Weimarrepubliken existerade i Tyskland från den nya grundlagens antagande i februari 1919 fram till Hitlers utnämning till förbundskansler i januari 1933. Den utmärktes de första åren av stora ekonomiska och politiska problem med täta regeringsskiften och utbrett politiskt våld. Främst därför att kejsarrikets successorstat, som någon sagt, skapades i synd och ändade med nazismen, har den oftast lidit av ett mycket dåligt rykte, möjligen med undantag för erkännandet av det rika och radikala kulturliv som frodades i 1920-talets Berlin.

Men kanske är Weimarrepublikens negativa bild i eftervärlden inte helt rättvis. Dess öde hade kanske kunnat bli ett annat med en mera generös politik från ententens segrarmakter, framför allt Frankrike, och om inte den stora ekonomiska kraschen slagit till 1929. Den författning som antogs just i Weimar av en vald konstituerande församling var en av Europas modernaste och mest demokratiska med lika rätt för män och kvinnor och minoriteter. Konstitutionens största och fatala svaghet var dess art 48 som möjliggjorde för statschefen att i ett nödläge suspendera riksdagen och för regeringen att regera via dekret; dessa skulle dock i efterhand kontrolleras av riksdagen. Det var just med stöd av art 48 som den gamle presidenten Hindenburg efter riksdagsbranden i februari 1933 gav Hitlers regering fullmakt att hantera denna fråga. I händerna på Hitler etablerades därpå diktaturen. Ett annat problem var att man saknade spärrar för representation i riksdagen vilket ledde till en stor flora av småpartier, vilket i sin tur givetvis försvårade möjligheter att få till stånd effektiva regeringar.

Men enligt Robert Gerwarth, verksam vid Dublin University, i hans nya bok ”November 1918” (2020) var Weimarrepubliken inte dömd på förhand. Det kunde ha gått åt andra hållet. I själva verket fungerade staten efter de fyra första årens oro ganska väl. Åren 1924-1929 var relativt stabila. Det politiska våld som bl a under de första åren skördat hundratals valda politikers liv avtog. Frågan kring det enorma krigsskadeståndet kunde genom Dawesplanen från 1924 avdramatiseras en smula. Regeringarna, som formades kring centern ofta med stöd från eller accept av socialdemokraterna, som länge var största parti, skiftade ofta. Republikens ledande statsman, vid sidan av socialdemokraten Friedrich Ebert, dess förste president, var Gustav Stresemann, som representerade det ingalunda stora tyska folkpartiet. Stresemann var ofta en motor bakom dessa koalitioner och deras utrikesminister under en god del av 1920-talet till sin död 1929. Stresemanns utrikespolitik hade två mål: revision av Versaillesfreden o c h avspänning med segrarmakterna. Han lyckades också etablera en hygglig relation till både Frankrike och Storbritannien vilket ledde fram till Locarnotraktaten 1925 där signatärmakterna åtog sig att endast på fredlig väg ändra Versaillesfredens gränser i väst.

Robert Gerwarths och andras försök till åtminstone partiell ”Ehrenrettung” för Weimarrepubliken har mött och möter ändå ett fortsatt klart motstånd. Den tysk-amerikanske historikern Fritz Stein skrev t ex redan för ett halvsekel sedan i sin ”The Failure of Illiberalism” (1971) att republiken utmärktes av ett fundamentalt glapp mellan den nya demokratiska staten och det icke-demokratiska tyska samhället. Man levde också i skuggan av Bismarckmyten och önskan om en stark politiker, vilket ju inte riktigt överensstämde med den demokratiska författningens idé.

Men Weimar har alltså, inte minst under senare år med alltför många internationella fall, använts som ett avskräckande exempel på hur en demokratisk stat på laglig väg kunde omvandlas till en diktatur eller ett auktoritärt system. Denna tyska process har diskuterats i ett oräkneligt antal böcker som ett varnande exempel. En ganska färsk analys återfinns i Benjamin Carter Hetts ”The Death of Democracy” (2019).  Adolf Hitler blev som ledare för det största partiet och med den nationalistiska högerns aktiva bistånd – de trodde ju att de skulle kunna kontrollera honom – regeringschef ett par månader efter valet i november 1932.

