Igår presenterade USA:s regeringen hur det egna försvaret kommer att utvecklas framöver till följd av budgetnedskärningarna. Dessa är stora i reala termer, men inte så stora i relativa termer.

Armén och Marinkåren drar ned på personal, men inte mer än att man hamnar i paritet med de nivåer som rådde för tio år sedan. För Europas del innebär det en minska amerikansk närvaro, när bland annat två brigadstridsgrupper dras hem. I bakgrunden finns den nya militärstrategin och den rimliga tanken att världens rikaste region kan ta ett större ansvar för sin egen säkerhet. Om det kommer att ske är förstås en annan fråga.

När de gäller de blå försvarsgrenarna väljer USA att behålla en flotta med elva hangarfartyg. Förmågan att projicera makt på världshaven ökar också genom en satsning på ubåtar av Virginiaklass och hög fart i programmet att bygga Littorial Combat Ships för mer kustnära uppträdande. Dessa kommer antagligen att kunna stationeras på platser som femte flottans bas i Bahrain.

De mest spektakulära satsningarna görs på obemannade farkoster och specialoperationer. Med ett utökat nät av mindre baser ska USA kunna genomföra räder mot mål som terroristläger eller smuggling av avancerade vapen. Bägge företeelserna har flera fördelar, men också nackdelar.

När det gäller specialförband är dessa två. Insynen i dessas verksamhet är begränsad, vilket utgör ett problem för demokratiska stater. Den begränsade insyn är förståelig sett ur ett militärt perspektiv. Specialförband är små och sårbara och använder därför sekretess som ett skydd för förbanden. Ju mindre omvärlden vet om metoder, utrustning och beredskap, desto bättre. Skattebetalarna har emellertid rätt att veta vad som görs, och att gemensamma tillgångar brukas effektivt. Om militärt våld används är det rimligt att de, i vars namn det utförs (exvis svenska folket), genom någon funktion vet vad som pågår.

Det andra problemet är balansen mellan specialförband och konventionella förband. Det är en frestande tanke att bygga så många specialförband som möjligt, men det fungerar inte långsiktigt. Specialförbanden är en funktion av övriga stridskrafter. Utan en tillräcklig kvantitet av konventionella förband med hög kvalitet, så går det inte på sikt att vaska fram tillräckligt många operatörer.

Obemannade farkoster bjuder på ännu större utmaningar. Idag har USA 7500 UAV:er och fler lär det bli. Amerikanska företrädare utgår från att UAV:er kommer att innebära minskade kostnader och minskade risker för egen personal. Baksidan är svårigheterna att bekräfta mål i komplexa situationer när det inte finns en traditionell pilot i beslutscykeln. Detta kommer att förstärkas när USA tar nästa kliv, och låter robotar styra farkosterna.

Förra året flög experiment-UAV:n X-47B för första gången. I denna är det datorerna som med data från sensorer styr farkosten. Nästa år räknar Northorp Grumman med att kunna landa på ett hangarfartyg. Dessa typer av farkoster kommer att kunna förses med vapen som robotar, vilket öppnar för svåra diskussioner. En viktig regel i krigföringen är kraven på urskiljning. Hur görs den, och vem har ansvaret? Befälhavaren som med en elektronisk underskrift skrev på uppdragsordern? Företaget som tillverkade sensorn som inte kunde skilja på en skolbuss och en stridsvagn? Materielkontoret som gjorde en bristande upphandling när det visar sig att någon varnat för bristande kvalitet i tillverkningen?

I det kortare perspektivet kommer också kombinationen av specialoperationer och UAV-räder vara omstritt. Den attraktiva kombinationen av lägre kostnader och perceptionen att landet inte befinner sig i krig kommer att ifrågasättas. Det kommer att finnas en del indirekta kostnader, dels för att få tillgång till dessa baser och dels politiska kostnader i form av samarbete med regimer som har brist på mänskliga rättigheter. Själva krigsförklaringselementet genomgår också ett tvärt kast. Från Global War on Terror till Timelimited Military Action som i fallet med Libyen. Det är inte säkert att vare sig den allmänna opinionen eller motståndarna följer dessa försök till definitioner.

Krigföringens karaktär är stadd i ständig förändring. Jag ska försöka skriva något om de längre trenderna och betydelsen för vårt försvar lite längre fram.

Mer av samma författare