att kunna fylla rollen som ”världspolis” med allt tunnare utspridda resurser. Det ledde till att Donald Trump´s administration 2020 utfärdade ett upprop till en gemensam front för att bemöta Kinas försök till expansion i Indo-Pacific-området. Detta upprop gav till en början ett lamt gensvar i regionen, men den 20 juni hände det något, som förändrade läget.
Indien under angrepp vänder på klacken
Kinesiska soldater föll in i Ladakh i Himalaya-massivet i Norra Indien. Det kom inte till några större strider, men det utlöste en hätsk motreaktion. Den har sin bakgrund i att Kina 1962 hade anfallit och ockuperat norra Indien, vilket skapade en misstänksamhet och latent fiendskap, trots att de kinesiska trupperna drogs tillbaka. Ändå kom det som något av en överraskning för många, när den indiska reaktionen på intrånget i Ladakh 58 år senare blev så hätsk och långtgående. Indien – som var en av grundarna till den alliansfria rörelsen – kastade sin traditionella neutralitetspolitik över bord. Det fortsätter visserligen att finnas en väl artikulerad opposition mot att Indien lierar sig med USA, men regeringen ger idag uttryck för en vilja att arbeta gemensamt med USA på att hindra Kina från att expandera i Asien. Det har givit nytt liv åt Indo-Pacific-konceptet, som överlevde skiftet på presidentposten i USA.
Ideologisk krigföring
Att Donald Trump ersattes med Joe Biden som USA:s president har inte nämnvärt förändrat Kinas och Rysslands hållning gentemot Väst. Båda regimerna har oroats av folkresningar i sina grannländer, som de uppfattar som inspirerade och stödda av USA och Europa – och de fruktar att folkstämningarna i deras egna länder ska påverkas. I mars i år deklarerade Rysslands utrikesminister Vladimir Lavrov och Kinas utrikesminister Wang Yi följande:
- Vi avser bekämpa ”Color revolutions, stå skuldra vid skuldra och skydda politisk säkerhet”
- ”Individens rättigheter måste vägas mot andra medborgares gemensamma rättigheter till utveckling av levnadsstandard och livskvalitet” (dvs en mot alla lika med noll i praktiken)
- ”Inblandning i andra staters inre angelägenheter med åberopande av mänskliga rättigheter måste upphöra”
Sedan dess har 65 länder – mestadels utvecklingsländer med auktoritära regimer – röstat för dessa principer, när de har framförts i FN-organ av Kina och Ryssland.
Den ideologiska krigföringen mot Väst är nu i full gång. Den drabbar även EU, men inte på samma sätt som USA. Europa ligger på den andra sidan av den eurasiska kontinenten, som Kina vill binda samman med det enorma Belt and Road-projektet (BRI) och förena kontinenten i ett djupgående samarbete under kinesisk ledning. Kina har gjort sitt bästa för att få de europeiska länderna att tro att det ligger i deras eget intresse att inte motsätta sig den utvecklingen.
Joe Biden utvecklar en egen Indo-Pacific-politik
Joe Biden har förvisso avvikit från de mest brutala inslagen i Donald Trump´s Kina- och Ryssslandspolitik. Däremot har USA:s grundläggande hållning till dessa båda stater uppvisat en anmärkningsvärd kontinuitet.
Joe Biden höll redan i februari i år ett tal på en säkerhetspolitisk konferens i München om planer på att skapa en gemensam front av världens alla demokratiska länder mot de autokratiska krafterna, främst representerade av Kina och Ryssland. Han höll ett annat tal med samma inriktning i NATO, varefter han lyckades förmå Storbritannien, Frankrike, Nederländerna och Tyskland att sända örlogsfartyg till Sydkinesiska havet och Taiwan-sundet i en varning till Kina. Han bildade den så kallade AUKUS-pakten, vars första konkreta uppgift är att förse Australien med kärnkraftsdrivna ubåtar så att landet skall kunna försvara sig mot Kina. Han höll ett möte med ledarna för länderna i Quadrilateral Security Dialogue (”QUAD”), som skall syfta till gemensamma åtgärder för att bemöta Kinas expansion. (De övriga tre var ledarna för Indien, Japan och Australien).