Under valåret 2020 i USA har begreppet ”Weimerica” myntats. Det är framför allt den brittisk-amerikanske konservative skribenten Andrew Sullivan, tidigare chefredaktör för den ansedda tidskriften New Republic, som i artiklar och på sin blogg The Daily Dish rest frågan om USA kan riskera att vandra Weimars väg. Sullivan hänvisar till de extrema krafternas frammarsch, till det ökande antalet högerradikala element, till de vänsterradikalas höjda röster. Sommaren 2020 med upplopp i flera stora städer och där grupper kring Black Lives Matter av högern påstods tagit över stadskärnorna tycktes, menade Sullivan, bl a peka på att centern försvagats. Öst- och västkusternas liberala eliter har tryckts tillbaka. Tribalisering och polarisering var de politiska uttrycken för denna situation. De långvariga krigen i Afghanistan och Irak och den efter pandemins utbrott snabbt försämrade ekonomiska situationen utgjorde också signaler om fara å färde.

I förgrunden figurerade förstås Donald Trump som fritt och ofta gav uttryck för tendenser som man inte med bästa vilja i världen kan karaktärisera som demokratiska. Hans lögner, oblyga propagandagrepp och benägenhet att inför stora folkmassor och över den politiska klassens huvuden vädja till sin publiks lägsta instinkter var också tecken på en bristande respekt för demokratins former. Donald Trumps alltför uppenbara förtjusning i och ovilja att kritisera samtidens auktoritära statschefer som Putin, Xi, Kim-Yong-Un, Erdogan, Saudiarabiens Muhammed bin Salah, m fl kan utan större svårighet tolkas som uttryck för en auktoritär personlighet som om han fick hållas, kunde bli ännu farligare under en andra ämbetsperiod.

Om dessa olycksbådande tendenser, som uppenbarligen hade oanat starkt stöd, särskilt i USA:s inland, visade tecken på att fortsätta och om Trump blivit omvald, funnes risk för att utvecklingen skulle kunna innebära ett större hot mot den amerikanska demokratin. Självfallet skulle de också kunna få omfattande säkerhetspolitiska konsekvenser eftersom USA:s allianssystem skulle utsättas för ytterligare påfrestningar. Därför finns det skäl att något diskutera Andrew Sullivans tes. Det är kanske inte någon slump att Sullivan alltså är född britt och att en som sökt punktera hans tes också är europé, skotten Niall Ferguson – också verksam i USA på den konservativa kanten – som f ö skrivit sin doktorsavhandling om Weimarrepubliken. Det är kanske mindre sannolikt att någon skribent utan europeisk bakgrund skulle gett sig in i denna debatt i debatten.

Niall Ferguson hävdar i en artikel i Bloomberg Opinion (6 september 2020) att hans vän Sullivan på många punkter övertolkat parallellen med Weimar. Till att börja med var ju det politiska våldet ojämförligt mera omfattande under Weimars första fyra år än under USA:s heta sommar valåret 2020 och åren under Trump. Vidare var eliterna, militärer, domare och ämbetsmän fortfarande lojala med det gamla systemet och motståndare till republiken. Motsvarande eliter i USA har däremot i allmänhet visat betydligt större lojalitet mot landets institutioner. De ekonomiska problemen och inflationen var problem av en helt annan dimension i Berlin än i pandemins Amerika.

Fragmenteringen av det tyska partisystemet försvårade vidare, skriver Ferguson, allmänt accepterade och effektiva regeringsbildningar, medan det amerikanska från Storbritannien importerade tvåpartisystemet trots allt varit en stabiliserande faktor. I det tyska valet 1928 deltog t ex 41 partier. Den amerikanska författningen från 1787 har en helt annan ställning och hallstämpel än den nya tyska från 1919. Denna senare var mycket omstridd och föraktad av monarkister, den nationalistiska högern och det ganska välorganiserade kommunistpartiet. Detta parti, som aldrig nådde upp till mera än knappa 17 procent, saboterade systematiskt genom strejker och politisk våldsutövning den tyska demokratin. Weimarförfattningen omfattades främst av socialdemokrater och liberaler, men vid de båda valen i juli och november 1932 nådde de två partier som förkastade systemet, nazister och kommunister, över hälften av rösterna. Den amerikanska grundlagen hålls ju i helgd av praktiskt taget hela det politiska spektrat. Domare som har att ta ställning till författningsenligheten i olika politiska beslut tar oftast sina uppgifter på stort allvar. De dömer inte alltid som deras politiska ”uppdragsgivare”, de som nominerat och godkänt dem, hoppas. Detta har Donald Trump under eftervalskampanjen fått erfara.

Det internationella läget under Weimartiden skiljer sig också från det som råder under Donald Trumps sista dagar. Tyskland var trots Stresemanns skickliga diplomati naturligtvis avsevärt mera utsatt än USA idag. Landet var omgivet av, på förståeliga grunder, misstänksamma grannar som Frankrike och Polen och hade, trots Rappallofördraget 1922 om samarbete dem emellan, känsliga relationer med Sovjetunionen, vars mål ändå var att sprida revolutionen i Europa. USA förblir relativt osårbart bakom sina oceaner.

Men den viktigaste skillnaden är, menar Ferguson, att Donald Trump inte är någon Hitler utan hör hemma i raden av kända amerikanska populister: Andrew Jackson president 1829-1837 (Trumps personliga favorit), 1930-talets Huey Long, senator från Louisiana, flygaren och ”appeasement”-anhängaren Charles Lindbergh – vars tänkta maktövertagande 1940 Philip Roth beskrivit i en känd roman ”The Plot against America” (2004) -, Strom Thurmond, senator från South Carolina och presidentkandidat 1948, George Wallace, guvernör i Alabama och presidentkandidat 1968, Sarah Palin, vicepresidentkandidat 2008, m fl De har alla med viss framgång tappat av de strömningar som länge funnits i det amerikanska folkdjupet och som analyseras i Richard Hofstadters berömda bok ”The Paranoid Style in American Politics” (1964). Donald Trump är utan tvekan den mest framgångsrike av alla dessa populister sedan Andrew Jackson. Den sittande presidenten lyckades ju mobilisera 73 millioner röster för en ny ämbetsperiod (mot dryga 80 millioner för Joe Biden). Alla dessa röster kommer dock inte från konspirationsteoretiker eller högerextremister. Många emanerar ju från den starka kristna högern, från rostbältet och dess nedlagda gruvor och stålverk, globaliseringens offer – och från lojala republikaner. Många av dessa senare har kanske ogillat presidentens person och brist på värdighet men uppskattat hans ekonomiska politik och hans framgångar med att utnämna konservativa domare. Trump lyckades ju före pandemin genom skattesänkningar, avregleringar och genom att i mycket strunta i miljöns krav, få god fart på ekonomin.

Andrew Sullivans oro för utvecklingen i USA under Donald Trumps sista år som president är således enligt Niall Ferguson överdriven. Dock har många både i USA självt och inte minst i Europa haft goda skäl att oroa sig för följderna av en eventuell andra period för Donald Trump. Risken för att presidenten skulle försöka sig på ett slags statskupp har säkert aldrig varit stor. Men buren av en minoritet av de 2016 avgivna rösterna har han ändå försökt sig på att på olika sätt utvidga sina befogenheter, pröva hur mycket systemet kan tänjas och genom att offentligt smäda sina motståndare öka polariseringen. Hans utnyttjande av sociala medier, främst twitter, har inneburit en ny och synbarligen effektiv form för mobilisering av hans supporters. Denna utveckling kunde man anta skulle fortsätta under de kommande fyra åren och därmed åsamka republiken ytterligare skada. Domstolarna har, alla nya konservativa domare till trots, dock under den tid efter valet i november som Trump ryat om valfusk konsekvent avvisat alla utom en av Trumpkampanjens försök att ogiltigförklara Bidens seger. Både för USA och det internationella systemet har man demonstrerat att USA i varje fall nu inte är någon sårbar Weimarrepublik. Militärens fortsatt neutrala inställning och, trots presidentens försök, ovilja att dras in i inrikespolitiska frågor har liksom den civila byråkratin och valmyndigheterna visat att systemet också under en ganska brutal valkampanj och dess efterbörd håller.

Man kan dock tycka att Niall Ferguson underskattat effekterna av den i USA alltmera markerade inkomstojämlikheten och för många stagnerande reallöner som med största sannolikhet spelat en roll i Trumps publika stöd. Han har vidare förbisett att författningen också kan användas som stöd för högerradikala idéer och därför ingalunda för alla är någon enande institution. Och även om man kan placera in Donald Trump i en amerikansk populistisk tradition är han faktiskt den förste och mest oblyga populist sedan Andrew Jackson som nått ända till Vita Huset. Hans maktutövning som på många sätt manifesterat sig i hans likgiltighet för demokratiska normer, har säkerligen fått varaktiga konsekvenser för det politiska systemet.

Det är kanske osannolikt att termen ”Weimerica” kan bli ett slagord som är här för att stanna. Men sådana historiska analogier är, oavsett deras hållbarhet, ofta alltför lockande för att motstå.

Författaren är ambassadör, docent och ledamot av KKrVA.
Foto: shutterstock.com

Mer av samma skribent