EU formulerar en försiktig politik
EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen presenterade den 16 september en europeisk Indo-Pacific-politik. I den deklarationen sägs det att EU vill samarbeta med Kina där det är möjligt;
“The EU Strategy is inclusive of all partners in the region wishing to cooperate with us when our interests coincide”.
EU skall stödja sina vänner i Indo-Pacific; “Promote an open and rules-based regional security architecture” (Viss udd mot Kina, som bryter mot FN:s regler om mänskliga rättigheter och andra internationella konventioner ).
EU är dock fortsatt försiktigt med USA:s militära alliansplaner. EU skall sålunda “Explore ways to ensure enhanced naval deployments by EU Member States in the region”.
I det sammanhanget är det intressant att Frankrike är det enda EU-land som har egna nationella intressen i Stilla havet, nämligen i form av territorierna Franska Polynesien och Nya Kaledonien. Frankrike har vissa skäl att i eget nationellt intresse fortsätta att ha örlogsfartyg och soldater stationerade i Stilla havet, men det har knappast någon annan medlem av unionen.
Skäl för Europa att tänka efter
På sistone har Joe Biden gett intryck av att inte fästa stor vikt vid Europas intressen. Det framkom under tillbakadragandet från Afghanistan, då de europeiska länderna inte informerades i förväg samt vid bildandet av AUKUS-pakten, då Frankrikes intressen förbigicks på ett flagrant vis. Dessa händelser har väckt olust i Europa. USA:s intresse för Europa framstår som förstrött, och löften om stöd i händelse av rysk militär expansion framstår inte som lika seriösa. Det leder till ett förnyat intresse för tankarna på ett autonomt europeiskt försvar.
Det är inte bara Joe Biden´s uppmärksamhet, som flyttar från Europa till Asien. Även Europas intressen förskjuts. Världens ekonomiska tyngdpunkt är ett begrepp som fås fram genom att väga in ländernas BNP och projicera resultatet på en världskarta. 1950 låg den strax norr om Island. Då började den röra sig österut, och om trenden inte bryts under de närmaste tre åren kommer den 2025 att ligga i Östra Sibirien. För Europa har detta bland annat medfört att EU:s handel med Kina idag är större än handeln med USA.
Att mycket påminner om det kalla kriget är inte detsamma som en upprepning
Införandet av ideologisk krigföring har gjort att de militära frågorna i Stilla havet kommit att sammanknippas med motsättningar med Väst på handelsområdet, cybersäkerhet, teknologisk konkurrens, kapprustning och råvarukonkurrens. Kina tolererar inte längre amerikansk militär närvaro ända in på den egna kusten och försöker använda både civila påtryckningar och militärt hot för att mota bort USA.
Varje motsättning på ett område tenderar i denna miljö att utlösa eskalering i form av åtgärder och motåtgärder på andra områden samt nya blockbildningar, som tenderar att också få militärt innehåll. ”Democracy” ställs mot ”Autocracy”. Det påminner om läget under det kalla kriget. Den mycket snabba militärtekniska utvecklingen utgör dock en skillnad jämfört med läget under slutskedet av det kalla kriget. Då var kärnvapenbalansen inte lika förknippad med den tekniska utvecklingen på andra områden såsom Artificial Intelligence, cybersäkerhet och informationsteknik.
En skillnad jämfört med det kalla kriget, som har betydelse för svensk del, är att då kunde vårt land föra en neutralitetspolitik. Idag är teknologisk konkurrens en så viktig del av motsättningarna att det skulle te sig patetiskt att kalla sig neutral. Det svenska förbudet för det kinesiska företaget Huawei att delta i utbyggnaden av 5G hade en djupt symbolisk innebörd.
Den transatlantiska länken har varit en ”livlina” i EU-ländernas strategiska tänkande. Det är den livlinan som har inspirerat till förhoppningar om att få amerikanskt skydd mot ett Ryssland, som upplevs som aggressivt. Nu är det ett yrvaket och delvis splittrat Europa, som tillsammans med Indien, Japan, Sydkorea och Australien uppmanas att hjälpa USA att behålla sin ställning i Stilla havet.